Nu är Din resa nästan över morbror.
Snart träffar Du mamma.
Hälsa henne från mig.
Inlägg
4 timmar sedan
lördag, november 29, 2008
fredag, november 28, 2008
The moment of truth...
Nu vid lunchdags är det dags. Sanningens ögonblick. Då skall morbror försöka väckas. Och ingen vet hur det går. Eller hur han mår. Det vet vi senare. Jag vet inte riktigt hur jag känner. Men nu är jag på väg dit. Jag lär nog komma underfund med det då.
När jag var liten var morbror min idol. Han var den roligaste och busigaste morbror som kunde tänkas. Att sova över hos honom var ett äventyr där dagen började med glass till frukost, där jag fick dricka läsk mitt i veckan och köpa serietidningar efter behag. Allt det som vinner en liten 8 årings hjärta för evigt.
Han hade alltid tid för lekar och berättade de mest fantastiska sagor jag hört, fantasifulla och alla med lyckliga slut. Han var stor och trygg, alltid tid att trösta och förklara. Och så arbetade han på ett bokförlag! Ett Mecca för mig som älskade det skrivna ordet redan som barn. I födelsedagspresent fick jag komma dit och botanisera, välja ut de böcker jag önskade mig och hämta dem direkt från pressarna.
Så gifte han sig. Jag fick äran att vara brudnäbb, men det var med blandade känslor för nu skulle han inte ha samma tid med mig. Men det hade han. Och även moster. Fast det var aldrig riktigt samma sak. Och när de fick egna barn fick jag en helt annan roll. Och min plats i hans hjärta övertogs av någon annan. Självklart för mig som vuxen, men som liten gjorde det ont. Mycket ont.
Och så började livet så sakteliga glida nedför branten, besvärligheter och konflikter. Bråk och problem. Och kittet var inte tillräckligt starkt. Vi gled isär. Vi blev osams. Vi hade ingen kontakt. Inte på många många år.
I vuxen ålder har vi varit korrekta och artiga, alldeles för mycket osämja har funnits emellan. Och han svek min mor. Något jag har svårt att riktigt förstå och hantera. Jag vet inte vad jag känner. Kanske finns där en rest kvar av den lilla idoldyrkande 8 åringen. Jag lär märka det. För jag tror inte att dagens blir en sådan med lyckligt slut. Min magkänsla säger att det blir så. Jag hoppas jag har fel.
När jag var liten var morbror min idol. Han var den roligaste och busigaste morbror som kunde tänkas. Att sova över hos honom var ett äventyr där dagen började med glass till frukost, där jag fick dricka läsk mitt i veckan och köpa serietidningar efter behag. Allt det som vinner en liten 8 årings hjärta för evigt.
Han hade alltid tid för lekar och berättade de mest fantastiska sagor jag hört, fantasifulla och alla med lyckliga slut. Han var stor och trygg, alltid tid att trösta och förklara. Och så arbetade han på ett bokförlag! Ett Mecca för mig som älskade det skrivna ordet redan som barn. I födelsedagspresent fick jag komma dit och botanisera, välja ut de böcker jag önskade mig och hämta dem direkt från pressarna.
Så gifte han sig. Jag fick äran att vara brudnäbb, men det var med blandade känslor för nu skulle han inte ha samma tid med mig. Men det hade han. Och även moster. Fast det var aldrig riktigt samma sak. Och när de fick egna barn fick jag en helt annan roll. Och min plats i hans hjärta övertogs av någon annan. Självklart för mig som vuxen, men som liten gjorde det ont. Mycket ont.
Och så började livet så sakteliga glida nedför branten, besvärligheter och konflikter. Bråk och problem. Och kittet var inte tillräckligt starkt. Vi gled isär. Vi blev osams. Vi hade ingen kontakt. Inte på många många år.
I vuxen ålder har vi varit korrekta och artiga, alldeles för mycket osämja har funnits emellan. Och han svek min mor. Något jag har svårt att riktigt förstå och hantera. Jag vet inte vad jag känner. Kanske finns där en rest kvar av den lilla idoldyrkande 8 åringen. Jag lär märka det. För jag tror inte att dagens blir en sådan med lyckligt slut. Min magkänsla säger att det blir så. Jag hoppas jag har fel.
onsdag, november 26, 2008
En riktig jäkla dag....
Ibland undrar jag om livet vill säga mig något? Förmodligen. Idag har jag skolkat, jobbade fram till lunch som avnjöts tillsammans med ett 150 cm högt energiknippe. Därefter strosade jag runt och ägnade mig åt terapeutisk shopping vilket resulterade i en klänning till Trollmor och mössa till litet Troll (okej, det är inte terapeutisk shopping i sann bemärkelse, men close by).
So far so good, men sedan började det.... Står i rulltrappan, DUNK säger det och en 1 meter hög julstjärna på stålstativ brakar ned i famnen på mig. Jag försöker hålla balansen på både mig och julstjärnan vilket resulterar i att sagda julstjärna fungerar som en bulldozer och drar ned ALLT som är skyltat på väggen som löper parallellt med rulltrappan! Längst ned står en hel hög med människor och tittar förvånat på en mycket röd & svettig Trollmor.
Efter denna entré i butiken kände jag mig tvingad att handla något, så det blev lite bronsfärgade julgranskulor. Fast de skall inte hänga i granen utan i fönstret, vad det nu spelar för roll. Det går under epitetet onödig information.
Beger mig sedan och hämtar små troll för att starta upp Lussebullsbaket som jag åtagit mig inför Lucia (who ever gave me that idea?). Efter som receptet säger ca 30 bullar så fyrdubblar jag satsen. 120 lussebullar måste väl vara lätt som en plätt eller? Synd bara att jag köpte för lite saffran så att degen fick jäsa extra länge... Så länge att det slutade med 300 lussebullar. Ganska många blev det... och nu är jag svettig. Och trött.
Och faktiskt riktigt ledsen också. Min mors bror har råkad ut för en allvarlig bilolycka och ligger just nu nedsövd. Han fick en hjärtinfrakt bakom ratten och krockade. Tur i oturen är att han inte skadade några andra.Visserligen har vi ingen riktigt bra kontakt efter att det för många år sedan skar sig totalt, men jag tänker på mina kusiner. Och min moster. Men framförallt min mamma. I övermorgon är det 10 år sedan. Och så händer detta bara två dagar innan.
Livet är kort. Och det skall levas. Nu skall jag gå och göra det!
So far so good, men sedan började det.... Står i rulltrappan, DUNK säger det och en 1 meter hög julstjärna på stålstativ brakar ned i famnen på mig. Jag försöker hålla balansen på både mig och julstjärnan vilket resulterar i att sagda julstjärna fungerar som en bulldozer och drar ned ALLT som är skyltat på väggen som löper parallellt med rulltrappan! Längst ned står en hel hög med människor och tittar förvånat på en mycket röd & svettig Trollmor.
Efter denna entré i butiken kände jag mig tvingad att handla något, så det blev lite bronsfärgade julgranskulor. Fast de skall inte hänga i granen utan i fönstret, vad det nu spelar för roll. Det går under epitetet onödig information.
Beger mig sedan och hämtar små troll för att starta upp Lussebullsbaket som jag åtagit mig inför Lucia (who ever gave me that idea?). Efter som receptet säger ca 30 bullar så fyrdubblar jag satsen. 120 lussebullar måste väl vara lätt som en plätt eller? Synd bara att jag köpte för lite saffran så att degen fick jäsa extra länge... Så länge att det slutade med 300 lussebullar. Ganska många blev det... och nu är jag svettig. Och trött.
Och faktiskt riktigt ledsen också. Min mors bror har råkad ut för en allvarlig bilolycka och ligger just nu nedsövd. Han fick en hjärtinfrakt bakom ratten och krockade. Tur i oturen är att han inte skadade några andra.Visserligen har vi ingen riktigt bra kontakt efter att det för många år sedan skar sig totalt, men jag tänker på mina kusiner. Och min moster. Men framförallt min mamma. I övermorgon är det 10 år sedan. Och så händer detta bara två dagar innan.
Livet är kort. Och det skall levas. Nu skall jag gå och göra det!
Mitt eget fokus
Det händer så mycket stort som smått här i livet mest hela tiden, att det är lätt att tappa fokus. Glömma bort vad som är viktigt för just mig, för att jag ska bli i balans och känna harmoni. Jag gör som så många andra, låter vardagen och de basala tingen ta över mitt liv. I huvudet snurrar tankar om jobb, möten och deadlines. Magen protesterar och humöret sjunker, samtidigt som jag hela tiden rabblar Alfons Åbergs mantra tyst i mitt huvud "jag ska bara".
Men den stunden kommer aldrig, när allt är klart och det är dags att njuta. Jag vet det, men jag lurar mig själv från gång till annan. När rushen sätter igång och jag försöker springa ikapp, en hopplös kamp där jag är dömd som förlorare på förhand. För vad jag än uträttar så är det något nytt som dyker upp runt hörnet.
