Trollmor tänker till

Att vara förälder är inte en helt enkel resa. Den är alldeles underbar, fylld med vackra ögonblick. Men det är också utmaningar, sorger och oro. Vi vill ju vårt barns bästa, att de ska slippa de våndor vi upplevde som barn. Och den här oron märks, för barn är otroligt bra temperaturmätare. Många gånger läser de av stämningar innan vi själva märkt av dem.

Har man då barn med speciella behov finns det risken för att vi, med all vår kärlek och i all vår välmening, gör situationen svårare. För mig blev det otroligt tydligt när min syster hade ett långt och djupt samtal med mig. Hon sa en hel massa kloka saker, andemeningen var ungefär;

"Nu har Du gjort allt Du kan för Mellantrollet, hon vet det. Ge henne nu en chans att smälta det, och låt inte Din oro stressa henne. Lita på henne och visa det, genom att slappna av"

Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade, men när jag sedan lyckades klura ut det så kunde jag även förändra mitt beteende. Och Mellantrollet blev så sakteliga mer harmonisk.

För precis som vi föräldrar vill göra våra barn lyckliga så vill de samma sak. Märker de att man är orolig för dem, så känner de av det och risken är stor att de känner sig besvärliga, misslyckade. Och då blir de olyckliga, vilket leder till att vi som föräldrar oroar oss än mer och så är den onda cirkeln är igång.

Har man ett barn som är annorlunda så oroar man sig också, iaf har jag gjort det. Jag ville att Mellantrollet skulle vara "som alla andra" och försökte i min enfald att "fixa situationen". Men genom många kloka människors hjälp kom jag dithän att acceptera henne för den person hon är, och se hennes små egenheter som positiva egenskaper. Men framförallt lärde jag mig att acceptera att hon kommer inte att bli "som alla andra".

När hon märkte av min acceptans kunde hon slappna av. Hon slutade att försöka vara mig till lags, vilket tidigare oftast slutade med konflikt. För det är bara att se till sig själv, om man konstant försöker göra någon annan lycklig genom att bruka våld på sin egen personlighet så blir man spänd, ledsen och olycklig.

Men det behöver hon inte längre, för hon behöver inte bli som alla andra. Hon är en unik liten människa. Visst kommer hon att möta svårigheter på sin vandring genom livet, men också stor lycka när hon väl lyckas ta sig igenom utmaningarna. Och hon kommer alltid att ha människor som förstår henne, stöttar henne och älskar henne.

Nu vet jag att det inte är fullt så enkelt, Mellantrollets "problematik" är förhållandevis mild. Det finns barn med helt andra behov och svårigheter där det krävs så oändligt mycket mer av föräldrarna. Men även där tror jag att man i viss mån kan se en tendens till samma mönster. Men det är svårt att "let go" och låta andra hjälpa till. Jag tror att vi instinktivt känner att om inte jag som är förälder, kan hjälpa mitt barn, vem skall då kunna göra det? Tyvärr är inte livet fullt så enkelt att kärleken övervinner allt, ibland behövs det mer. Mycket mer. Däremot ska man aldrig underskatta kärlekens lindrande balsam, och det kan man aldrig få för mycket av. Varken som barn eller vuxen