Rekapitulering

Sista dagen på det här året. Som alltid infinner sig en viss sentimental känsla, ännu ett år som rusat på. Massor av saker som hänt och en ny, okänd framtid väntar. Vad har varit bra, vad har varit dåligt, vad vill jag förändra. Många tankar och få svar. De här frågorna är väl något som vi alla brottas med under de dagar som går och inte bara på årets sista dag.

Att leva livet fullt ut, ta tillvara på de små ögonblicken. Att vara i nuet och njuta. Det är dit jag vill komma, men jag fastnar ofta i detaljer och oro över vardagen. Inte alltid beroende på mitt eget sätt att tänka & vara, utan många gånger för att livets stigar leder mig dit.

Det finns många saker jag skulle vilja ha gjort annorlunda om jag kunde, men nu är inte livet konstruerat så. Utan istället gäller det att dra lärdom av de saker som hänt och försöka göra annorlunda nästa gång jag står vid vägvalet.

Det här året har varit ett av de värsta i mitt liv, p g a andra människors räddsla och avund som ledde till falska polisanmälningar och förtal. Sjukdomar och olyckshändelser. En far som är på väg helt in i dimman. En tuff ekonomisk tillvaro där ansvaret ligger mestadels på mig. Och jag axlar det, men fasiken vad det tar på krafterna.

Trots detta har vi lyckats att hålla ihop, hålla samman vår lilla familj och självklart finns det glädjestunder. Korn av guld att vårda ömt och bära med sig i framtiden.

Jag har inga stora önskningar för det kommande året mer än att jag slipper dra den tunga last jag gör idag. Att ansvaret kan lätta lite och att jag ska orka glädjas mer.

Fick jag drömma så skulle det kommande året innebära att boken jag bär i mitt hjärta blir skriven, att mina glasalster blir uppmärksammade och inkomstbringande och att alla mina nära & kära får behålla hälsa, vara lyckliga. Det sista är självklart det viktigaste och jag ska gör allt jag kan för att påverka det i den riktningen.

Alla ni som följer mig, trots min totala blogginkompetens med att besvara kommentarer och besök, önskar jag en fin sista dag på detta året och en förhoppning om att nästa blir precis som som ni önskar.

Ett gott nytt år på er alla så syns vi på andra sidan.

Stickomani

Undrar om det finns ett sånt ord? Shit the same, nu finns det iaf i min värld.

Jag har blivit helt manisk på att sticka mössor! Förra året var det halsdukar, i år har jag blivit helt hooked på mössor i den s k grunge modellen. Eller Åre mössan. Hela släkten är utrustad, alla vänner ligger risigt till och ändå finns det mössor en masse.

En väninna föreslog att jag ska öppna upp en ny blogg, sälja hemstickade mössor och halsdukar. Kan det vara något månne?

Tänkte inte på det....

Häromsistens följde jag med en väninna ut till varuhuset berömt för sina värmeljus. Jag skulle köpa 2 st enkla plåtskåp till de små trollen, att inhysa deras triljoner ton smink i. Sedan tar jag nyckeln och gömmer den på ett infernaliskt svårt ställe!

Hur som, av någon outgrundlig anledning kommer jag därifrån med nya lakan till hela familjen. Jag vet inte om det var helt nödvändigt, var går gränsen för existensminimum vad gäller påslakan? Vi har åtminstone 5 omgångar per person, förmodligen mer. Och det är bara hemma i stan.

Det började med att jag såg en underbart häftigt brun metallic färg. Och jag älskar brunt så självklart lyckades jag intala mig att vi hade ett stoooort behov av just dessa. Och sedan fick jag dåligt samvete, oklart för vad, men det resulterade i att jag kompensationsshoppade påslakan till de små trollen också.

Idag bytte jag till de nyanskaffade läckert metallic bruna lakanen. Som är i satin. Snorhala m a o! Törs fan ha hanky panky i den sängen. Jag lär fara iväg som en mogen finne kadonk, rakt in i väggen och så får jag en ny höftfraktur.

Insåg just att dessa lakan är ett färgstarkt komplement till "jag har ont i huvudet älskling"!

Total make over...

Jag förstår inte hur det går till!

En tur till garnaffären slutade med besök hos frisören och avkapat hår & en helt ny garderob!