Just den här känslan, att bara överleva och inte leva, var det som fick mig att börja i terapi för några år sedan. Jag ville lära mig att fånga stunden, ta tillvara på de små ögonblicken i livet medan de inträffade och inte när jag såg på dem i backspegeln. Det har blivit mycket bättre och jag tycker mig vara där, om inte alltid så större delen av tiden.
Men så händer det där, som gör att jag tappar fokus. Stress även kallat. Och egentligen är det inte påkallat av för mycket att göra utan det är min oro som väcker den till liv. Oro för framtiden, för barnen, för hälsan, för ekonomin osv. You name it och jag kan oroa mig för det!
Det brukar hända ungefär 2 gånger om året och med facit i hand vet jag när. Dels på våren, närmare bestämt i april. Då börjar det krypa och oron vaknar till liv, äter mig inifrån och stör min balans. Det tar några veckor och sedan planar det ut. Harmonin knuffar ut den energikrävande tjuven och livet ler igen.
Så kommer nästa sväng, när mörkret börjar falla över oss och stearinljusen gör sitt intåg. November, en månad av väntan inför de högtider som komma skall. Och en månad av oro för mig, precis som dess vårliga motsvarighet.
Varför? Är det mörkrets avgång och intåg som gör det? Kanske naturens ombytliga skepnad? Eller kan det vara min egen kropps minnen som i det fördolda påminner mig om att min mor skulle fyllt år i april. Och hon verkligen älskade födelsedagar, en av de få gånger på året då hennes oro lade sig och hon strålade av livsglädje. Och i november, om bara 2 dagar, tog hennes förråd av gnista slut och hon valde själv att söka en annan plats. Bortanför det liv där vi lever. Om 2 dagar är det 10 år sedan. En lång tid och ändå alldeles nyligen.
Men sorgen har lättat, kroppens tunga sinne blir mindre för vart år som går. Jag har min familj nu, en familj som jag valt och kämpat för. Och det är där mitt fokus skall ligga. På att sitta i soffan bredvid mina små troll och se fåniga tv program, hålla handen på promenaden till skolan, ligga och snusa i det nytvättade håret när vi väntar på sömntåget.
Det är att leva, att ta tillvara på de små ögonblicken av njutning. Av kärlek. Nu, när de händer. Inte senare.
Men den stunden kommer aldrig, när allt är klart och det är dags att njuta. Jag vet det, men jag lurar mig själv från gång till annan. När rushen sätter igång och jag försöker springa ikapp, en hopplös kamp där jag är dömd som förlorare på förhand. För vad jag än uträttar så är det något nytt som dyker upp runt hörnet.
Just den här känslan, att bara överleva och inte leva, var det som fick mig att börja i terapi för några år sedan. Jag ville lära mig att fånga stunden, ta tillvara på de små ögonblicken i livet medan de inträffade och inte när jag såg på dem i backspegeln. Det har blivit mycket bättre och jag tycker mig vara där, om inte alltid så större delen av tiden.
Men så händer det där, som gör att jag tappar fokus. Stress även kallat. Och egentligen är det inte påkallat av för mycket att göra utan det är min oro som väcker den till liv. Oro för framtiden, för barnen, för hälsan, för ekonomin osv. You name it och jag kan oroa mig för det!
Det brukar hända ungefär 2 gånger om året och med facit i hand vet jag när. Dels på våren, närmare bestämt i april. Då börjar det krypa och oron vaknar till liv, äter mig inifrån och stör min balans. Det tar några veckor och sedan planar det ut. Harmonin knuffar ut den energikrävande tjuven och livet ler igen.
Så kommer nästa sväng, när mörkret börjar falla över oss och stearinljusen gör sitt intåg. November, en månad av väntan inför de högtider som komma skall. Och en månad av oro för mig, precis som dess vårliga motsvarighet.
Varför? Är det mörkrets avgång och intåg som gör det? Kanske naturens ombytliga skepnad? Eller kan det vara min egen kropps minnen som i det fördolda påminner mig om att min mor skulle fyllt år i april. Och hon verkligen älskade födelsedagar, en av de få gånger på året då hennes oro lade sig och hon strålade av livsglädje. Och i november, om bara 2 dagar, tog hennes förråd av gnista slut och hon valde själv att söka en annan plats. Bortanför det liv där vi lever. Om 2 dagar är det 10 år sedan. En lång tid och ändå alldeles nyligen.
Men sorgen har lättat, kroppens tunga sinne blir mindre för vart år som går. Jag har min familj nu, en familj som jag valt och kämpat för. Och det är där mitt fokus skall ligga. På att sitta i soffan bredvid mina små troll och se fåniga tv program, hålla handen på promenaden till skolan, ligga och snusa i det nytvättade håret när vi väntar på sömntåget.
Det är att leva, att ta tillvara på de små ögonblicken av njutning. Av kärlek. Nu, när de händer. Inte senare.
söndag, november 23, 2008
lördag, november 22, 2008
Huvva....
Just nu är mitt liv extremt tufft! Det är megasynd om mig, förmodligen syndaste i hela världen som min yngsta dotter så fint uttryckte det. Och värst av allt är att det är totalt självförvållat!
Vid min ålder är en sen kväll på krogen något som jag får lida för i veckor efteråt. Om jag sedan toppar det med ytterligare en sen kväll, i direkt anslutning, vad får man då?
Helt rätt - ett vrak! Och det är jag! Huvudet lyckas inte hålla kvar en endaste tanke mer än en nanosekund och sedan är den borta. Kroppen värker efter ett intensivt danspass där jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till 70 talets Travolta. Visserligen var det ingen annan i omgivningen som gjorde den reflektionen, men jag kan inte ta ansvar för deras dåliga allmänbildning!
Shit, jag gjorde en re-run som jag får sota för länge! Hej och hå, klart tanten skall ha lite mer rödvin. Och varför tacka nej till en god likör till kaffet? Och hur gott smakar inte en iskall GT missinassen? Apgott! Däremot smakar det mindre gott när man efter 4 timmars sömn vaknar med smaken av terpentin i munnen!
Det som var mest mysko (fast extremt skönt) är att jag aldrig blev beruskad (ja, jag vet att det är ett k för mycket). Så jag har full koll på hela kvällen och jag gjorde inga tabbar förutom ett hysteriskt fnitteranfall när en lättklädd herre kom alltför nära mitt ansikte. Och nu undrar ni såklart vad denne lättklädde herre gjorde där, men det var inte som ni tror (snuskhummrar!) utan det var en krogshow à la Las Vegas och jag satt ungefär 2 dec från scenen. Hur kul som helst, fast jag fick lite väl god inblick i vissa saker som jag hade kunnat klara mig utan.
Hur som, om ni nu undrar vad jag har gjort så vet ni. Iaf en del. Andra saker (som att jag fick en rak höger av en otroligt påverkad äldre gentleman) behöver jag kanske inte berätta? Eller att jag fick epitetet MILF av en mycket ungdomlig herre, är väl inte heller intressant? Säg till om ni vill veta mer, ni vet ju att jag är fåfängt lättpåverkad av smicker och böner.
Vid min ålder är en sen kväll på krogen något som jag får lida för i veckor efteråt. Om jag sedan toppar det med ytterligare en sen kväll, i direkt anslutning, vad får man då?
Helt rätt - ett vrak! Och det är jag! Huvudet lyckas inte hålla kvar en endaste tanke mer än en nanosekund och sedan är den borta. Kroppen värker efter ett intensivt danspass där jag kände mig som den kvinnliga motsvarigheten till 70 talets Travolta. Visserligen var det ingen annan i omgivningen som gjorde den reflektionen, men jag kan inte ta ansvar för deras dåliga allmänbildning!
Shit, jag gjorde en re-run som jag får sota för länge! Hej och hå, klart tanten skall ha lite mer rödvin. Och varför tacka nej till en god likör till kaffet? Och hur gott smakar inte en iskall GT missinassen? Apgott! Däremot smakar det mindre gott när man efter 4 timmars sömn vaknar med smaken av terpentin i munnen!
Det som var mest mysko (fast extremt skönt) är att jag aldrig blev beruskad (ja, jag vet att det är ett k för mycket). Så jag har full koll på hela kvällen och jag gjorde inga tabbar förutom ett hysteriskt fnitteranfall när en lättklädd herre kom alltför nära mitt ansikte. Och nu undrar ni såklart vad denne lättklädde herre gjorde där, men det var inte som ni tror (snuskhummrar!) utan det var en krogshow à la Las Vegas och jag satt ungefär 2 dec från scenen. Hur kul som helst, fast jag fick lite väl god inblick i vissa saker som jag hade kunnat klara mig utan.
