Läste en blogg imorse. Om en nykter alkoholist. En otroligt naken blogg, där alla "ursäkter" och förklaringar gicks igenom. Alla svek som begicks. Och hur hon tog sig igenom det. Hur varje dag är en kamp. Men att det är värt det. Belöningen som nykter är större än priset hon fick betala som alkoholist.
Det är en positiv läsning, samtidigt som den gör ont. För hur det än är så valde min mor spriten framför sin familj. Och det sveket sitter djupt. Att bli ratad av sin egen mor är något som sätter outplånliga spår hos ett barn. Så tänk på det alla ni som lever i gränslandet, se er i spegeln och fråga er om det är värt priset. Att offra era barn för alkoholen. När ni väl har vandrat in på den vägen är det en tung och lång vandring tillbaka. Ibland är det omöjligt att vända om. Är det verkligen värt priset?
Inlägg
3 timmar sedan
7 kommentarer:
Där spriten går in
går vettet ut.
Sista meningen är knepig. Men jag tror du menar att när de väl bestämt sig för att bli nyktra är vägen tillbaka till tilliten och allt det andra för lång? Jo ... så är det... min far har bett min mor om ursäkt. Men syrran och jag? Vi räknas inte. Bättre att ta ett piller till.
för mig blir det uppenbart hur stark kraft beroendet är..
det skulle kunna få mig att inte sätta barnen först..
det skulle störta kärleken till barnen och grodmannen ner i avgrunden..
för drogen är alltid starkare...
det är så overkligt att jag inte kan tänka mig in i det...
idag finns det inget jag frivilligt skulle välja som har den effekten på mitt liv..
torrdockas berättelse är en annan sida av missbruket..
än den som jag stått på..
Det var starkt skrivet och jag läste det först nu...
Jag skulle vilja ha adressen till den bloggen :-)
Kan inte heller tänka mig den overkliga tanken att det skulle finnas något som gjorde att jag valde bort barnen eller mannen i mitt liv. Alltid kommer kärleken till dem och från dem först för mig. Alkolismen har många ansikten. jag har sett ett annat på nära håll. En man som kämpade och försökte och som lyckades vara och behålla sin närhet med sina barn och fru. Men visst var det tufft för oss alla som älskade honom. Nu är han död sen två år min älskade bror.
Somliga säger att man ska se på alkoholism som en sjukdom. Och det är möjligt att det är så, men å andra sidan - är man sjuk söker man oftast hjälp för sin sjukdom. Och hur kommer det sig att somliga söker hjälp i tid och lyckas ta sig ur det, medan andra inte alls tar några steg mot tillfrisknande? Jag vet, det finns inga enkla svar på dessa frågor.Jag bara ställer dem ändå...
Skicka en kommentar