En dröm

När jag var liten hade jag en ständigt återkommande dröm. Så här efteråt kan jag inte komma ihåg hur ofta, eller om den kom i några speciella sammanhang. Men än idag, i vuxen ålder är drömmen oerhört levande. Och skrämmande. Alla detaljer är glasklara, både färger och ljud så verkliga. Som en film. Med skärpa.

Jag, min storasyster och min bästa kompis är ute och går. På en grusväg. Skogen på ena sidan och ett stort fält på andra sidan. Solen skiner. Sommar. Vi är glada.

Vi närmar oss bebyggelse på vänster sida. En stor grusplan med ett högt hus. Brunt. Många fönster. På höger sida har skogen övergått till ett kalhygga. Himlen är fortfarande blå. Kylan har kommit. Fåglarna sjunger inte längre.

Någon kommer springande. Hotfull. Jagar oss. Vi springer in i huset. Konstigt. Huset är halvt. Delat på mitten. Ena sidan har rum och fönster. Andra sidan tomt. Öppet ut mot ingenting. Vi springer uppför trapporna. Fort men försiktigt. Får inte ramla över kanten.

Syster springer först. Sedan kompisen. Jag försöker hinna ikapp, men halkar efter. Mannen som jagar oss kommer närmre. Jag hör honom skrika. Hotfullt. Rädd och springer för livet.

Vi kommer högst upp. Ingenstans att ta vägen. Syster går ut på en balkong. Ser en hiss utanför huset. En öppen hiss. Långt från huset. Vi måste hoppa. Högt upp är vi.

Syster hoppar. Hissen gungar, men det går bra. Bästisen hoppar, snubblar men syster fångar henne. Min tur. Jag är höjdrädd, blundar och vill bara försvinna. Syster och kompisen skriker. Mannen kommer närmare. Jag vet att jag måste. Tittar upp. Hissen är där och jag måste våga. Vänder mig om. Mannen är nära. Det är min far!

Sedan vaknar jag alltid. Jag vet än idag inte vad drömmen betyder, men jag funderar ibland på hur den slutade. Hoppade jag?