Hur som, om ni nu undrar vad jag har gjort så vet ni. Iaf en del. Andra saker (som att jag fick en rak höger av en otroligt påverkad äldre gentleman) behöver jag kanske inte berätta? Eller att jag fick epitetet MILF av en mycket ungdomlig herre, är väl inte heller intressant? Säg till om ni vill veta mer, ni vet ju att jag är fåfängt lättpåverkad av smicker och böner.
onsdag, november 19, 2008
One of these days...
Jag borde ha förstått det redan när jag vaknade imorse. Det var liksom dags. Allt har flutit på utan större incidenter, och det är då det brukar slå till.
Om det sedan är ödet eller mitt undermedvetna som protesterar mot mitt vuxna leverene vet jag inte. Tror inte ens att jag vill veta heller, utan jag nöjer mig med att konstatera att det bara blir så ibland. Oavsett anledning.
Så vad hände då? Ja, egentligen inga större dramatiska saker utan snarare små pinsamheter enligt nedan: (jag var på en läkarmottagning idag)
- Bullrar i magen och jag kan inte hålla emot. I samma ögonblick kommer kunden in på kontoret. Nice? Inte alls, han såg lite häpen ut. Jag med, för jag trodde inte att vi kvinnor gjorde sådana saker men så fel jag hade.
- Skall in och hämta papper på ett kontor, knackar på och ingen öppnar varpå jag kliver in. Där ligger en naken karl på en brits och ser lite lätt förvånad ut. Så även jag, som raskt backar ut med rodnande kinder.
Räcker det?
Om det sedan är ödet eller mitt undermedvetna som protesterar mot mitt vuxna leverene vet jag inte. Tror inte ens att jag vill veta heller, utan jag nöjer mig med att konstatera att det bara blir så ibland. Oavsett anledning.
Så vad hände då? Ja, egentligen inga större dramatiska saker utan snarare små pinsamheter enligt nedan: (jag var på en läkarmottagning idag)
- Bullrar i magen och jag kan inte hålla emot. I samma ögonblick kommer kunden in på kontoret. Nice? Inte alls, han såg lite häpen ut. Jag med, för jag trodde inte att vi kvinnor gjorde sådana saker men så fel jag hade.
- Skall in och hämta papper på ett kontor, knackar på och ingen öppnar varpå jag kliver in. Där ligger en naken karl på en brits och ser lite lätt förvånad ut. Så även jag, som raskt backar ut med rodnande kinder.
Räcker det?
tisdag, november 18, 2008
En ängel i rummet?
Som total kontrast till nedanstående inlägg kommer här ännu en liten julattiralj. Ni ser, även den här bloggen har börjat julskylta tidigt.... dock inte lika tidigt som somliga butiker som var igång i slutet av oktober!!!! Och jag gör det ur rent egosyfte, för när det gäller mina "skapelser" är bekräftelsebehovet avgrundsdjupt *s*
Fel fokus?
När jag först läste den här rubriken, ”Småbarnsföräldrar missköter sina jobb”, så tänkte jag spontant att det är ju inte så bra för arbetsgivarna. Men så tänkte jag ett steg till. Att det förmodligen "goes both ways". Dvs att "arbetstagarna missköter sina barn" i samma utsträckning som de "missköter" sitt arbete. Och det är väl än viktigare eller?
Nu tycker jag iofs att ordet "missköta" i det här sammanhanget har en något överdriven innebörd. Jag tror att de flesta småbarnsföräldrar sliter häcken av sig för att få livspusslet att gå ihop. Men varför fokusera på jobbsidan, bl a genom förslag att starta dagis på arbetsplatsen?
Varför inte lägga fokus på frigöra tid så att föräldrar kan umgås mer med sina barn. Utan stress och hets. Så att de kan hämta & lämna på dagis mm utan stress, kanske t o m hinna ta en promenad i parken på vägen hem. Öka livskvaliteten, för både föräldrar men framförallt för morgondagens vuxna - våra barn.
Jag tror att det i det långa loppet är långt mer samhällsekonomiskt, dels för att jag tror att harmoniska människor är mer produktiva och dels för att jag tror att vi genom att fostra harmoniska barn sparar in framtida utgifter bl a genom ökat psykiskt välstånd.
Vad tror ni? Är jag helt ute och cyklar?
Nu tycker jag iofs att ordet "missköta" i det här sammanhanget har en något överdriven innebörd. Jag tror att de flesta småbarnsföräldrar sliter häcken av sig för att få livspusslet att gå ihop. Men varför fokusera på jobbsidan, bl a genom förslag att starta dagis på arbetsplatsen?
Varför inte lägga fokus på frigöra tid så att föräldrar kan umgås mer med sina barn. Utan stress och hets. Så att de kan hämta & lämna på dagis mm utan stress, kanske t o m hinna ta en promenad i parken på vägen hem. Öka livskvaliteten, för både föräldrar men framförallt för morgondagens vuxna - våra barn.
Jag tror att det i det långa loppet är långt mer samhällsekonomiskt, dels för att jag tror att harmoniska människor är mer produktiva och dels för att jag tror att vi genom att fostra harmoniska barn sparar in framtida utgifter bl a genom ökat psykiskt välstånd.
Vad tror ni? Är jag helt ute och cyklar?
måndag, november 17, 2008
I en annan del av Sverige
Jag tycker vårt avlånga land är lite häftigt. För inte alltför många timmar sedan var jag i en helt annan värld.
I en liten liten by bara någon timme eller två från Stockholm så fanns lugnet. Och det kändes som om jag förflyttade mig tillbaka till 80 talet. Kursen jag gick på hölls här och vi bodde "centralt och bra" som kursledaren sa. Och det var det, eftersom vandrarhemmet låg på övervåningen av kommunhuset. Som i sin tur låg bredvid den lokala matbutiken och mitt emot tågstationen. Mer centralt gick det inte att komma!
Byns storlek tillåter inga större utsvävningar så av praktiska skäl drivs vandrarhemmet parallellt med frisörverksamheten, förskoleverksamheten, skönhetssalongen samt att faciliteterna även hyrs ut för fester. Och en sådan var det i lördags när vi trötta och tv sugna kom tillbaks till vår inkvartering. Men se den gubben gick inte! För TV salongen var nu en festlokal, där de stålrörsutrustade borden var fint dukade med papptallrikar och värmeljus samt ihopsatta till långbord. Det ekade av skratt och vi blev lite avundsjuka när vi satt ute i köket. Dels på att de tagit "vår" lokal i besittning och dels på att de verkade ha så roligt. Själva satt vi och tittade ut i mörkret.
Men då dyker det upp en kvällens riddare! En lite lätt förfriskad man kliver ut i köket och överräcker en bunt starköl. Han tyckte att vi skulle få vara med på ett hörn och det var vänligt tänkt. Något hos oss väckte väl hans intresse, för han ville inte direkt gå därifrån utan underhöll oss istället med historier om sin yrkeskarriär. Hans tillstånd i kombination med dialekten gjorde att jag inte är helt säker på vad han egentligen sa, men snäll var han.
Det kändes väldigt annorlunda mot den vardag som normalt möter mig. Och lite häftigt, att det kan vara så nära men ändå så långt bort. Tempot så helt annorlunda bara några få mil från den pulserande storstaden.
Och appropå pulsera så undrar jag om blodtrycket har återhämtat sig hos det unga paret jag stötte på i söndags morse.... När man bor på vandrarhem så ingår städning i uppgifterna, så tidigt söndag morgon begav jag mig av på jakt efter en sopborste. Rimligen borde den finnas i den lilla skrubb som inrymde dusch, toalett samt städskåp. Följdaktligen rycker jag upp dörren utan större betänkande, då den är olåst. Och vad skådar mitt norra öga? Jo tack, en mycket lättklädd kvinna och man utövar någon form av kroppsvård på varandra. De ser lite lätt förvånade ut, men inte ett dugg generade. Den biten stod jag för! Jag tog min sopborste och gick snabbt därifrån. Om paret återupptog sin aktivitet eller inte förtäljer inte historien. Om de nu gjorde det så hoppas jag att de kom ihåg att låsa dörren!
I en liten liten by bara någon timme eller två från Stockholm så fanns lugnet. Och det kändes som om jag förflyttade mig tillbaka till 80 talet. Kursen jag gick på hölls här och vi bodde "centralt och bra" som kursledaren sa. Och det var det, eftersom vandrarhemmet låg på övervåningen av kommunhuset. Som i sin tur låg bredvid den lokala matbutiken och mitt emot tågstationen. Mer centralt gick det inte att komma!
Byns storlek tillåter inga större utsvävningar så av praktiska skäl drivs vandrarhemmet parallellt med frisörverksamheten, förskoleverksamheten, skönhetssalongen samt att faciliteterna även hyrs ut för fester. Och en sådan var det i lördags när vi trötta och tv sugna kom tillbaks till vår inkvartering. Men se den gubben gick inte! För TV salongen var nu en festlokal, där de stålrörsutrustade borden var fint dukade med papptallrikar och värmeljus samt ihopsatta till långbord. Det ekade av skratt och vi blev lite avundsjuka när vi satt ute i köket. Dels på att de tagit "vår" lokal i besittning och dels på att de verkade ha så roligt. Själva satt vi och tittade ut i mörkret.