Törs knappt skriva vad jag köpte, men Trollfar såg mycket ogillande ut när jag kom hem..... Han var inte helt förtjust in mina skinnimitationstights med tillhörande tunika! Och så en häftigt grå långkofta samt en annan liten rolig tröja.

Hans enda kommentar var att jag borde klä mig för min ålder...... och det har han förmodligen rätt i.

Jag vet inte hur jag tänkte där, tights?!?!?! Jag är för fasiken minst 30 år för gammal för det! Lär hamna i bra att ha lådan och så använder jag dem när jag målar om på landet.

Pucko! That is my 2nd name.

Rastlösa troll

Fick ihop hela 4 st små troll som klättrade på väggarna och behövde motioneras. Högst upp på önskelistan stod Äventyrsbad eller Hoppland - gissa vad jag valde?

Kan väl säga som så att jag var INTE ensam om den tanken. Ett apknökat Heron City och en dyngförkyld trollmor är ingen bra kombo.

Hoppland måste vara guds straff till mesiga föräldrar som inte kan säga nej till sina barn när de vill åka till ett jäkla hoppland för 130 spänn per unge! Inse, 520 riksdaler för 2 timmars lugn och ro. Slå sen på lite läsk och korv på det så är jag halvvägs till Maldiverna!

Nästa år är det jag som bygger ett hoppland på bakgården, fyllt med kuddar och frigolit. Hur svårt kan det vara?

Morgonstund ....

har guld i mun sägs det, men fan trot! Igår hade båda trollen övernattning, Lilltrollet hemma hos en kompis och Mellantrollet hade kompis här.

Skönt tänkte Trollfar och jag, en tidig kväll med en bra film och kanske en godnattpuss i lugn & ro.

Mellantrollet & kompisen ligger i sängen och kollar video, så vi kryper tidigt till kojs.

Klockan 23.30 ringer busringer Lilltrollet och beställer pizza. Inte kul!

Klockan 01.00 säger jag åt Mellantrollet att stänga av videon.

Klockan 03.00 snarkar Trollfar så att jag tror att en jumbojet landat i sängen bredvid.

Klockan 05.00 är Trollfar uppe och säger till Mellantrollet att vara tyst & gå till sängs.

Klockan 07.30 ringer Lilltrollet och vill ha frukost! Fast hon inte är hemma

Klockan 08.00 går Trollfar till jobbet. Trollmor tänkte somna om.

Klockan 08.30 ringer Lilltrollet och är fortfarande hungrig.

Klockan 09.00 ringer Lilltrollet och har ont i huvudet.

Klockan 09.30 ringer släkting som vill säga god fortsättning.

Sedan gav jag upp. Jag får sova i nästa liv....

Avslutningsvis kan jag säga att nästa övernattning ligger låååååååååånt borta, om man inte räknar med min egen - på ett ljudisolerat lyxhotell!

Färgglatt värre...

Mina små troll är otroligt fascinerade av smink, trots att deras mor har ett ytterst påvert sminkförråd. Iofs var jag likadan i deras ålder, glittrande skuggor, blanka läppstift och färger i otroligt många kulörer man inte visste fanns.

Så självklart önskar de sig smink,vuxet sådant, i julklapp. Jag har lite försynt framfört att läppglans och lite svagt rouge är helt okej men det andra får vänta - de är dock inte mer än 10 och 11 år.

Vad händer? Jo tack, de skulle fasiken kunna öppna en filial till Make Up store utan några som helst problem. Farmor tyckte att visst skulle damerna ha smink så hon köpte en liten miniväska fylld med smink. Svägerskan resonerade på samma sätt och slog till med en megastor ask med diverse ögonskuggor. Och så kom syster och klippte till med en dubbelväska där ALLT fanns i trippel upplaga!

Shit, de har smink så det räcker fram till deras pensionering. Jag har aldrig ägt så mycket smink i hela mitt liv, sammantaget. Men vackra färger var det. Jag kanske får låna om jag är riktigt snäll?

Frågan är dock bara när det skall nyttjas, för det är ju färskvara och vi tillåter smink hemma när de klär ut sig samt möjligen lite svagt när de har klassfest (vilket händer 1 gång per år).

