fredag, oktober 14, 2005

Utrotar vi barndomen?


När jag öppet ser mig omkring blir jag livrädd, därför blundar jag ofta. Håller mig i min lilla kokong av familjelycka. Men när jag väl öppnar ögonen strömmar verkligheten in. Och den här hård. Tuff. Och den drabbar barn hårt. Vad går de för framtid till mötes?

- Ungdomsbrottslingar blir allt fler och våldet bland ungdomar ökar
- Mobbingen går inte att få stopp på, barn begår självmord i ren förtvivlan
- Skolan fungerar inte tillfredsställande, och antalet s k bokstavsbarn ökar

osv osv

Visst ser myndigheter problemen och en del försök görs för att rätta till det.

Men hallå! Det är som att behandla symptomen och inte smittkällan! Barnens agerande är en resultat av de signaler de får från vuxenvärlden. Varken mer eller mindre.
Jag vägrar att tro att dagens barn och ungdomar är födda med mer destruktiva gener än vi ex.vis 50-, 60- och 70 talister var. Men vi hade något som många av dagens barn och ungdomar saknar – en närvarande vuxenvärld.

Filosofin sköt Dig själv och skit i andra är klart utbredd i hela samhället. Men det är INTE barnen som kommit på det. Det är vi vuxna. Politiker, höga tjänstemän, fallskärms VD:ar och många många fler.

Idag verkar alltför många föräldrar inte fostra sina barn enligt de i mitt tycke sunda värderingarna etik och moral. Visst, många fokuserar kring att barnen uppför sig väl hemma och i den närmsta kretsen, men utanför den då? Och hur uppför sig de vuxna mot varandra? Man kan inte fostra ett barn med att de inte ska mobba, om de vuxna själv talar illa om varandra. Om föräldrarna behandlar andra vuxna illa, vad ger det för signaler till barnet?

Varför är det så? Är vi vuxna så mycket sämre idag än vi var för 20 – 30 år sedan? Jag tror inte det. Men vi har inte tiden, orken eller kraften alla gånger. För vi måste konsumera, skaffa pengar och dubbelarbeta för att ha råd med fjällsemester, plasma TV m.m Samtidigt som andra, framförallt ensamstående föräldrar, sliter för att få mat på bordet.

Oavsett vilket så är konsekvensen att vi inte orkar fostra våra barn, och de växer upp utan gränser, känsla för moral och de återgår till det i naturen grundläggande beteendet att starkast överlever. Är det okej? Är det så vi vill att vår framtid ska se ut?

Jag vill det inte! Vad gör vi då, mer än skriver lite i bloggen, insändare i tidningarna och köper oss lite samvetsfrid genom insamlingar? Inte mycket, och jag är inte bättre än någon annan.
Har jag konkreta förslag? Och vad ska en ensam människa göra? Men då säger jag som Bamse brukar säga: en och en är vi små, men tillsammans är vi starka.

Det är dags att vi föräldrar återtar ansvaret för våra barn och ger dem en chans till en bra framtid, genom att ge dem grundläggande värderingar i kombination med kärlek och tydliga gränser.

Det ger barn trygghet, som är en förutsättning för att växa upp som en hel människa!

10 kommentarer:

tanten sa...

Skriver under,helt klart!!

Lyckliga Grodan sa...

Samhället i sig har bestämt sig för att barnen inte är viktiga.. det viktiga är att vi vuxna är produktiva=tjänar pengar och konsumerar, så att firma Sverige inte tappar fart..
ungarna ska vara på dagis och fritids.. och man gör gällande att små barn behöver andra barn för social träning, vilket inte är sant.. Från fyra års ålder börjar barn kunna samspela med andra barn.

som individer kan vi inte göra mycket utom att ordna på det sätt som vi själva tycker är bra.. som grupp kanske.. jag är varken rödstrumpa eller gröna vågare.. jag är bara en vanlig mamma som vill ge mina barn en stadig grund att stå på..
så ja battis.. jag förstår och delar din frustration.. vad kan vi göra??

Batbut sa...

kanske bilda ett nätverk? Och lobba, markera vårt missnöje vid val. Och varför inte en kravlista? Mer resurser till barnomsorg och skola, mer resurser till ensamstående föräldrar men framförallt - väcka debatt! Prata om det. Få människor att barn är ALLAS ansvar.

Bloggblad sa...