Men då dyker det upp en kvällens riddare! En lite lätt förfriskad man kliver ut i köket och överräcker en bunt starköl. Han tyckte att vi skulle få vara med på ett hörn och det var vänligt tänkt. Något hos oss väckte väl hans intresse, för han ville inte direkt gå därifrån utan underhöll oss istället med historier om sin yrkeskarriär. Hans tillstånd i kombination med dialekten gjorde att jag inte är helt säker på vad han egentligen sa, men snäll var han.
Det kändes väldigt annorlunda mot den vardag som normalt möter mig. Och lite häftigt, att det kan vara så nära men ändå så långt bort. Tempot så helt annorlunda bara några få mil från den pulserande storstaden.
Och appropå pulsera så undrar jag om blodtrycket har återhämtat sig hos det unga paret jag stötte på i söndags morse.... När man bor på vandrarhem så ingår städning i uppgifterna, så tidigt söndag morgon begav jag mig av på jakt efter en sopborste. Rimligen borde den finnas i den lilla skrubb som inrymde dusch, toalett samt städskåp. Följdaktligen rycker jag upp dörren utan större betänkande, då den är olåst. Och vad skådar mitt norra öga? Jo tack, en mycket lättklädd kvinna och man utövar någon form av kroppsvård på varandra. De ser lite lätt förvånade ut, men inte ett dugg generade. Den biten stod jag för! Jag tog min sopborste och gick snabbt därifrån. Om paret återupptog sin aktivitet eller inte förtäljer inte historien. Om de nu gjorde det så hoppas jag att de kom ihåg att låsa dörren!
söndag, november 16, 2008
Houston, we have landed!
Sådärja. 2,5 dagars intensiv kurs avklarad och jag är rätt mör. Inte mycket till sömn och huvudet fullt av idéer. Frågan är bara hur jag ska frigöra tiden för att realisera alla idéerna? Byta ut Trollfar mot en multum rik farbror? Njae, inte riktigt min grej. Kanske Ulrika Messing har lust att låna ut sin mans plånbok ett tag? Skulle inte tro det, så det är väl bara att lalla på som jag brukar.
Vad har jag lärt mig då? Fan vet, men avsikten var iaf att lära mig göra glasskulpturer dels genom att gjuta i lerform och dels i sandform. Det var häftigt, men hur svårt som helst. Vet inte riktigt vad jag tycker om resultatet. Får väl stå och mogna.
Annars är jag trött som en örn. På det lilla vandrarhemmet /förskolan /yogacentret/skönhetssalongen/massageinstitutet/solariet/frisersalongen (ja, det är helt sant - de erbjud allt detta och lite till!) vi bodde på hade man sparat in på det mesta... Madrasserna var tjocka som en yogamatta, rummet iskallt och täcket av tunnaste modejang. Jag sov inlindad i pyjamas, strumpor och morgonrock. Varje gång jag vände mig om vaknade jag av att kroppen utrustades med ännu ett blåmärke. Kan väl säga att det inte var ett dugg svårt att gå upp på morgonen, tvärs om var det en stor lättnad.
Om jag orkar imorgon kan jag återkomma till paret jag råkade stöta på "in action", eller den "lille" mannen som rymde från 40 års kalaset för att titta på tanterna från Stockholm. Eller varför inte mitt hysteriska psykbryt i stans centrum (läs Konsumhallen).
torsdag, november 13, 2008
På kurs med Kurt
Nu blir det en liten bloggpaus. Inte så länge, bara över helgen så någon större abstinens lär inte infinna sig. Vare sig hos er eller mig, så vi kommer att överleva utan större blessyrer.
Jag skall på kurs! En ren och skär nöjes kurs, för att vidga vyerna vad gäller mitt glasande. Ska bli hur spännande som helst. Vem vet, jag kanske upptäcker någon ny dold talang? Eller så gör jag det inte. Enda jag är säker på är att om jag inte provar så lär jag aldrig bli varse.
En liten stilla undran så här framåt nattkröken; om jag får migrän efter att ha sett den senaste Bond rullen på bio - är det ett ålderstecken? Okej att surround system är häftigt, men måste man låta volymen stå på max? Tinitus är bara förnamnet. Det dånar fortfarande i huvudet på mig.
Sedan får jag väl tillstå att gårdgens middag för min del, som bestod av en påse popcorn, inte förbättrade situationen direkt. Shit, när jag funderar på vad jag har knökat i mig den här veckan så får jag nästintill ångest. Hade Ann Skipper sett mig hade hon förmodligen fått glädjefnatt och vrålat "Henne ska vi ha!". Så vad ni än gör - do not tell her!
Medan jag fortfarande har Gordon Ramsey på hornhinnan kommer jag snabbt att överfalla kudden och hoppas på en lång natts sömn.
Slafen sie gut, bonne nuit osv, så syns vi på söndag kanske!
Jag skall på kurs! En ren och skär nöjes kurs, för att vidga vyerna vad gäller mitt glasande. Ska bli hur spännande som helst. Vem vet, jag kanske upptäcker någon ny dold talang? Eller så gör jag det inte. Enda jag är säker på är att om jag inte provar så lär jag aldrig bli varse.
En liten stilla undran så här framåt nattkröken; om jag får migrän efter att ha sett den senaste Bond rullen på bio - är det ett ålderstecken? Okej att surround system är häftigt, men måste man låta volymen stå på max? Tinitus är bara förnamnet. Det dånar fortfarande i huvudet på mig.
Sedan får jag väl tillstå att gårdgens middag för min del, som bestod av en påse popcorn, inte förbättrade situationen direkt. Shit, när jag funderar på vad jag har knökat i mig den här veckan så får jag nästintill ångest. Hade Ann Skipper sett mig hade hon förmodligen fått glädjefnatt och vrålat "Henne ska vi ha!". Så vad ni än gör - do not tell her!
Medan jag fortfarande har Gordon Ramsey på hornhinnan kommer jag snabbt att överfalla kudden och hoppas på en lång natts sömn.
Slafen sie gut, bonne nuit osv, så syns vi på söndag kanske!
Ipreds vara eller icke vara
Förra vändan i nedladdningsdebatten stod jag över. Funderade även på att göra det den här gången. Kanske jag gör det eller kanske jag inte gör det. Jag själv tillhör den skaran som inte har laddat ned vare sig musik eller film, och har heller inga funderingar på att göra detta.
Det är inte något moraliskt ställningstagande, för så långt har jag inte hunnit, som det är av ren & skär lathet. Jag lyssnar mestadels på radion, någon Ipod eller dylikt äger jag inte. TV och film kollar jag sällan på, m a o jag har inte behovet och tillhör således inte målgruppen.
Argumenten emot nedladdning tycker jag mig förstå. Om man förenklar det hela så tar man något som någon annan skapat, utan att betala för det. Och det är normalt sett inte okej, lika lite som att jag får läsa tidningen gratis i affären. Jag får inte heller gå dit och scanna in den för att läsa hemma. Så långt är jag med.
Men vad är argumenten för nedladdning? Kan inte någon förklara det mycket enkelt och förkortat för mig så kanske jag kan bilda mig en åsikt sedan.
Inte för att det lär göra någon större skillnad i det stora hela, men det skulle vara roligt för mig att för en gångs skull ha en åsikt i samhällsdebatten.
Tackar allra ödmjukast på förhand, för jag är i trygg förvissning om att någon kommer hjälpa mig med detta. Kanske flera stycken t o m.
Det är inte något moraliskt ställningstagande, för så långt har jag inte hunnit, som det är av ren & skär lathet. Jag lyssnar mestadels på radion, någon Ipod eller dylikt äger jag inte. TV och film kollar jag sällan på, m a o jag har inte behovet och tillhör således inte målgruppen.
Argumenten emot nedladdning tycker jag mig förstå. Om man förenklar det hela så tar man något som någon annan skapat, utan att betala för det. Och det är normalt sett inte okej, lika lite som att jag får läsa tidningen gratis i affären. Jag får inte heller gå dit och scanna in den för att läsa hemma. Så långt är jag med.
Men vad är argumenten för nedladdning? Kan inte någon förklara det mycket enkelt och förkortat för mig så kanske jag kan bilda mig en åsikt sedan.
Inte för att det lär göra någon större skillnad i det stora hela, men det skulle vara roligt för mig att för en gångs skull ha en åsikt i samhällsdebatten.
Tackar allra ödmjukast på förhand, för jag är i trygg förvissning om att någon kommer hjälpa mig med detta. Kanske flera stycken t o m.
onsdag, november 12, 2008
Snart så....