Vi har nog inte en helt lätt vår framför oss, med tanke på vad Mellantrollet sa igår;

"Mamma, om det nu finns så är det synd att inte använda det. Eller rättare sagt, det är oförskämt mot dem som gett oss det om vi inte använder det. Så det kanske är lagom att vi börjar sminka oss i skolan nu, så visar vi att vi gillar julklapparna!"

Skulle inte tro det!

Lilltrollet rules!

Vi bor på Söder i den Kungliga huvudstaden. Den del av söder där en passering av Hornsgatan är nödvändig för att komma någon annanstans. Och vi har ett sommarhus ute i skogen där snön och isen gör att dubbdäck är absolut nödvändigt. Nu är det dryga veckan kvar och sedan kommer vi begå lagbrott var gång vi lämnar vår bostad. Alternativt att vi köper nya vinterdäck utan dubb, för visst har vi några tusenlappar som ligger och dräller. Och sedan håller vi andan och tummarna var gång vi åker ut till landet.

Eller så skaffar vi en bil till som vi parkerar i ett garage strax utanför stan. Absolut smidigast, frågan är bara hur det skall finansieras.

Hur som, Lilltrollet har hört våra kommentarer och har precis som vi tyckt att det är ett korkat beslut. Nej, inte korkat ur miljösynpunkt men det kanske skulle varit med lite mer framförhållning och tanke bakom. Men så var det nu inte, och Lilltrollet blev arg.

Igår sitter jag i soffan när Lilltrollet kommer fram till mig med telefonen och säger att det är någon som vill prata med mig. Jag får en okänd man på tråden som presenterar sig som reporter X och han säger att Lilltrollet ringt honom för att framföra sina åsikter om vinterdäcksförbudet på Hornsgatan!

Hon har alltså blivit så arg att hon att hon har googlat fram en av kvällstidningarnas telefonnummer, ringt redaktionen och bett att få säga vad hon tyckte.

Nu blev det ingen artikel eftersom tidningen ansåg att det var mer av lokalt intresse, men reportern blev lite imponderad över hennes engagemang och initiativförmåga. Och det blev jag med.

Just idag kan jag säga att jag är otroligt glad över att vi har dubbdäck, för gatan är snötäckt med ett lager av is under. Not really funny....

Dan före...

Nu börjar sig friden lägga sig och självklart bryter då en förkylning från helvetet ut. Inte helt otippat. Å andra sidan, nu väntar nästan 10 dgrs ledighet så jag har ju tid att kurera mig.

Egentligen borde jag här lägga upp en vacker bild, något julliknande liksom, men das get nicht för jag har min dator på kontoret. Och där har jag mina bilder. Och jag orkar inte ladda upp nya så ni får hålla tillgodo med ett enkelt, men från hjärtat:

GOD JUL

Nu när ledigheten kommer hoppas jag att även hjärnan piggar på sig och att jag återkommer till min lite mer spirituella bloggstandard. Men vem vet, jag kanske har chanserat totalt och är inte bättre än så här. Hur som, den som lever får se. Jag har iaf levt upp till mitt löfte till mig själv - att inte sätta press på mig utan leva lite som det kommer. Jag är inte helt hemma, men en mycket lång bit på väg. Snart kommer jag även att känna mig hemma i det :-)

Smart Mellantroll!

Trollmor: Mellantrollet, har Du mascara på Dig?
Mellantrollet: Nej mamma, det ser bara ut så.
Trollmor: Gumman, kom igen. Jag vet hur mascara ser ut
Mellantrollet: Jag glömde, jo det har ajg
Trollmor: Du vet vad vi sagt, inget smink i skolan vännen.
Mellantrollet: Jag vet, jag glömde
Trollmor: Glömmer Du en gång till så tar jag sminket ifrån Dig
Mellantrollet: Det är okej mamma, för jag använder Ditt ändå

Julefrid, julestrid....

Nu har jag gjort mitt på julklappsfronten! Oh my sicken pärs, samma visa varje år. För jag är självklart ute sent och hamnar mitt i strömmen bland alla andra som har samma katastrofala planering som jag har.

Och så är vi där tillsammans, ett stort sammansvettsad gäng i något shoppingcenter utanför tullarna. Första minutrarna lyssnar man på julmusiken, ler överseende åt de små barnens skrik (inte mina egna barn alltså), tycker att glittret är lite vackert att titta på.

