Jag har inte riktigt känt mig i balans de senaste dagarna. Inte så att jag är deppig direkt, mer som att jag inte är i fas med mig själv. Något som legat och stört mig, som pockar på uppmärksamhet.
Efter den gångna helgen blev det ännu tydligare. Här träffar jag ett gäng kanonmänniskor, som jag gillar och som jag vet gillar mig. Och ändå blir jag spänd, känner hur ett gäng av gallergrindar faller ned och låser mig inne. Och så vaknar ett bekräftelsebehov i 180. Helst av allt vill jag få signerade brev där var och en intygar hur bra jag är. Fast jag inom mig vet att stora flertalet gillar mig.
Samma sak i jobbet. Jag vet att jag sitter i en bra sits, jag har bra betalt och behöver inte jobba alltför mycket. Och ändå kan jag inte riktigt njuta av det. Det är som jag skäms för det, och helst vill jag ha intyg på att det är helt okej. Att jag får jobba lite och tjäna bra med pengar, att det är helt okej. Samtidigt så kan jag inte ta det till mig när någon säger så.
Inser att detta blir otroligt rörigt och svamligt, jag kan inte riktigt få ur mig det jag vill säga så egentligen borde jag vara tyst. Hur som, jag har iaf kommit till insikt att jag har en mur kvar att riva, den är inte så stor men otroligt viktig. Jag måste lära mig lita på människor! Och mig själv! Tillit ska bli det nya mantrat för mig. För utan den tilliten lär muren vara kvar, och utestänga mig från den äkta närheten. Till min man, mina barn, mina vänner - såväl nya som gamla.
Det är inget lätt jobb, men nödvändigt. Och har jag lyckats komma så här långt ska jag nog fan i mig ta mig resten av vägen! Keep your fingers och kom gärna med pepping - det lär behövas!
Inlägg
4 timmar sedan
11 kommentarer:
Vi är säkert tokmånga som känner igen oss i det Du är så bra på att berskriva (ändå). Ett av alla sätt att riva murar "kan" vara att läsa Mia Törnblom´s bok - Självkänsla Nu! (www.personligutveckling.se/i2.htm.Den är konkret och bra. Man kommer inte undan om man ger den ett seriöst försök och ffa gör sin läxa.
"Den är inte ensam, som är i goda tankars sällskap"
Nu är du så där klok igen. Jag menar det. Tillit är nog nyckelordet... våga lita på. Lättare sagt än gjort. Om man inte fått den grundläggande bekräftelsen.. den där som säger: Du är bra och jag (mamma, pappa) älskar dej för den du är, inte det du presterar... så är det nog så att man måste hitta den inom sig själv..och våga lita på att man duger.
Vi är i alla fall ett helt gäng som tycker att du mer än duger!
Och du är på rätt väg så kämpa på!
Kramkramkram
Sitter och funderar på det du skrivit...det är nog lite som att hoppa bungeejump för en som har höjdskräck...det måste vara en förbaskat härlig känsla när man äntligen fått det gjort - men att hoppa... *hissnar*
*stora kramen*
Mias bok är underbar!
Du beskriver så bra så att jag kände mig igen!
Du är underbar tycker jag som har träffat dig!
Det du beskriver är har inte minsta tillstymmelse till rörighet eller svamlighet.. förstår allt jag..
Har du väl kommit så här långt så är muren lägre än du tror.. Go for it! och lita på dig själv och dina känslor.. ja, o så littegrann på andra då..
Shit,, falsk marknadsföring av silvertejpen,, den gäller alltså INTE i alla lägen!
Om det är något värt, så är mitt intryck av dej: Du är den totala toppentjejen! Så det så!
Jag har inte heller riktigt varit i fas med mig själv sen helgen. Vet inte varför. Kunde plötsligt inte skriva. Men nu har jag haft en vanlig helvetesnatt igen och varit uppe och skrivit. Kommer att må skit hela dagen så det är väl lite tillbaka i grundläge nu. Hehhehe. (um... pepping va?)
Jag tycker att du är en jättetrevlig och intressant människa - jag kan skicka intyg med ett litet sigill?
Som de redan skrivit ovan så är du inte ensma att känna så. Tror det dessutom är väldigt vanligt att man inte riktigt vågar lita på känslan av att "nu är allt som det ska vara" om man fått ta en del smällar i livet, man vet liksom då att den där känslan kan försvinna hur fort som helst.
Keep on going strong!
Airam, tack för goda råd. Hennes bok har jag inte läst, men däremot varit på ett antal seminarium och fått inspiration
Cornelia, tack! Och kram Du med!
Kimmi, precis så är det. Att våga ta steget är värst, men sedan är belöningen desto större
Tack Anne Maj, samma till Dig!
Excessa, tror Du har rätt. Ett sista litet steg kvar och sedan.... Tack för supporten
Rita, nopi! Inte ens den saliggörande silvertejpen kan läka själsliga sår *S*. Tack för komplimangen, den återgäldas härmed även om tiden inte riktigt räckte till
Mette, visst väcker det en mysko känsla? Önskar jag kunde stanna uppe en hel natt, men det är två små troll som kommer var morgon och vill ha trollmors tid *S*. Ja tack, intyg önskas. Med sigill och allt! Det skulle placeras högt upp i skattkistan! Me like u 2
Unique, bra uttryckt! Exakt så är det. Tack för titten, välkommen hit!
Inte heller jag blir förvånad - det är helt normala känslor. Dyker upp lite då och då. Just festande kan få mig känslomässigt ur balans, konstigt nog. För då borde man ju bli pigg och glad (bortsett från trött av nattsudd.)
Det är inte lätt att släppa taget och hoppa. Och tro att nätet ska finnas där... men kolla också så det inte är nåt kroppsligt som stör.
Bloggis, så sant så men samtidigt - törs man inte hoppa får man heller inga nya upplevelser
Skicka en kommentar