...första advent. Tiden bara rusar iväg... gulp.. och planeringen lär väl bli precis lika bra som förra året - not. Men what the heck, det löser sig och har så gjort varje år så det är inget att stressa upp sig för. Lite att sukta efter så här i väntans tider, rykande färskt från ugnen
tisdag, november 11, 2008
Not what I want!
När man har kläder på sig kan man nästan få vilken figur man vill genom att nyttja push up, hold in, lift up, push down och allt vad det heter.
Hallå, det är inte det jag behöver. Det är när jag tar av mig kläderna som problemen dyker upp;
brösten åker in i armhålan, rumpan slår i knävecken och magen lägger sig som ett ljumskbråck över låren.
Och då kommer det säkert någon pettimeter och säger att det kan jag lösa med träning. Men hallå! Jag är dokumenterat allergisk mot all form av träning. Eller hur det nu var....
Hallå, det är inte det jag behöver. Det är när jag tar av mig kläderna som problemen dyker upp;
brösten åker in i armhålan, rumpan slår i knävecken och magen lägger sig som ett ljumskbråck över låren.
Och då kommer det säkert någon pettimeter och säger att det kan jag lösa med träning. Men hallå! Jag är dokumenterat allergisk mot all form av träning. Eller hur det nu var....
Funkar inte!
I brist på lunch har jag ätit en låda pepparkakor.
Jag blev inte ett dyft snällare.
Däremot otroligt illamående.
Uppdatering:
Som avrundning på dagen har jag just smällt i mig en halv rulltårta. Med smörkräm. Say no more. Nu ska jag gå och köra buss!
Jag blev inte ett dyft snällare.
Däremot otroligt illamående.
Uppdatering:
Som avrundning på dagen har jag just smällt i mig en halv rulltårta. Med smörkräm. Say no more. Nu ska jag gå och köra buss!
Tack som fan!
Vaknar inatt av ett enerverande ljud som tränger sig igenom de totalt osexiga öronpropparna. Sömndrucket börjar det virvla runt i den avstängda hjärnan. Några få celler hänger sig febrilt åt att lösa mysteriumet. Är det Trollfars snarkningar som bytt tonart? Lilltrollets sömnprat som bytt inriktning? Eller månne Mellantrollet som sjunger i sömnen igen? Sköldis som kravlat sig ur sin glaslåda och partar loss i vardagsrummet med guldfisken?
Inget av detta gör att den berömda poletten trillar ner. Tvärs om far även den runt i det vacum som min hjärna är vid denna okristliga tidpunkt. Pling pling säger det när den slår i kanterna. Poletten alltså. Kanske det är detta ljud jag vaknat av? Att en vilsen polett inte kommer till ro innan det fått sin landningsplats. Nej då, inte det heller.
För att höja oddsen för att lösa mysteriumet tar jag ut öronpropparna och hör då ett öronbedövande "tut tut tut tut tut", som tystnar efter några sekunder för att strax därpå börja om igen. Och igen. Och igen. En titt på klockan ger vid handen att det verkligen är i vargtimmen, 03.02. Ägaren till den yrvakna bilen ger sig inte tillkänna på hela natten och tutandet fortsätter. När jag åkte till jobbet vid 8 så hade den ännu inte gett upp.
Min teori är att den lilla bilen kände sig övergiven. Ville inte stå där alldeles själv på gatan med en massa okända bilar. Fast ska jag vara helt ärlig så sträcker sig min empati inte så långt. Jag tycker att bildjävulen kunde hållt tyst!
Min nattsömn var defintivt inte angenäm. Den var inte ens långvarig. Så om ni undrar så är svaret ja, jag ser ut som ett vrak idag!
Inget av detta gör att den berömda poletten trillar ner. Tvärs om far även den runt i det vacum som min hjärna är vid denna okristliga tidpunkt. Pling pling säger det när den slår i kanterna. Poletten alltså. Kanske det är detta ljud jag vaknat av? Att en vilsen polett inte kommer till ro innan det fått sin landningsplats. Nej då, inte det heller.
För att höja oddsen för att lösa mysteriumet tar jag ut öronpropparna och hör då ett öronbedövande "tut tut tut tut tut", som tystnar efter några sekunder för att strax därpå börja om igen. Och igen. Och igen. En titt på klockan ger vid handen att det verkligen är i vargtimmen, 03.02. Ägaren till den yrvakna bilen ger sig inte tillkänna på hela natten och tutandet fortsätter. När jag åkte till jobbet vid 8 så hade den ännu inte gett upp.
Min teori är att den lilla bilen kände sig övergiven. Ville inte stå där alldeles själv på gatan med en massa okända bilar. Fast ska jag vara helt ärlig så sträcker sig min empati inte så långt. Jag tycker att bildjävulen kunde hållt tyst!
Min nattsömn var defintivt inte angenäm. Den var inte ens långvarig. Så om ni undrar så är svaret ja, jag ser ut som ett vrak idag!
Dags för come back, Robin Hood!
Jag tillhör den lyckliga skaran som inte har speciellt mycket lån. Dock finns det ett på sommarhuset och eftersom jag är en fegis så band jag räntan. Turligen nog när den stod lågt.
Det där med banker och ränta gillar jag inte. Självklart förstår att att syftet är att tjäna pengar, absolut. Och självklart kostar det pengar att låna pengar, också helt okej.
Det jag däremot INTE gillar är det oetiska sett som de gör det på. När Riksbanken höjer räntan med den minsta lilla promille så tripplar bankerna det och höjningen genomförs om inte i samma sekund så iaf samma minut.
När däremot Riksbanken sänker räntan så har bankerna en betänketid på flera veckor innan de följer efter. Och då självklart inte med samma omräkningssats man använder vid höjningen. Definitivt inte.
Motiveringen till detta är att man vill vänta och se vilken effekt det gör på marknaden, och om sänkningen är permanent. Okej, det kan jag förstå men varför kan man inte ha samma resonemang när man höjer räntan då? Vänta och se!
Nej då, icke sa Nicke. Istället blir det successiva smyghöjningar på det här sättet och vi som kunder får betala för bankernas spekulationsaffärer. Okej om de vill tjäna pengar i Baltikum, men nu när det gick åt pipsvängen - är tanken att jag ska betala för det? Om de hade tjänat pengar i Baltikum tror jag inte att jag hade fått någon nytta av det.
Jag är för marknadsekonomi generellt sett, men när det inte finns några direkta alternativ och när bankerna spelar under täcket med varandra så blir jag lite lätt sugen på andra alternativ. En medmänsklig bank i statlig regi, vars tanke är att bära sina egna kostnader och göra en acceptabel men ej spekulativ vinst. Kanske allmännyttan skall göra sitt intåg i bankvärlden?
Det där med banker och ränta gillar jag inte. Självklart förstår att att syftet är att tjäna pengar, absolut. Och självklart kostar det pengar att låna pengar, också helt okej.
Det jag däremot INTE gillar är det oetiska sett som de gör det på. När Riksbanken höjer räntan med den minsta lilla promille så tripplar bankerna det och höjningen genomförs om inte i samma sekund så iaf samma minut.
När däremot Riksbanken sänker räntan så har bankerna en betänketid på flera veckor innan de följer efter. Och då självklart inte med samma omräkningssats man använder vid höjningen. Definitivt inte.
Motiveringen till detta är att man vill vänta och se vilken effekt det gör på marknaden, och om sänkningen är permanent. Okej, det kan jag förstå men varför kan man inte ha samma resonemang när man höjer räntan då? Vänta och se!
Nej då, icke sa Nicke. Istället blir det successiva smyghöjningar på det här sättet och vi som kunder får betala för bankernas spekulationsaffärer. Okej om de vill tjäna pengar i Baltikum, men nu när det gick åt pipsvängen - är tanken att jag ska betala för det? Om de hade tjänat pengar i Baltikum tror jag inte att jag hade fått någon nytta av det.
Jag är för marknadsekonomi generellt sett, men när det inte finns några direkta alternativ och när bankerna spelar under täcket med varandra så blir jag lite lätt sugen på andra alternativ. En medmänsklig bank i statlig regi, vars tanke är att bära sina egna kostnader och göra en acceptabel men ej spekulativ vinst. Kanske allmännyttan skall göra sitt intåg i bankvärlden?
måndag, november 10, 2008
Seriös fundering....
Mellantrollet har ju gjort en resa utan desslike från dess att hon först satte sin fot i skolans värld. Hon har lyckats resa sig från rollen som mobbingoffer, byggt upp tilliten till vuxenvärlden och kompisar och överhuvudtaget skaffat sig en stabilitet som är suveränt skön att se.
Jag funderar... och tänker... att hennes historia skulle nog vara viktig att skriva ned. Få på pränt. Vad som hände, hur det skedde och hur vi tog oss ur det. Kanske inte blir en bok för publikum, men kan definitivt vara något för Mellantrollet att ha som "bevis" över sitt livs hitintills viktigaste resa.
Vad tycker ni?