Men sen händer något... efter typ en 30 minuter börjar människors stress och hets påverka, ungarna som skriker vill man helst vända upp och ned på, julmusiken låter som värsta sirapen och allt glittrandet börjar bli epelepsiframkallande.

Då lägger jag in en växel till, vill bara bli klar så fort som möjligt. Vilket självklart resulterar i att det blir apdyrt istället! Fast bra saker som tur är, sådant som skulle blivit köpt förr eller senare ändå. Eller, ja kanske inte "Min fru-woododockan" till svågern. Eller de ekivoka kylskåpsmagneterna till brorsan. Men annars så, så jag är nöjd om än fattig.

Räknade efter och insåg att det är tjugo personer som det skall införskaffas julklappar till varje år. TJUGO! Det är ju hur många som helst. Jag försöker införa att vi vuxna inte skall köra julklappsracet sinsemellan men jag blir alltid nedröstad. Nästa år kommer jag föreslå att enkom handgjorda julklappar gills! Eller varianten Action Aid, Unicef osv. För hur roligt det än är att ge bort julklappar så känns det lite makabert att lägga de summorna för ett och samma tillfälle, när världen ser ut som den gör. Och nej, jag är inte ett dugg bättre själv. Jag lägger ett antal hundralappar på välgörenhetsjulklappar och köper mig en stunds sinnesfrid, that's it.

Utöver det så kan jag meddela att parkeringsgarage i juletid inte direkt är ett fridfullt ställe. Folk blir helt wacko , som idag när en tanta i genomskitig bil helt plötsligt börjar backa! Fattar inte att tutandet hon hörde var en signal som sa "STOPP FÖR I HELVETE" utan hon smackade självklart i vår bil. Och ansåg att felet var vårt som inte förstod att hon backade. Jo tack, vi förstod men bilarna bakom oss hängde inte med på det.

Nej, nu är dagens äventyr avklarade och jag kommer parkera min lekamen i soffan. Om jag lockar (läs lurar) maken med lite hanky panky kanske jag t o m får middagen serverad?

Supergnäll part 2:

Lugnet återställt! Storayster är en mindre långsint människa än jag. Hon ringde upp efter en kvart och nu är vi sams. Så tidigare inlägg var en parantes i mitt liv.

Supergnäll!

Fan vad trött jag blir! Jag hatar fånigt tjafs, men än mer hatar jag att börja dagen med det. Storyn är följande; far är kraftigt dement, bor på en ort några mil från oss i ett äldreboende. Vi syskon har ett rullande schema så en av oss är där minst en gång per vecka. Vilket är ungefär vad jag får ihop i mitt liv, att besöka pappa var tredje vecka. Det kan verka snålt, men så ser det ut.

Min syster lever ett helt annat liv, hon arbetar deltid, har en vuxen son och en make som reser ofta i tjänsten. Hon har avsevärt mer egentid en vad jag har. Och hon tycker att vi borde kunna vara där minst en gång i veckan var.

Visst, det vore säkert tacknämligt men nu ser mitt liv inte ut så. Jag jobbar 100%, ibland mer och jag har 2 barn som behöver hjälp med läxor osv. Jag är oftast hemma vid 5-6, sedan ska middag och läxor fixas, vips så är klockan 7-8. Och jag tillbringar gärna lite mystid med barnen. Att då dundra ned till pappa, med 30 minuters resa dit och 30 minuter hem känns inte som ett alternativ.

Helgen då? Jovisst, men oftast är det barnkalas, ngn aktivitet för ungarna och helgen är enda gången jag har möjlighet att ha helt egen tid för ex.vis glasning. Så ja, jag bortprioriterar pappa.

Nu imorse pratades vi vid, helt lugnt, när hon säger att vi borde träffa honom oftare för det är faktiskt inte så besvärligt. Varpå jag säger som det är, att nej besvärligt är det inte men det är svårt att få tiden att räcka till. Vilken hon tycker är bullshit. Varpå jag säger att hon inte kan utgå ifrån sitt liv och tro att mitt ser detsamma ut, jag lever ett annat liv med andra krav och åtaganden än vad hon har.

Då kommer hennes berömda kontring "ja, jag vet Du är alltid så jävla duktig. Så fort man ber Dig om något så är att så besvärligt och Du måste tala om hur duktig Du är. Så är det alltid och så har det alltid varit. Jag är så trött på att höra hur duktig Du är".

