onsdag, november 26, 2008

Mitt eget fokus

Det händer så mycket stort som smått här i livet mest hela tiden, att det är lätt att tappa fokus. Glömma bort vad som är viktigt för just mig, för att jag ska bli i balans och känna harmoni. Jag gör som så många andra, låter vardagen och de basala tingen ta över mitt liv. I huvudet snurrar tankar om jobb, möten och deadlines. Magen protesterar och humöret sjunker, samtidigt som jag hela tiden rabblar Alfons Åbergs mantra tyst i mitt huvud "jag ska bara".

Men den stunden kommer aldrig, när allt är klart och det är dags att njuta. Jag vet det, men jag lurar mig själv från gång till annan. När rushen sätter igång och jag försöker springa ikapp, en hopplös kamp där jag är dömd som förlorare på förhand. För vad jag än uträttar så är det något nytt som dyker upp runt hörnet.

Just den här känslan, att bara överleva och inte leva, var det som fick mig att börja i terapi för några år sedan. Jag ville lära mig att fånga stunden, ta tillvara på de små ögonblicken i livet medan de inträffade och inte när jag såg på dem i backspegeln. Det har blivit mycket bättre och jag tycker mig vara där, om inte alltid så större delen av tiden.

Men så händer det där, som gör att jag tappar fokus. Stress även kallat. Och egentligen är det inte påkallat av för mycket att göra utan det är min oro som väcker den till liv. Oro för framtiden, för barnen, för hälsan, för ekonomin osv. You name it och jag kan oroa mig för det!

Det brukar hända ungefär 2 gånger om året och med facit i hand vet jag när. Dels på våren, närmare bestämt i april. Då börjar det krypa och oron vaknar till liv, äter mig inifrån och stör min balans. Det tar några veckor och sedan planar det ut. Harmonin knuffar ut den energikrävande tjuven och livet ler igen.

Så kommer nästa sväng, när mörkret börjar falla över oss och stearinljusen gör sitt intåg. November, en månad av väntan inför de högtider som komma skall. Och en månad av oro för mig, precis som dess vårliga motsvarighet.

Varför? Är det mörkrets avgång och intåg som gör det? Kanske naturens ombytliga skepnad? Eller kan det vara min egen kropps minnen som i det fördolda påminner mig om att min mor skulle fyllt år i april. Och hon verkligen älskade födelsedagar, en av de få gånger på året då hennes oro lade sig och hon strålade av livsglädje. Och i november, om bara 2 dagar, tog hennes förråd av gnista slut och hon valde själv att söka en annan plats. Bortanför det liv där vi lever. Om 2 dagar är det 10 år sedan. En lång tid och ändå alldeles nyligen.

Men sorgen har lättat, kroppens tunga sinne blir mindre för vart år som går. Jag har min familj nu, en familj som jag valt och kämpat för. Och det är där mitt fokus skall ligga. På att sitta i soffan bredvid mina små troll och se fåniga tv program, hålla handen på promenaden till skolan, ligga och snusa i det nytvättade håret när vi väntar på sömntåget.


Det är att leva, att ta tillvara på de små ögonblicken av njutning. Av kärlek. Nu, när de händer. Inte senare.

1 kommentar:

"Kimmi" sa...

Vet du vad, jag tycker att du redan nu ska skriva in i kalendern för 2009 att april och novemver ska vara lugna månader.
Kramen