Jag funderar... och tänker... att hennes historia skulle nog vara viktig att skriva ned. Få på pränt. Vad som hände, hur det skedde och hur vi tog oss ur det. Kanske inte blir en bok för publikum, men kan definitivt vara något för Mellantrollet att ha som "bevis" över sitt livs hitintills viktigaste resa.
Vad tycker ni?
söndag, november 09, 2008
Amor slår till
Mellantrollet: Mamma, jag är tydligen kär!
Trollmor: Är Du gumman? Så mysigt, får jag fråga i vem.
Mellantrollet: Det är det som är så konstigt, för jag vet inte
Trollmor: Du vet inte?
Mellantrollet: Nej, det stod inte
Trollmor: Stod inte?
Mellantrollet: Men mamma, fattar Du inte?
Trollmor: Nej, just nu förstår jag ingenting faktiskt
Mellantrollet: Men så här. Jag gjorde en test i tidningen, med massa frågor.
Trollmor: Jaha
Mellantrollet: Ja och så fick man poäng för det man svarade och då var jag tydligen jättekär!
Trollmor: Men det stod inte i vem?
Mellantrollet: Nej, och då är det ju helt onödigt
Trollmor: Men vet Du hjärtat, tanken är att man ska tänka på någon speciell när man gör testet.
Mellantrollet: Aha, då förstår jag.
Trollmor: Du kanske ska göra om det och tänka på någon?
Mellantrollet: Behövs inte. Det är nog livet jag är kär i!
Trollmor: Är Du gumman? Så mysigt, får jag fråga i vem.
Mellantrollet: Det är det som är så konstigt, för jag vet inte
Trollmor: Du vet inte?
Mellantrollet: Nej, det stod inte
Trollmor: Stod inte?
Mellantrollet: Men mamma, fattar Du inte?
Trollmor: Nej, just nu förstår jag ingenting faktiskt
Mellantrollet: Men så här. Jag gjorde en test i tidningen, med massa frågor.
Trollmor: Jaha
Mellantrollet: Ja och så fick man poäng för det man svarade och då var jag tydligen jättekär!
Trollmor: Men det stod inte i vem?
Mellantrollet: Nej, och då är det ju helt onödigt
Trollmor: Men vet Du hjärtat, tanken är att man ska tänka på någon speciell när man gör testet.
Mellantrollet: Aha, då förstår jag.
Trollmor: Du kanske ska göra om det och tänka på någon?
Mellantrollet: Behövs inte. Det är nog livet jag är kär i!
lördag, november 08, 2008
Det genetiska arvet...
Mellantrollet: Mamma, är jag mest lik Dig eller Trollfar?
Trollmor: Du är nog en blandning av oss båda, lite honom och lite mig.
Mellantrollet: Hoppas jag ärvt Trollfars kropp
Trollmor: Jaså, varför hoppas Du det?
Mellantrollet: Då har jag iaf en chans att få bröst!
Trollmor: Du är nog en blandning av oss båda, lite honom och lite mig.
Mellantrollet: Hoppas jag ärvt Trollfars kropp
Trollmor: Jaså, varför hoppas Du det?
Mellantrollet: Då har jag iaf en chans att få bröst!
fredag, november 07, 2008
Idag igen....
fastnade jag i de däringa neurotiska tankarna på löss. Kan man ha psykosomatiska löss? Isf har jag det. Typ hela huvudet fullt! Och det är inte helt enkelt att hysteriskt kamma håret i preventivt syfte när man har en kaluffs som en otrimmad afghanhund!
Nu ska man inte klaga om man blivit utrustad med en permanent huvudbeklädnad av samma tjocklek som rysk pälsmössa. Dock är det vid två tillfällen det är mindre bra; när det är apvarmt ute och solen kassar. Det är inte många som klarar av kraftig transpirering i hårbotten, jag är en av dem. Det andra tillfällen är som skrivet om ovan, luskammning! Oavsett om det är preventivt eller inte.
Frågan är bara hur jag ska ta mig ur min fixering vid mina inbillade löss;
1. Raka av mig håret. Var kanonsnyggt på Sinead O'Connor och Carina Berg, dock har mitt huvud begåvats med 9 hjärnskakningar och risken är att nästa Apollo raket skulle ta mig för en nyupptäckt planet.
2. Lansera det nya modet att alltid ha huvudet insmort i något preventivt stinkande lusfientligt medel, kanske smörolja? Skulle garanterat få mycket space i t-banan
3. Fortsätta min hysteriska kamning med fartränder och djupa diken i hårbotten som följd. Ont gör det förvisso, men går att förmodligen att dämpa med painkillers.
4. Använda badmössa i ur och skur, för jag skulle vilja se den lilla lus som överlever inne i denna ångbastu! Kan ju t o m pimpa badmössan så att jag blir het som en AGA spis eller vad tror ni?
5. Gå i kognitiv terapi och bota mina fobier. Då kanske jag även kan komma över min hysteriska aversion mot vår nya familjemedlem - Sköldis den V:e. Just i detta nu kom jag till insikt, kan sköldpaddor ha löss? Ska jag luskamma honom (?) också, i preventivt syfte? Och hur i helsicke kammar man en sköldpadda?
Frågorna är många och svaren obefintliga. Jag dritter i det här och kastar mig huvudstupa i säng och hoppas att jag är botad tills morgonrodnaden smeker mitt ansikte.
Får jag besvära om en god natt? Och påminne er om att era åsikter efterfrågas allra ödmjukast.
Nu ska man inte klaga om man blivit utrustad med en permanent huvudbeklädnad av samma tjocklek som rysk pälsmössa. Dock är det vid två tillfällen det är mindre bra; när det är apvarmt ute och solen kassar. Det är inte många som klarar av kraftig transpirering i hårbotten, jag är en av dem. Det andra tillfällen är som skrivet om ovan, luskammning! Oavsett om det är preventivt eller inte.
Frågan är bara hur jag ska ta mig ur min fixering vid mina inbillade löss;
1. Raka av mig håret. Var kanonsnyggt på Sinead O'Connor och Carina Berg, dock har mitt huvud begåvats med 9 hjärnskakningar och risken är att nästa Apollo raket skulle ta mig för en nyupptäckt planet.
2. Lansera det nya modet att alltid ha huvudet insmort i något preventivt stinkande lusfientligt medel, kanske smörolja? Skulle garanterat få mycket space i t-banan
3. Fortsätta min hysteriska kamning med fartränder och djupa diken i hårbotten som följd. Ont gör det förvisso, men går att förmodligen att dämpa med painkillers.
4. Använda badmössa i ur och skur, för jag skulle vilja se den lilla lus som överlever inne i denna ångbastu! Kan ju t o m pimpa badmössan så att jag blir het som en AGA spis eller vad tror ni?
5. Gå i kognitiv terapi och bota mina fobier. Då kanske jag även kan komma över min hysteriska aversion mot vår nya familjemedlem - Sköldis den V:e. Just i detta nu kom jag till insikt, kan sköldpaddor ha löss? Ska jag luskamma honom (?) också, i preventivt syfte? Och hur i helsicke kammar man en sköldpadda?
Frågorna är många och svaren obefintliga. Jag dritter i det här och kastar mig huvudstupa i säng och hoppas att jag är botad tills morgonrodnaden smeker mitt ansikte.
Får jag besvära om en god natt? Och påminne er om att era åsikter efterfrågas allra ödmjukast.
I'm in heaven!!!
Ser ni? Min blogg är pimpad! Och jag har en räknare! Wow liksom. Men jag kan definitivt inte ta åt mig äran. Jo iofs, äran av att ha tjatat och bönat så fick en snäll själ nog och erbjud sig sin gentila hjälp!
Tack snälla rara Beatrice!
ps: Har ni upptäckt att det är jag som smyger däruppe i headern?
Tack snälla rara Beatrice!
ps: Har ni upptäckt att det är jag som smyger däruppe i headern?
Platt fall
Marmogolv är hårda.
Bananskal är hala.
Och aldrig mötas de två.
Eller borde inte.
Iaf inte när jag är ute och går.
Bananskal är hala.
Och aldrig mötas de två.
Eller borde inte.
Iaf inte när jag är ute och går.
torsdag, november 06, 2008
Reklam....
trogen följeslagare av denna blogg vet att jag har en ambivalent inställning till reklam. Trots att jag har många år i branschen och även en del studier i ämnet bakom mig så är jag inte helt övertygad om reklamens nödvändighet.
Jag gillar reklam som berör, och sådan som får mig att skratta är än bättre. Typ smårgåspåläggstillverkaren som har en skön snutt med den lille killen som skakar loss till KC & The Sunshineband. Trots att jag är en "icke påläggsmänniska" skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa en tub eller två, bara för att killen gör mig så glad. Och ja jag vet att det är fejk, och att killen ifråga inte får en spänn av de kronor som företaget tjänar på att sälja tubar. Men det är liksom inte grejen, det är inte logiken utan hjärtat som talar. Och mitt hjärta kan vara otroligt naivt ibland.
