När jag är som lyckligast är jag som mest sårbar. Ser mina egna exemplar av Madicken och Lisabet rusa runt på gräset, i vild jakt på sköra små fjärilar.
Går på skogspromenad med trinda små flickor med gängliga ben nedstuckna i alltför stora stövlar. Blåbärskorgen i ena handen och mamma i andra.
En stilla stund på verandan, strax före kvällningen. Uppkrupna i soffan, nära tätt intill. Lena små armar runt halsen.
Ömma ord av kärlek, utan baktankar. Magen fylld av ömhet, hjärtat vekt av glädje.
Denna stund av lycka vill jag bevara i mitt minne. Stanna världen och förbli i mina döttrars gryende barndom. Stark av kärlek, skör av ömhet.
Vilken väg ni väljer att vandra kommer jag följa er, skydda och älska er. Oavsett vad kommer min förståelse och kärlek alltid finnas där för er.
Jag älskar er
Inlägg
53 minuter sedan
4 kommentarer:
Gu´, så fint skrivet! Det är ju precis så det är.
Ja, och sen när de vuxit upp kommer nästa generation och kryper upp i famnen och påminner om det man nästan glömt... Fast snäppet bättre, för man slipper fostringsfasen...
Precis så... Har aldrig känt sån gränslös kärlek... Underbart skrivet.
tack, behövde skriva av mig lite. Beröm är alltid trevligt *s*
Skicka en kommentar