Jag har stulit. Viserligen inte mycket och det för hemskt länge sedan, men ändock. Faktum kvarstår, jag är en brottsling.
Som tanig liten 7 åring kämpade jag febrilt på att hänga med de lite modigare tjejerna. I huvudet var jag snabb nog, men det som räknades var prestationer av mer fysisk karaktär och det var inte min bästa gren.
Skötsam och ordentlig liten plugghäst som jag var hade jag min mors fulla förtroende, och fick sköta småinköpen till hemmet. Ett paket mjölk, en limpa eller en kvällstidning som behövde införskaffas ombesörjdes av fröken Duktig.
En sen höstkväll var cigaretterna slut och jag skickades iväg för inhandling, med mammas plånbok i stadigt tag i näven. På väg till affären stötte jag ihop med kvarterets primadonna, den bortskämda Monica. För att samla pluspoäng berättade jag att jag skulle till affären och handla alldeles själv. Som knorr på historien la jag till att jag även skulle få handla godis för 50 öre.
Självklart fungerade godiset som morot, så det var två små taniga flickor som knatade iväg i det lätta duggregnet. Plikten utfördes och godiset inhandlades, precis så mycket att det räckte till promenaden hem.
Väl hemma överlämnades cigaretter och plånbok till mor, och själv gick jag till sängs. Där stannade jag sedan i 3 dagar, sjuk av ångest och fullständigt övertygad att min väg till himlen va för evigt stängd. Söndagsskolan hade gjort ett starkt intryck på mig.
När de 3 dagarna var gångna började mamma undra vad det var som fattades hennes barn. Ingen feber, ingen snuva men uppenbarligen ett embarligt och eländigt litet barn. Hon kom in och satte sig vid sängkanten, tog mig i famnen och undrade om det var något som hade hänt. Då rämnade mitt försvar och jag fick ur mig hela historien, att jag stulit pengar av den som stod mig närmast och vars tillit jag hade fått.
Lättnaden över bekännelsen var starkare än skräcken för bestraffningen, och jag kunde äntligen slappna av. Mamma var klok nog att inse att min ångest var straff nog, så efter ett kort förmaningstal kramade hon om mig och gav mig förlåtelse.
Den natten sov jag gott för första gången på flera nätter. Och några fler stölder har jag inte tordats ge mig på
Inlägg
49 minuter sedan
5 kommentarer:
Jag jorde något liknande när jag var barn. Jag erkände aldrig... men jag glömmer det aldrig heller.
Fint skrivet - jag tror vi är många som känner igen oss. Undrar om dagens barn är lika känsliga?
Gulle! Din mor är/var en klok kvinna. Och du verkar inte gått vidare på brottets bana. Eller? :-)
kanske är en form av generationsfråga. När mitt äldsta troll tog en godis i affären tvingade jag henne fram till kassören för att säga förlåt. Andra tittade på mig som om jag inte vore klok, men jag är övertygad om att det var rätt! Och Biggis, om man inte räknar en och annan felparkering och fortkörning, så har jag hållt mig på den smala vägen *s*
batbut, tror också att du gjorde rätt med ditt troll. Vi gjorde nämligen samma sak när vårt, troll tog godis i en butik. Och det har inte (mig veterligen) hänt igen.
Skicka en kommentar