Såsom varande Stockholmare och frekvent t-bane åkare så brukar jag roa mig med att spana in de kreationer som byråerna dekorerar min färd med, vare sig det är i vagnen eller rulltrappan upp (och ja jag vet att det inte är byråerna som handgripligen sätter upp dem).
Normalt brukar jag enkom notera dem utan att speciellt reflektera över dem, men så icke idag. Det var tre olika kampanjer som fastnade i min skalle och jag är nyfiken på om det är jag som är strange eller om jag representerar snittet. Därför delger jag er min åsikt så får ni gärna säga vad ni tycker...
1. Det stora statliga telefonbolaget kör ett jätterace med erbjudande om kontantkort. Rosa i 180 och det enda jag tänkte när jag såg det var KONDOMER... fråga mig inte varför, men så var min spontana reaktion.
2. Det är mässa på G om att må bra och ta hand om sig själv. För att göra oss uppmärksamma på detta har man valt ut ett gäng människor i varierande åldrar. Tanken är förmodligen att de ska få oss att känna "ja, så där sund och fräsch vill jag se ut". Min enda tanke var "Men vilket satans uppåttjack går de där tomtarna på som ler hysteriskt och har en läskigt stirrande blick?". Blev definitivt inte inspirerad till en sundare livsstil, tvärsom skrek hela min kropp efter onyttigheter
3. Det finns ett företag inom skönhetsbranchen som anser att vi kvinnor är "worth it". Nu har de insett att även karlarna tydligen är det. Så då väljer man ut en lite yngre sådan (karl alltså) och en något äldre sådan typ Pierce Brosnan, fast i det här fallet var det just han. Alltså inte typ han, utan han om ni hänger med. Hur som, tanken var att dessa herrar skulle uppmuntra till nyttjande av deras produkter. Om jag var övertygad om att de verkligen fungerade skulle jag garanterat lägga upp ett årslager eller två hemma, att tvångsvårda maken med. Det enda jag vill ha garanti för är att han blir som PB och inte den första, något yngre förmågan. För den plastdockan skrämde skiten ur mig!
Så där ja, nu har jag delgett er mina högst ovetenskapliga åsikter om reklam och ni har även fått en djuplodande bild av mina emperiska erfarenheter. Får jag gå och fraternisera Gordon Ramsey nu eller är det mer ni vill ha av mig?
Btw, finns det fortfarande ingen som kan hjälpa mig med min header och en räknare????????? Jag erbjuder er min eviga tacksamhet, för min kropp är inte mycket att hurra för om Du inte är läkare och behöver bedriva forskning. Äsch, skit i det sistnämnda. Vi kör på tacksamhetsracet, det är säkrare....
Jag gillar reklam som berör, och sådan som får mig att skratta är än bättre. Typ smårgåspåläggstillverkaren som har en skön snutt med den lille killen som skakar loss till KC & The Sunshineband. Trots att jag är en "icke påläggsmänniska" skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa en tub eller två, bara för att killen gör mig så glad. Och ja jag vet att det är fejk, och att killen ifråga inte får en spänn av de kronor som företaget tjänar på att sälja tubar. Men det är liksom inte grejen, det är inte logiken utan hjärtat som talar. Och mitt hjärta kan vara otroligt naivt ibland.
Såsom varande Stockholmare och frekvent t-bane åkare så brukar jag roa mig med att spana in de kreationer som byråerna dekorerar min färd med, vare sig det är i vagnen eller rulltrappan upp (och ja jag vet att det inte är byråerna som handgripligen sätter upp dem).
Normalt brukar jag enkom notera dem utan att speciellt reflektera över dem, men så icke idag. Det var tre olika kampanjer som fastnade i min skalle och jag är nyfiken på om det är jag som är strange eller om jag representerar snittet. Därför delger jag er min åsikt så får ni gärna säga vad ni tycker...
1. Det stora statliga telefonbolaget kör ett jätterace med erbjudande om kontantkort. Rosa i 180 och det enda jag tänkte när jag såg det var KONDOMER... fråga mig inte varför, men så var min spontana reaktion.
2. Det är mässa på G om att må bra och ta hand om sig själv. För att göra oss uppmärksamma på detta har man valt ut ett gäng människor i varierande åldrar. Tanken är förmodligen att de ska få oss att känna "ja, så där sund och fräsch vill jag se ut". Min enda tanke var "Men vilket satans uppåttjack går de där tomtarna på som ler hysteriskt och har en läskigt stirrande blick?". Blev definitivt inte inspirerad till en sundare livsstil, tvärsom skrek hela min kropp efter onyttigheter
3. Det finns ett företag inom skönhetsbranchen som anser att vi kvinnor är "worth it". Nu har de insett att även karlarna tydligen är det. Så då väljer man ut en lite yngre sådan (karl alltså) och en något äldre sådan typ Pierce Brosnan, fast i det här fallet var det just han. Alltså inte typ han, utan han om ni hänger med. Hur som, tanken var att dessa herrar skulle uppmuntra till nyttjande av deras produkter. Om jag var övertygad om att de verkligen fungerade skulle jag garanterat lägga upp ett årslager eller två hemma, att tvångsvårda maken med. Det enda jag vill ha garanti för är att han blir som PB och inte den första, något yngre förmågan. För den plastdockan skrämde skiten ur mig!
Så där ja, nu har jag delgett er mina högst ovetenskapliga åsikter om reklam och ni har även fått en djuplodande bild av mina emperiska erfarenheter. Får jag gå och fraternisera Gordon Ramsey nu eller är det mer ni vill ha av mig?
Btw, finns det fortfarande ingen som kan hjälpa mig med min header och en räknare????????? Jag erbjuder er min eviga tacksamhet, för min kropp är inte mycket att hurra för om Du inte är läkare och behöver bedriva forskning. Äsch, skit i det sistnämnda. Vi kör på tacksamhetsracet, det är säkrare....
onsdag, november 05, 2008
Smyglyssnat..
Idag var Lilltrollet med mig ute hos en av kunderna, en läkarmottagning. Hon är suverän på att leka själv, så med mig som passiv deltagare lekte vi självfallet just läkarmottagning.
Hon hade fullt sjå med att skriva journaler och ringa patienter, boka tider och skriva recept. Jag blev klart imponerad över vilken koll hon har. Fantasin flödade och vi hade patienter som hade de mest fantastiska namn som "Fröken Blommisberg" och "Herr Adruktis". De åkommor de hade var inte heller dumma eller vad sägs om "en intern magåkomma med baciller" eller "ett avbrutet benbrott i armen". Men hon kunde fixa allt, nemas problemas.
Och jag blev lite avundsjuk när jag satt där med mina siffor och papper. För henne var varenda blankett en dröm, en outsinnlig källa till fantastiska lekar. Varje siffra en hemlig kod till en vuxenvärld hon är nyfiken på. Varje bokstav nyckeln till något spännande äventyr. Och hon har det framför sig. Hur häftigt som helst!
Bäst var dock när hon till en "patient" kläckte ur sig följande:
"Jag är hemskt ledsen men herr doktorn är upptagen med datorn just nu, vi har bara en syster ledig. Fast det är lika bra för de gör ett mycket bättre jobb och så är de snällare också!"
ps: finns det någon som kan administrera in min räknare? Och hjälpa mig med min header? Tveka inte.. ni vet var jag finns!
Hon hade fullt sjå med att skriva journaler och ringa patienter, boka tider och skriva recept. Jag blev klart imponerad över vilken koll hon har. Fantasin flödade och vi hade patienter som hade de mest fantastiska namn som "Fröken Blommisberg" och "Herr Adruktis". De åkommor de hade var inte heller dumma eller vad sägs om "en intern magåkomma med baciller" eller "ett avbrutet benbrott i armen". Men hon kunde fixa allt, nemas problemas.
Och jag blev lite avundsjuk när jag satt där med mina siffor och papper. För henne var varenda blankett en dröm, en outsinnlig källa till fantastiska lekar. Varje siffra en hemlig kod till en vuxenvärld hon är nyfiken på. Varje bokstav nyckeln till något spännande äventyr. Och hon har det framför sig. Hur häftigt som helst!
Bäst var dock när hon till en "patient" kläckte ur sig följande:
"Jag är hemskt ledsen men herr doktorn är upptagen med datorn just nu, vi har bara en syster ledig. Fast det är lika bra för de gör ett mycket bättre jobb och så är de snällare också!"
ps: finns det någon som kan administrera in min räknare? Och hjälpa mig med min header? Tveka inte.. ni vet var jag finns!
tisdag, november 04, 2008
Envis?
Nej då, inte alls... bara lite... men nu så (peppar peppar) verkar jag iaf ha kommit en liten bit på vägen. Dock vägrar den eländiga lilla räknaren att hamna där den ska. Något totaltfel gör jag, men det skiter jag högaktningsfullt i just nu!