Finns absolut ingenting som går att tillägga, för vad jag än säger så är svaret "du är ju så jävla duktig". Hon vägrar att inse att om man har två barn på 9 och 10 så tar det mer tid än om man lever med en vuxen son. Hon vägrar inse att om man arbetar 100% så tar det mer tid än om man arbetar deltid.

Utan om det fungerar för henne ska det fungera för mig, allt annat är undanflykter. Samma sak om vi diskuterar ekonomi. Hon och hennes man sitter i en helt annan ekonomisk sits än vad vi gör och har möjlighet att unna sig saker, vilket är dem väl förunnat. Har hon sedan någon idé om att vi ska hitta på något och jag säger att vi inte har råd så är det samma visa, fast med andra ord. Då är jag snål.

Hela livet speglas ur hennes perspektiv och fungerar det för henne ska det fungera för mig. Och jag blir så jäkla trött! Jag gillar min syster och jag tycker att hon har ett bra liv, vilket är henne väl förunnat. Jag skulle gärna leva det livet, men nu kan jag inte det för livet ser olika ut för oss alla.

Om jag accepterar att det ser ut så för henne, kan hon inte bara gilla läget och acceptera att mitt liv ser ut på det här sättet? Och jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker inte heller att jag är "duktig" utan det ser bara olika ut. Kan det inte få vara så, utan massa jävla värderingar?

Nu händer det inte ofta som tur är, vi har hittat en bra nivå men när det händer så blir jag så jävla less. Och matt. Dagens telefonsamtal slutade med att jag lade på luren för det var helt lönlöst att prata vidare. Så onödigt, så jäkla tråkigt och så attans frustrerande.

Snurrigt värre...

Idag har stackars pappa inte haft det lätt inte. Jag tror vi är uppe i närmare 30 talet samtal sedan klockan 16.00. Han brukar fastna på olika teman, det mest frekventa har varit hans räddsla för att pengarna ska ta slut. Men det verkar ha lagt sig något nu och istället kör vi ett ny tema varje vecka.

Förra veckan var han insöad på att han skulle flytta hem igen. Till Eskilstuna som han lämnade för 65 år sedan.

Veckan dessförinnan var det min mamma tillika hans förrymda fru som inte kommit tillbaka från shoppingturen. Inte så konstigt, dels för att de skildes för snart 40 år sedan, men framförallt för att hon är död.

Och innan dess var det hans miljonkonto i Brasilien. Vilket han aldrig haft, fast det hade varit trevligt om det vore sant.

Denna veckan är det hans bilar. Som out of the blue har förökat sig och blivit 2. En grå och en svart, vilket är väldigt viktigt. Senast han hade bil så var den vit och det var för snart 30 år sedan. Hur som, han har parkerat dessa bilar någonstans och är attans orolig för att de ska bli bortforslade. Har köpt mig lite lugn för stunden, då jag lovat att åka ned i morgon och flytta dem.

Förhoppningsvis har vi ett ny tema då, för det vore lite körigt om jag måste upp till bevis.

Det som är lite fascinerande är ändå att han alltid har koll på mitt telefonnummer, både hem och till mobilen. Syster och bror glömmer han, men mitt telefonnummer sitter som etsat innanför ögonlocken. Det är förmodligen en avig sorts komplimang, att jag ger honom den trygghet han behöver. Men efter en kväll av intensivt ringande önskar jag nästan att han glömde det...

Julklappar till Trollmor

Jag gav mig själv en liten julklapp i förskott. Tyckte jag förtjänade det.

Nu kanske någon tror att det blev ett trevligt litet plagg, en spa treatment eller något roligt bling bling. Men icke sa Nicke, sån är inte Trollmor inte.

Istället blev det nya Zelda till Nintentdo DS. Och jag var uppe halva natten. Somnade med spelet under huvudkudden för annars är mina små rävar till döttrar där.

Det är mitt spel!!!

Vädret liksom...

En sak som jag inte förstår är varför ordet lagom inte finns i vädergudarnas vokabulär?

Här går man och suktar efter snö, för att få lite vinterkänsla. Vad händer då?

Jo då jävlar sopar de på med de senaste decenniets ackumulerade snöranson för forna Sovjetunionen och öser ut över oss på en kväll!

