Var nere på den lokala playan idag och såg tonåringarna blygsamt flirta med varandra. Blev lite sentimental och tankarna började vandra tillbaks till min egen första förälskelse. Första sommaren jag träffade honom var jag nybliven tonåring, och han såg ut som en grekisk gud (hur jag nu visste det vid denna unga ålder). Jag hängde med storasyster i hennes gäng, och blev som en maskot - den gulliga lillasystern som alla tog hand om. Även Han.
Det var inte mycket som behövdes för att glädja mitt unga hjärta, en blick eller en beröringen under beach volleyn var tillräckligt för att fylla dagboken sida upp och sida ned. I slutet av sommaren hade vi beachparty, med brasa och gitarrmusik. Jag hängde återigen med som ett bihang, fick se men inte synas. Den grekiske guden var barmhärtig och bjöd upp mig till mitt livs första tryckare, "The House of the rising sun" på aukustisk gitarr under medelhavets fullmåne. Och jag var kär! För första gången i mitt unga liv brann jag för en annan människa.
Under det kommande året räknade jag dagarna fram till sommarlovet. Sida upp och sida ned handlade om tankar och känslor inför mötet med Honom igen. Desperationen jag kände när föräldrarna funderade på att byta semesterort och lyckan när de slutligen bestämde sig för att stanna vid det gamla.
Det sommarlovet blev mitt livs bästa. Den spänning jag känt under de senaste dagarna fullständigt exploderade när vi kom till playan, och jag såg Honom stå där. Lyckan när han vänder sig om och ser mig, leendet jag får. Än idag kan jag känna pirret i magen när jag tänker på de känslor han väckte i mig.
Första kvällen på det lokala discot, Bay City Rollers i högtalarna och vi dansar, tätt intill. Första beröringen, första kyssen. Den unga, oförstörda kärleken som tyvärr alltför sällan varar.
Just det såg jag idag och det gjorde mig ömsint. Jag ser fram emot den dag mina små damer hamnar där, och jag lovar att jag skall respektera deras känslor för vad de är - den första, skira kärleken!
51 minuter sedan
6 kommentarer:
Återigen, underbart skrivet. Skippa romanen och skriv dina memoarer, tjejen! :-)
tackar biggis, det kanske kommer mera.... fast då lär det bli à la Lars Norén om bilden ska bli komplett.... hihi
Vackert, vackert...
Visst är det härligt att varje ny generation uppfinner förälskelsen på nytt och på nytt - och ingen tror att morsan eller mormor varit där tidigare...
Ohhhhh..... *så där riktigt amerikanskt*
Den första är alltid den första, oavsett vad. Och lämnar oftast oförglömliga spår
Skicka en kommentar