Kvällsepilog

Kärlek är inte lätt. Inte ens kärleken till ens förstfödda barn. Att älska så att hjärtat värker, att vilja lösa alla problem och låta Din väg till mognad bli rak. Eliminera alla hinder så att Din promenad blir njutbar och lätt. Låta Dig slippa alla strider, bära Din smärta och låta Dig växa upp med fnitter, lek och glädje.

Men det hjälper Dig inte på sikt. För problemen skjuts då på framtiden och en dag måste Du möta dem. Tar vi dem inte idag så växer de sig allt större, rotar sig i Din själ och tar fäste för evigt. I mitt inre så vet jag att den kamp jag låter Dig föra nu hjälper Dig i framtiden. Att det är av kärlek och välmening. Men ändå.

Du har fått kämpa hela Ditt liv, som frö för att fästa i mitt inre. Din tid i min kropp blev en tung resa och Din ankomst dramatisk. Du har fått kämpa mot sjukdomar, fördomar och oförstånd. Och Du måste fortsätta kämpa. Utan att bli bitter eller hård. Kämpa för att klara av Din omvärld och leva i den, följa dess normer. Men samtidigt bevara Din mjukhet & klokhet, låta Din filosofiska sida få utvecklas och hämta Din näring av naturens skönhet.

När det känns som tyngst vill jag bara ta Dig i min famn, söka mig till en stilla plats i skogen. Leva i stillhet, nära naturen och bygga en borg åt oss. Njuta av det enkla i tillvaron, utan störande inslag. Bara vi. I kärlek. Men så ser livet inte ut. Inte nu. Aldrig någonsin.

Jag kan aldrig ge Dig en lycklig och enkel barndom. Jag kan inte blåsa bort det onda eller läka Dina sår. Jag kan bara ge Dig min ovillkorliga kärlek. Alltid finnas där för Dig. Som stöd och med en trygg famn att vila i. Och jag hoppas det räcker. För det finns inget annat jag kan göra.