Balkongen såg ut som en igloo imorse så morgoncigaretten fick anstå eftersom mitt överlevnadsställ är storleken för liten för välvuxen trollmor.

När jag nu tittar ut genom fönstret är det som om sällskapet André skulle komma knatandes genom snöyran när som. Vinden blåser sidledes i halv storm och istapparna ser fullkomligen livsfarliga ut. Jag sitter dryga 100 meter från Sveriges största golfboll, men kan knappt ana konturerna av den.

Då inser jag... jag har blivit förflyttad till Narnia. Snödrottningens land. Shit också, snart blir jag väl förvandlad till en isskulptur. Å andra sidan, då lär jag inte frysa....

Kontrollfreak?

Idag tog jag ledigt i flera långa timmar och uppsökte ett av de nya köpcentra som omger vår huvudstad. Trodde jag skulle vara relativt ensam men ack vad jag bedrog mig, vi var fler som fått samma idé.

Hur som, jag for runt som ett skållat troll mellan butikerna och nu är väl 75% av inköpen avklarade. En hel del roliga spontanare blev det också, vilket förgyller tillvaron en del.

Måste dock fråga er kära läsare - är jag helt manisk som har ett excell ark med rutor och streck hitan & ditan för att kunna fullfölja julklappsinköpet effektivt? Så jag kan se vad x har fått av mig, av Lilltrollet, mellantrollet och förra året osv.

Är jag ensam om detta? Och om svaret är ja, är jag helt sjukligt kontrollgalen då?

För övrigt kan jag meddela att imorgon kommer jag vägra lämna huset då de hotar med minus 15 grader!!!!!!

Växlande vindar

Ojämn i humöret, jag? Nej då, inte alls. Däremot är jag otroligt känslig när jag har sömnbrist, vilket var bakgrunden till tidigare inlägg. Och förmodligen även bakgrunden till de små trollens humör. De är otroliga på att känna av vilken form jag är i och om den är vacklande blir de självklart oroliga, vilket speglar av sig på deras uppträdande.

Men nu så är lugnet återställt och Nannyn avbokad!

Jobbade som en gnu igår och sydde ihop ett jätteprojekt som jag fnulat med i nästan 4 månader. Och det stämde i slutändan! Det var faktiskt värt att köra på till halva natten för att få det klart, presentation måndag och sedan kan jag andas igen. Har även roddat ihop en del andra "strul"projekt och nu kvarstår enkom ett för detta året. Ska bli så skönt så skönt!

Det var en stor sten som släppte så nu börjar energin återkomma varför det är dags för julklapps shopping idag. En hel del redan avklarat i form av hemstickade halsdukar, mössor och sjalar samt ett & annat glasfat. Action Aid har bistått med både hönor, skolböcker och vinterjackor (i mitt tycke de absolut bästa julklapparna).

Har t o m gjort egna julkort i år igen. Tänkte först hoppa över, men så kom ett litet överskott av energi och vips var de klara. Julgodiset fixade vi helgen så det som återstår är skinkan som trollfar inte klarar sig utan. Några köttbullar lär jag rulla också, bara för att det är så gott & rogivande att göra tillsammans - jag och trollkidsen.

Tänk att det fixar sig, varje år. Som vanligt.

Kom just på en annan sak... Inte konstigt att de mörka molnen har skingrats... Idag är det mammas begravningsdag och det är samma visa varje år. Så fort den 16:e december lättat så lyfter humöret. Mysko, men skönt.

Nu kanske blogglusten återkommer också så att det blir slut på dessa mesiga intentsägande inlägg. Tack för att ni står ut med mig! Trots bristen på besvarande kommentarer och återbesök. Jag är en ego människa, bloggwise.

Nannyakuten nästa?

I helgen har det varit lite julaktiviteter på hemmafronten, julgodis har kokats, granen blivit klädd och pepparkakshus byggt. Allt tillsammans med de små trollen, som inte längre är så små. Och inte alltid så gulliga heller.

Även om jag älskar dem högt så kan de driva mig fullständigt till vansinne. Jag vet inte om det är något som är unikt för våra barn, men ibland känns det som om vår vardag består av 85% tjaffs tjejerna sinsemellan och 15% mys.

