Nu så börjar pencillinet göra underverk! Igår lyckades jag vara på benen i princip hela dagen och idag har jag
t o m matlust. Seriöst, att en halsfluss skulle sänka mig så totalt trodde jag inte. Kan kanske ha något med att göra att min kropp var förmodligen lite sliten. Typ mycket sliten. Kommer ta mig en allvarlig funderare på att försöka lära mig min läxa snart.
Ibland blir jag mörkrädd när jag tänker på vilken otroligt stor påverkan vi föräldrar har på våra barn. Titta bara på undertecknad, på väg mot 50 och fortfarande enormt präglad av min barndom. Hang ups som lever kvar och sätter sina spår, trots att jag aktivt försöker motarbeta dem.
Läste om mitt inlägg från igår, och smärtan finns kvar. Sorgen likaså. Men vad det i stort handlar om är att jag tar över min pappas känslor åt honom. Att jag känner det jag tror att han känner, eller kanske rättare sagt - det han (i mitt tycke) borde känna. Att på det sättet göra honom mer förståelig för mig själv, lättare att acceptera. Alternativet är att inse att han inte besitter de känslorna. Att kärleken inte finns där. Vare sig till sig själv, sina barn eller till livet.
Tack för alla kommentarer och konstruktiva råd. Jag rider ut den här stormen också. Och precis som fågeln Fenix reser jag mig ur askan - inte starkare än tidigare, men förhoppningsvis klokare.
Inlägg
3 timmar sedan
7 kommentarer:
Skönt att höra att du mår bättre, både mentalt och fysiskt. Läxor är till för att läras; ibland tar det så mycket pluggande bara, innan dom sitter där. Precis som du har jag extremt mycket hangups från min barndom och jag skyller än det ena, än det andra på den, ser mig själv som ett offer istället för att det gör mig starkare. Jag försöker allt vad jag kan att sluta, men ibland är det så lätt, så lätt att halka dit. Men jag fortsätter försöka, varje jag och jag blir starkare och starkare. En stark, liten kvinna, och en bra mamma. Precis som du!
Den rollen har jag också i förhållande till min far. Tror det handlar om medberoende.
Du, det blir värre runt 50. Det är då man inser att man kanske är vuxen och barndomen måste bearbetas. Jag förträngde allt i väldigt många år (fast jag har en helt annan sorts barndom)men sen ploppade minnena upp och jag skrev ner allt. Det rensade verkligen ur att ta fram och vända och vrida på händelserna. Att jag sen varit och hållit föredrag om min barndom ett par gånger har också hjälpt.
Du kan ju skriva - så vad hindrar dig?
Biggis,tack. Jag pluggar som bara den *s*. Offer är jag inte längre, men det är otroligt lätt att ramla tillbaka i gamla mönster tyvärr. Stark är jag, bra mamma med (oftast iaf) men liten....not me baby! Snarare jättedamen på cirkus *s*
Mette, tror vi har lite att tala om *s*
Bloggis, det är väl ngn slags räkning man gör upp d antar jag. Jag har i princip aldrig förträngt, talat om det, gått i terapi osv. Men jag har inte varit "hel" nog för att kunna bearbeta det rätt. men nu så känns det som om det på G. Skriva om det? Kanske det, ingen dum idé alls även om det känns som om orden lämnat mig just nu...
Orden kommer! Lita på det.
Here are some links that I believe will be interested
Hmm I love the idea behind this website, very unique.
»
Skicka en kommentar