En rest av barndomen

Jag är sorgsen idag. Inte ledsen, men melankolisk och sentimental. Trots att jag är medelålders har jag alltid känt mig nära till barndomen. Jag förstår barn, kan relatera till deras tankar och känslor. Och jag inser mer och mer att det är för att jag någonstans inom mig alltid burit med mig en bit av barndomen. En oanvänd bit, som jag sparat i hopp om att få leva den. Att få en barndom med föräldrar som såg mig, som tog del av mina tankar och känslor. Som bekräftade mig.

Mitt logiska jag har alltid vetat att det kommer aldrig att inträffa. Med mamma blev det tydligt när hon valde att lämna den här världen och pappa har alltid prioriterat intellektet framför känslan. Och nu när han är på väg in i den totala glömskans värld är det än mer osannolikt att hans emaptiska sida skulle blomma upp. Men ändå så har alltid en känsla av hopp legat där, väl gömd även för mig själv. Att logiken inte gått fram till hjärtat är inte så konstigt, det är världens längsta transportsträcka.

Mina föräldrar gjorde säkert sitt bästa, efter sin förmåga. Men de var alldeles för omaka och kom från helt olika världar. Min mor gifte sig i tron att en ring på fingret skulle förvandla livet till en saga och min far i förhoppningen att den söta dockan han fick till fru skulle visa sig vara just det, en docka. Utan krav på närhet och engagemang. De hade fullt sjå med att reda ut sitt eget inre, så hur skulle de överhuvudtaget kunna engagera sig i livliga, krävande barn? Men på ytan var ju allt bra, och såsom det var på det ljuva sextiotalet så räckte det för alla inblandade.

Att bli vuxen alltför tidigt är traumatiskt för ett barn. Att inte få leva färdigt sin barndom sätter sina spår och jag tror att längtan kan leva kvar länge. Att ge upp den är svårt, kanske omöjligt men nu är det dags. Jag hade den mor och far jag hade, och de kommer aldrig bli annorlunda. Den rosenröda barndom jag saknat kommer aldrig att komma. Och jag kan inte kompensera den bristen i min modersroll till mina barn. De behöver och förtjänar en mamma som är till för dem och inte sig själv. De behöver en barndom som är ärlig och utan underströmmar. De behöver närhet och tydlighet. De behöver kärlek och krav.

Det är konstigt hur vissa insikter plötsligt står klara för en, utan att något har hänt. Kanske för att det undermedvetna fått härja fritt. Det är bara att ta mig till den insikten och bearbeta den efter bästa förmåga. Jag tror att jag kommer att lyckas. De hinder jag klättrat över förut har varit svårare, och jag är inte ensam. Jag kan få hjälp om jag behöver. Och jag har lärt mig att be om den. En av de viktigaste läxorna i mitt liv.