Kanske en viss överdrift, men jag börjar bli lite lätt intolerant mot de spydiga tonfallen, kaxiga uttrycken och elakheterna som de kan trycka till varandra med. Visst är de underbart mysiga mot varandra mellan varven, men det känns som om det är korta korta ögonblick.

I helgen ertappade jag stora tjejen med ett språkbruk som jag vanligtvis förknippar med tonåringar, kanske något naivt av mig. Något som vi definitivt inte accepterar, men ibland undrar jag hur man ska göra för att få det att förstå. Vi har en regel för Mellantrollet som innebär att konsekvensen för henne blir dataförbud under en period. Motsvarande konsekvens för Lilltrollet är kompisförbud, eftersom hon är totalt ointresserad av datorn.

Vi har två damer av helt olika karaktär, och självklart vet de exakt hur de skall reta varandra till vansinne. Egentligen borde jag "stänga av" och låta dem själva lösa konflikten, men det slutar oftast i totalt kaos.

Just nu känner jag mig som den mest opedagogiska mamman som går i ett par skor. Kanske dags att ringa "Nannyakuten"?

What a night.....

Här kommer ett totalt ostrukturerat försök att delge er min gårdags afton. Att säga att jag fick en chock var att ta i, men antingen har utelivet förändrats radikalt eller så har jag blivit rejält försoffad (=gammal).

Var bjuden på julmiddag med kunder, som har vänligheten att alltid bjuda in mig på deras evenemang. Förra året hade vi en kanonkväll på Wallmans salonger och självklart hade jag förhoppningen att gårdagen skulle bli samma lika.

Kosan styrdes till Globens Annex där julshow var på menyn, med EMD, Markoolio, Linda Benzing m.fl. vilket gjorde att förhoppningen på en underhållande afton var hög. In kliver vi i en jättehangar, där långborden står uppradade en masse och jag får lite lätt panikkänsla då jag har lite svårigheter för stora sammankomster. Vi har ett s k guldbord längst fram vid scenen och för att ta oss in till våra platser gäller det att inte överstiga size zero. För att mjölka ur så mycket som möjligt har man knöat in borden att Ryan Airs benutrymme framstod som rena lyxflighten.

Bordet bakom mig är fullt av lite lätt förfriskade herrar i övre medelåldern och de blev inte mindre förfriskade ju längre kvällen led. Au contraire, deras ljudnivå steg i samma takt som deras klass sjönk och det gick fort. Maten var i samma klass som en Finlandsfärja, upplägget relativt oaptitligt och den stackars serverings-personalen var inte direkt rutinerad vilket gjorde att det var lite irritation här och där. Men vi var glada och snälla ändå, vi hade ju showen att se fram emot.

Efter lite fåniga lekar av karaktären firmafest var det dags och det blev lite drag. Alla artisterna körde sina paradnummer kombinerat med en Michael Jackson hyllning samt ett julpotpurri. Helt okej även om jag för mitt liv inte kan förstå varför otroligt duktiga sångerskor måste vara halvnakna på scenen medan killarna är fullt påpklädda. Inte fasiken sjunger de bättre för det. Tvärsom är det lite förnedrande tycker jag när de dressar ned sig på det viset. Inte för att det är något fel på deras figurer, men nätstrumpor, high heels och små bodies för mer tanken till strippklubb än scenshow.

Med var även en amazonliknande varelse vid namn Kate Ryan, som har haft några franska mega hit. En otroligt stilig madame med en vältränad kropp som vi fick se i princip allt av. Dock hade jag svårt att koncentrera mig på sången för jag satt mest och var orolig för att hennes nyinköpta behag skulle ramla ut. Det var inte mycket till marginaler där inte. Fast gubbsen vid bordet bredvid var saliga, där de satt med saliven rinnandes ur mungiporna.

Sedan gjorde jag missen att försöka filma några sekvenser åt döttrarna då deras idoler EMD tog plats. Sjuttsingen, vi satt ju front line och hade artiserna dansandes på vårt bord så inte kunde jag missa den chansen. Men då vaknade gubbsen till liv och började yla om att "tanten jagar toyboys". Det förgyllde inte direkt kvällen för mig. När gamla fyllegubbar kallar en för tant då blir iaf jag lite ledsen.