Jag håller med om mycket, men inte om en punkt. När jag var barn/tonåring på 50-60-talen, då var ungar ute och lekte och skötte sig väldigt mycket själva, dagligen och kvällsligen. Fanns inte fritis och dagmammor, men heller inte lika många faror. Föräldrarna var inte särskilt närvarande i våra lekar.
Våra föräldrar gick på ett möte per år till skolan, skötte vi inte läxorna - ja, då var det mellan läraren/eleven och mellan barnet/föräldern.
Nu beskyddas barn så alldeles förskräckligt att de inte ens går ut och leker, det är säkrare inne vid teven och datorn. Blir en mycket konstlad verklighet.
Men var det gick snett att det blev så farligt att vara ute?
En av mina teorier är 60-70-talets fria uppfostran som blev frihet från uppfostran. Det är de barnen som är föräldrar nu och har tappat greppet. Alltså de som har det - vi får inte glömma den stora tysta skara som fungerar!

Men - så lättlöst är nog inte detta stora problem med våldet och alienationen som accelererar.

Batbut sa...

Bloggis, jag tror ändå att vi är lite inne på samma sak. Jag menar inte att man fysiskt måste vara nära sina barn hela tiden, men man måste orka bry sig. Gm att fostra dem, lära dem vett och etikett, sätta gränser osv. Såg ex.vis idag en mamma som skäller ut sin 12-13 åriga dotter inför hennes kompisar. Inte en gång, utan flera. Varför? Jo för att dottern hade missat deras mötestid med några minuter. Snyggt!

Cornelia sa...

Min svärmor säger att hon växte upp som i Bullerbyn på 1920-talet. Min uppväxt var mycket som Bloggblad beskriver: man var ute och lekte (skulle kallas fri lek idag men det var allt: brännboll, friidrottsvm, rödaochvitarosen, indianerochvita, barbie, ridskola, skola, detektiv, hemlig klubb, popband) och föräldrarna brydde sig om när man skulle komma hem och äta eller lägga sig, om man hade slagit sig, eller om nån hade varit dum mot en). Det var så basic och så enkelt. Exempel: klassfest i sexan: ryktet gick att killarna hade skaffat mellanöl, alla föräldrar kom överens om att stötta läraren och vakta på klassfesten, de tog olika pass och allt avlöpte utan problem. tidigt 70-tal och fortfarande en idyll tycker vi.

Jag vet inte vad som har gått snett, jag hade fler facit när jag var ung.

Lyckliga Grodan sa...

jag tror precis som Cornelia och Bloggblad att vi inte lämnar våra barn i fred med det de behöver vara i fred med.. många föräldrar är med sina barn på varenda träning, hämtar och skjutsar överallt, barnen ska vara tillgängliga via mobiltelefon dygnet runt.. Barnen kan aldrig freda sig.. och få vara i fred med att bli någon, att hitta sig själv i förhållande till resten av världen.. Samma föräldrar har också fullt upp med förverkliga sig själv i sitt eget liv.. och då går inte ekvationen ihop.
Här på landet kanske det är bättre på ett sätt.. vi är inte så rädda för att det ska hända saker med barnen hela tiden.. i en liten by låser man inte cyklar, och den sociala kontrollen är effektiv. Men likafullt ser jag barn som inte har vuxna föräldrar att lita på..
Så svamligt det lät.. men jag har gått från att "livet ska inte förändras för att vi har fått barn" till insikten om att det enda jag kan ge mina barn är gränslös kärlek.. och gränser att förhålla sig till. Det är min uppgift att ge ungarna självförtroende så de klarar sig i livet.. det är min uppgift att se till att de lär sig spelreglerna..
Sedan fixar de resten.. och jag hinner leva både med mig själv och med familjen under tiden.. tror jag..

Mifflan sa...

Viktig fråga Batbut!
Nätverk...jag är på!

Tror att föräldrarna behöver kommunicera mer. Om man är sampratad om gränser och dyl. i föräldragänget så behöver ingen säga: men han får ju...

Kanske något för skolan: Föräldracaféer.
Inte för att prata skola och resultat utan för att prata föräldraskap/ pedagogik och psykologi.

I Jennys värld... sa...

Batbut, du är helt fantastisk som sätter ord på allt det vi tänker och känner och oroar oss för. Jag som är i stånd att sätta ett barn till världen funderar oerhört mycket kring det här, kring hur mycket jag som förälder kommer att prägla mitt barns personlighet och framtida liv. Det är SÅ viktigt att engagera sig, att prata med andra föräldrar, att vara närvarande och att skapa en trygghet där det ändå finns frihet att bli en egen person. En person med sunda värderingar, med självkänsla och en förmåga att känna empati för andra människor.

Batbut sa...

Tack för era bra ord! Kanske dags för ett nätverk? För ett snällare Sverige?