fredag, november 28, 2008

The moment of truth...

Nu vid lunchdags är det dags. Sanningens ögonblick. Då skall morbror försöka väckas. Och ingen vet hur det går. Eller hur han mår. Det vet vi senare. Jag vet inte riktigt hur jag känner. Men nu är jag på väg dit. Jag lär nog komma underfund med det då.

När jag var liten var morbror min idol. Han var den roligaste och busigaste morbror som kunde tänkas. Att sova över hos honom var ett äventyr där dagen började med glass till frukost, där jag fick dricka läsk mitt i veckan och köpa serietidningar efter behag. Allt det som vinner en liten 8 årings hjärta för evigt.

Han hade alltid tid för lekar och berättade de mest fantastiska sagor jag hört, fantasifulla och alla med lyckliga slut. Han var stor och trygg, alltid tid att trösta och förklara. Och så arbetade han på ett bokförlag! Ett Mecca för mig som älskade det skrivna ordet redan som barn. I födelsedagspresent fick jag komma dit och botanisera, välja ut de böcker jag önskade mig och hämta dem direkt från pressarna.

Så gifte han sig. Jag fick äran att vara brudnäbb, men det var med blandade känslor för nu skulle han inte ha samma tid med mig. Men det hade han. Och även moster. Fast det var aldrig riktigt samma sak. Och när de fick egna barn fick jag en helt annan roll. Och min plats i hans hjärta övertogs av någon annan. Självklart för mig som vuxen, men som liten gjorde det ont. Mycket ont.

Och så började livet så sakteliga glida nedför branten, besvärligheter och konflikter. Bråk och problem. Och kittet var inte tillräckligt starkt. Vi gled isär. Vi blev osams. Vi hade ingen kontakt. Inte på många många år.

I vuxen ålder har vi varit korrekta och artiga, alldeles för mycket osämja har funnits emellan. Och han svek min mor. Något jag har svårt att riktigt förstå och hantera. Jag vet inte vad jag känner. Kanske finns där en rest kvar av den lilla idoldyrkande 8 åringen. Jag lär märka det. För jag tror inte att dagens blir en sådan med lyckligt slut. Min magkänsla säger att det blir så. Jag hoppas jag har fel.

4 kommentarer:

"Kimmi" sa...

Tänker på dig *kramarom*

londongirl sa...

Jag tänker också på dig och er. Hoppas allt är bra!

Fröken Svår sa...

Svek kan göra så förbaskat ont och ju närmare man står personen som sviker ju djupare blir oftast ärren. Men något som kan låta lite klischéaktigt, men som faktiskt ofta är sant, är att tiden läker de flesta sår. Kanske såren inte läker helt och fullt men i alla fall så pass att det inte svider lika mycket längre.

Jag tänker på dig och din familj! Jag önskar innerligt att dagen innehöll ett positivt besked.

Ta hand om dig.

Trollmor sa...

Åh

*styrkekramar* i massor!