torsdag, oktober 13, 2005

En hemlis

En historia har jag bärt med mig hela livet. Som har tyngt mig fastän det egentligen är en bagatell. Fast den säger mig ändå något än idag, något om mig själv.

En mörk regnig höstkväll är jag själv hemma med mamma och lillebror, som fortfarande är en bebis. En liten 6 årig flicka som får det stora förtroendet att gå och handla åt mamma.

Det kändes mäktigt, för det innebar att gå ut i den mörka kvällen och ensam korsa en gata. Framförallt innebar det ett förtroende, att bära med sig mammas plånbok. Hon litade på sin brådmogna 6 åringen, som inte ville hellre än att vara lika stor som syster sin.

Stolt gick den taniga lilla tjejen ut, men väl på gatan var mörkret skrämmande. Regnet kyligt och vägen kändes oerhört lång. Kanske läskiga gubbar väntade utefter vägen? Eller otäcka hundar på nattpromenad? Kluven mellan känslan av förtroende och räddslan sökte jag en utväg.

Och kom på den! Flickan i grannhuset ville säkert följa med. Så dit gick jag, ringde på dörren och framförde min fråga. Stolt och viktig över den betydelse mamma tilldelat mig. Hon tittade nedlåtande på mig och frågade om jag bara skulle gå dit, ungefär som om det var ett straff som blivit utdelat. När hon hjälpte sin mamma fick hon alltid presenter. Eller pengar. Eller både ock.

Och inom mig sjönk stoltheten tillbaka, intuitivt förstod jag att jag måste göra erbjudandet lockande om hon skulle följa med. Så jag ljög. Sa att jag skulle få handla godis för det som blev över. För hela 50 öre. En helt vanlig veckodag. Så mycket var jag värd, i min mors ögon. Sa jag i alla fall.

Så hon följde med. Vi gick in på konditoriet. Handlade cigaretterna, 1 paket Commerce. Och så valde vi noggrant bland det lockande godiset. Det förbjudna. Min lögn. Vägen hem var än mörkare och tyngre att vandra. Skammen förtog smaken av det goda. Och inte ens min väns beundran förmådde att lindra mina kval. Jag var rädd. Rädd för att mamma skulle märka. För ilskan. För att ha svikit henne.

Men inget hände! Mamma tackade för hjälpen. Återgick till lillebror. Och jag var övergiven igen. Ensam i mörkret kom tankarna. Skulden. Ångesten. Men framförallt skammen. Att ha svikit min mors förtroende.

I 3 dagar låg jag till sängs. Vägrade äta. Vägrade prata. Nickade jakande på frågan om jag var sjuk. Men skulden försvann inte. Skammen lade sig inte. En liten rädd 6 åring, som led av att ha svikit sin mor. Att ha lurats.

Den fjärde dagen förmådde jag inte hålla det inom mig. Tårar föll, och mor förlät. Men jag gjorde aldrig någonsin om det.

7 kommentarer:

Cornelia sa...

Tänk vad en sån sak kan stor och plågsam för ett litet barn, och skapa sån vånda. Något som är så lätt för en vuxen att förlåta.

Du minns dina barndoms känslor väldigt bra.

Anna sa...

Har inte du skrivit det innan? jag känner igen det....

Och a, btw, the batbutstory är mycket spännande!

Batbut sa...

Tack Cornelia. Har insett att jag försökt förtränga så länge, så nu ägnar jag mig åt att komma ihåg.
Anna, jag trodde samma sak men jag hittade inte det i tidigare blogg. Så då skrev jag... men tydligen har jag upprepat mig lite..Sorry!
Och tackar för berömet! Ang Batbutstory

SANDRA sa...

Lilla du...
*kram*

Mette sa...

Vad bra du skriver! Och vilken söt historia.
Tänk att saker kunde bli så stora då. Och man säger att barndomen är bekymmersfri. Ingen tid i livet är bekymmersfri.

Lyckliga Grodan sa...

känner igen det där.. jag och en kompis snattade.. och kom undan med det.. och jag blev förstelnad.. ända till bubblan sprack...

vad bra att din undanträngda minnen inte är inlåsta utan att de kommer upp till ytan igen..

grodkramar

I Jennys värld... sa...

Nu är det sådär svårt igen, att veta vad man ska skriva... Kram till dig Batbut!