Morgonreflektion

Att komma med råd är inte alltid det lättaste. Och ibland så är det inte heller det som mottagaren vill. Ibland är det så att huvudet är fullt med tankar och känslor som man behöver lätta på, utan att få några råd tillbaka. Man behöver bara en axel att luta sig mot, en vänlig själ som lyssnar utan att tycka. Och andra gånger vill man ha konkret hjälp.

Att veta vilken gång som är vad är inte alltid det lättaste, vare sig för den som behöver "tanka ur sig" eller för mottagaren. Och ibland blir det då fel. Utan att någon menat det.

Men vad som gör mig ledsen är när mottagaren ironiserar över den hjälp man faktiskt försöker ge. Eller behandlar de råd man ger som ett inlägg i en intellektuell debatt. När allt man försöker säga är "hey, I feel for you, här är mina reflektioner kring det hela". Det som funkar för mig behöver inte fungera för någon annan, men ibland träffar man rätt. Och ju mer tankar man får kring det hela, desto större chans är att hitta något som man kan ta sig till.

Om det är så att man inte håller med eller inte vill ha råd, kan man inte helt enkelt säga; tack för Din omtanke, men jag det där funkar inte för mig just nu.

Jag är en sån där jobbig människa, som gärna lägger mig i. Som gärna förmedlar råd och tankar, inte för att jag vill säga "hallå, kolla vad duktig jag är. Jag har löst problemet" utan snarare för "jag har också varit i den sitsen, det här blev min lösning". Visst är det jobbigt med människor som har åsikter om det mesta, sådana som mig. Jag vet det, och jag försöker lägga band på mig.

Och visst är det jobbigt med en människa som mig, som känner igen sig i de flesta problem som dyker upp och därför kan ha en åsikt om det. Jag hade gärna varit utan de erfarenheterna, men nu har jag haft det liv jag har och om min erfarenhet kan hjälpa någon så är jag glad för det. Och får väl finna mig i att få lite pisk emellanåt. Jag kan ta det, även om jag tycker det är lite trist