Annars kan jag rapportera att jag har fått psykbryt på alla förbenade löss epedemier som går i skolorna. Oavsett om vi får dem eller inte så får jag hallucinationer om att hela skallen kryllar, så fort jag ser varningslapparna i skolan.
Och då börjar jag klia. Kamma med vassa kammar. Och det blir stora sår i hårbotten. Och det gör ont. Och då kliar det ännu mer osv.
Jag tror vi måste göra något drastiskt för att bli av med den här eländiga epidemin som drabbat svenska skolor och som sprider sig som en löpeld. Tack för det alla Game boys, Nintendo DS osv - kidsen sitter med huvudena tätt, tätt intill och spelar ihop. Blir rena lusautostradan för de små jäklarna!
Jag föreslår tvångsklippning av alla barn, typ stubb. Så låter vi dem ha det så en månad eller två, skrubbar daglingen svålen med såpa. Sedan borde väl skiten ha utrotats eller? Btw, vi måste förmodligen utrota alla spelen också. Någon som har något emot det?
Annars kan jag rapportera att jag har fått psykbryt på alla förbenade löss epedemier som går i skolorna. Oavsett om vi får dem eller inte så får jag hallucinationer om att hela skallen kryllar, så fort jag ser varningslapparna i skolan.
Och då börjar jag klia. Kamma med vassa kammar. Och det blir stora sår i hårbotten. Och det gör ont. Och då kliar det ännu mer osv.
Jag tror vi måste göra något drastiskt för att bli av med den här eländiga epidemin som drabbat svenska skolor och som sprider sig som en löpeld. Tack för det alla Game boys, Nintendo DS osv - kidsen sitter med huvudena tätt, tätt intill och spelar ihop. Blir rena lusautostradan för de små jäklarna!
Jag föreslår tvångsklippning av alla barn, typ stubb. Så låter vi dem ha det så en månad eller två, skrubbar daglingen svålen med såpa. Sedan borde väl skiten ha utrotats eller? Btw, vi måste förmodligen utrota alla spelen också. Någon som har något emot det?
Fan trot!
Jag kom idag in på andra försöket! Frågan är om den här bloggen fungererar som barn, dvs det är först när de märker att man är riktigt seriöst förbenad som de tar en på allvar. Håll tummarna! Jag har fått ett mail från en omtänksam själ, där jag förhoppningsvis kan få lite assistans. Ska bara försöka konkretisera mitt behov först, och det vet vi alla hur lätt det är eller?
Bäst att passa på att vara så informativ jag kan nu när chansen finns, så här kommer en kort rekapitulering över helgen:
Fredag: Halloween, svartklädda & sminkade barn. Svartklädd & sminkad Trollmor & Trollfar. Liten gäst med stor näsa (törs inte länka för då går det fel åt fanders igen, men en ledtråd... hon heter tvärtemot vad hon är).
Bäst att passa på att vara så informativ jag kan nu när chansen finns, så här kommer en kort rekapitulering över helgen:
Fredag: Halloween, svartklädda & sminkade barn. Svartklädd & sminkad Trollmor & Trollfar. Liten gäst med stor näsa (törs inte länka för då går det fel åt fanders igen, men en ledtråd... hon heter tvärtemot vad hon är).
Lördag: Fritt från alla sedvanliga helgaktiviteter i form av dans och simhopp. Trodde på sovmorgon, men ack vad jag bedrog mig. Blev besök på museum, vilket Mellantrollet klippte på 5 röda. Hennes enda mål var att hitta tavlor på Marie-Antoinette som är hennes stora idol här i livet (ska jag bli orolig?). Lilltrollet var mer betänksam, tog verkligen in tavlorna och jag såg framför mig en blivande konstkritiker.
På bussen hem försvann mina förväntningar snabbare än badboy på söndagsmorgonen. När jag frågar tjejerna vad de tyckte kommer Mellantrollet med en lååång, detaljerad utläggning över tavlorna och deras motiv, klart förvånande med tanke på hennes ointresse på muséet. Lilltrollet säger trött att hon inte kommer ihåg för de var ganska dåliga & tråkiga allihop. Förmodligen stod hon och power nappade framför tavlorna.... Kvällen blev sedvanliga Stjärnor utan is, vad gör man inte för sina barn?
Söndag: Sovmorgon!!! Hör och häppna, trollen förlustade sig själva och jag sov till nio. Hur skönt som helst. Sedan blev det en soft förmiddag hemma, en promenad och fika hos släktingar där de små Trollen blev utrustade med ett gäng guldmynt. Självklart drog köptarmen igång hos dem, men där lade jag in mitt veto. Ner i sparbössan ska de! Avslutade dagen och helgen med att baka kanelbullar och rulltårtor i mängd samt att tillreda en god Biff Rydberg.
En skön och soft helg i lugnets tecken, vilket var välbehövlig. Om sedan TV4 kunde anamma Mellantrollets tips (se nedan) vore livet än bättre.
Mellantrollet: Mamma, varför måste de ha både Idol och Stjärnor på Is. Dom förstör ju 2 kvällar på raken!
Trollmor: Men det finns många människor som gillar programmen, det är därför dom visar dom.
Mellantrollet: Då tycker jag dom ska slå ihop dom till 1!
Trollmor: Hur tänkte Du då?
Mellantrollet: Att dom ska åka skridskor och sjunga samtidigt! Det kanske inte blir så bra, men det blir roligt iaf
Jag är benägen att hålla med, när jag tänker tanken.....
måndag, november 03, 2008
What the f......?!?!??!??
Jag blir fasiken skogstokig! Nu när jag äntligen har fått upp ångan och kommer på massor med, iaf i mitt tycke, väsentliga saker att blogga om så vägrar det j*a attans eländet att fungera!
Är det blogger? Eller är det jag? Har jag råkat komma åt någon förbenad knapphelvete när jag försökte pimpa upp mig eller vad?
Detta är nu mitt 14:e försök idag att logga in och då gick det! Snacka om hämmande för kreativiteten.
Ingen har hitintills nappat på mitt försök att ragga hjälp, men jag ger inte upp. Ett sista försök och lyckas det inte då så lägger jag ned bloggen! Då ger jag upp! När jag inte kan göra inlägg, inte lägga in räknaren och inte redigera i layouten så är det inget kul längre. Då övergår jag till gammal hederlig dagbok i pappersformat!
Så finns det någon stackare därute som kan förbarma sig över mig, lägg en kommentar eller maila gärna till bullibumpa at hotmail dot com.
Annars lär det här nog vara det definitivt sista inlägget.... Vet inte om ni ser det som ett hot eller löfte *s*
Är det blogger? Eller är det jag? Har jag råkat komma åt någon förbenad knapphelvete när jag försökte pimpa upp mig eller vad?
Detta är nu mitt 14:e försök idag att logga in och då gick det! Snacka om hämmande för kreativiteten.
Ingen har hitintills nappat på mitt försök att ragga hjälp, men jag ger inte upp. Ett sista försök och lyckas det inte då så lägger jag ned bloggen! Då ger jag upp! När jag inte kan göra inlägg, inte lägga in räknaren och inte redigera i layouten så är det inget kul längre. Då övergår jag till gammal hederlig dagbok i pappersformat!
Så finns det någon stackare därute som kan förbarma sig över mig, lägg en kommentar eller maila gärna till bullibumpa at hotmail dot com.
Annars lär det här nog vara det definitivt sista inlägget.... Vet inte om ni ser det som ett hot eller löfte *s*
söndag, november 02, 2008
Upplysningsvis...
kan jag tala om att jag och min blogg fortfarande är osams!
Och att jag har bakat kanelbullar.
Och rulltårta.
Godnatt
Och att jag har bakat kanelbullar.
Och rulltårta.
Godnatt
lördag, november 01, 2008
Jag ger upp!
Mitt försök med att pimpa bloggen gick åt pipsvängen! Antingen var det ngt jag gjorde fel eller så var det bloggens innersta väsen som protesterade å det grövsta över detta övergrepp. Jag har iaf inte lyckats logga in på hur länge som helst, och när jag väl lyckas få upp min blogg har hela skiten hängt sig. Samt att jag fått mail om att det inte går att kommentera.
Så nu ger jag upp, jag återgår till same old same. Dock utan statistikräknare och lite annat smått och gott, för det har jag inte lyckats fixa till. Och jag har heller inken tinken aning om hur jag ändrar storlek på texten inne i inlägg och andra små fasoner. M a o är jag fortfarande seriöst intresserad av ett datatekniskt geni som gillar tanter i nöd!
Så nu ger jag upp, jag återgår till same old same. Dock utan statistikräknare och lite annat smått och gott, för det har jag inte lyckats fixa till. Och jag har heller inken tinken aning om hur jag ändrar storlek på texten inne i inlägg och andra små fasoner. M a o är jag fortfarande seriöst intresserad av ett datatekniskt geni som gillar tanter i nöd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