Efter detta var det dags för Mr E-type att rocka igång och då brakade det loss så att jag blev mörkrädd. När närmare 2000 personer, varav majoriteten verkade vara rejält i gasen, börjar dansa hysterisk och vråla som tokar kändes det som en masspsykos var nära. Folk började klättra upp och dansa på borden, ett gäng tog sig upp på scenen och själv tryckte jag mig upp mot väggen. Garderad med handväskan i säkert tantgrepp framför magen. Som om det nu skulle hjälpt om det hade blivit upplopp, fast det kändes tryggt.

Turligen nog höll det inte på alltför länge och folk började lugna ned sig när pudelrocken ersattes av disco. Men då tyckte undertecknad att jag hade gjort mitt varpå jag gjorde en snabb sorti och sökte mig till hemmets trygghet.

Tack och lov är det ett år kvar till nästa gång... fast då är jag å andra sidan ännu ett år äldre.... Voine voine

Språkpolisen i farten

Jag är ganska rigid på att fostra mina barn till att ha ett bra språk. Visst, jag vet att den dagen kommer när det kommer att blandas upp med "typ, ba, va" och andra totalt intentsägande utfyllnadsord. Men än så länge är jag språkpolis, svordomar och uttryck som "cp, mongo mm" får automatiskt konsekvenser i form av dataförbud.

Kidsen är för sjuttsingen bara små barn och jag tycker det låter hemskt när jag hör somliga av deras kamraters vokabulär som består av 25% "riktiga" ord och 75% svordomar & slang.

När man väl kan grundläggande språkbruket, då tycker jag att det är helt okej att "piffa upp det" inom sina gränser.

Jag har aldrig någonsin använt uttryck som kramiz, jamas, natti natti. Jag får eksem i öronen av sådana uttryck och än värre när vuxna människor pratar så till varandra.

Om ni någonsin ser ett inlägg här som avslutas med "kramiz" har ni min fulla förståelse om ni svartlistar mig. Jag lovar!

Ännu mer strange...

Idag har det varit idealiskt astmaväder;
regn i luften, lågt i tryck och otroligt svårandat (mysko ord!)

Lägg sedan till att det förmodligen varit någon form av tävling i "vem som kan dra på sig mest parfym utan att hamna i fängelse för allmänfarlig vårdslöshet" och så alla dessa förbenade hyacinter som ska fram i juletid. Framförallt när man är ute och rantar runt på Östermalm får man sig en överdos, både av överparfymerade käringar (undrar om de tror att de blir snyggare?) och hyacinter, som inte ens är fina.

För att överhuvudtaget kunna andas någotsånär drägligt så var jag tvungen att knäppa upp min BH. Nemas problemas, svart linne med svart skjorta över toppat med en kofta. Inga små behag var till beskådande här inte.

Det var dock min BH som så sakteliga kröp upp och lade sig som ett två små minigrisar (svarta) i decolltaget. Vilket jag såklart inte märkte, även om jag tyckte det var mysko att ingen såg mig i ögonen. Tack för den! Skönt att det är 2 veckor till nästa besök, då har dels min rodnad hunnit lägga sig och förhoppningsvis även deras minnebild av min bh.

Och till dess kommer jag även införskaffa ett transportabelt syretält!

Strange, very strange....

Jag förstår inte hur mina jeans tänker!

Att envisas med att tro att jag är size zero är ett litet helsicke.

Denna dag får genomlidas utan djupa andetag.

Gäller att inte stressa.

Andas, lugnt och stilla.

Storebror ser Dig!

Ibland blir jag lite orolig. Vet inte om ni lagt märke till att det finns lite annonser här & där på bloggen. Inte för att det direkt genererar några större summor men ett litet bidrag blir det ändock till Rädda Barnen.

Hur som, nu kom jag off track. Det som gör mig orolig är att det verkar som om majoriteten av annonserna handlar om olika alternativ till att uppnå själslig hälsa och välgång. Det är psykoterapi hit, healing dit och annat mambo jambo (som jag iofs till viss det tror på).

Och då undrar jag, sitter det någon liten nisse & har till uppgift att surfa igenom alla bloggar för att hitta den röda tråden? För att därefter se till att rätt typ av annons hamnar på bloggen. Och om så är fallet så undrar jag om det röda tråden i min blogg är "psykisk obalans"?

Kanske dags att lägga om kurs. Å andra sidan, vilken typ av annonser får jag om jag kastar mig in i historien om lamétoppen & nätstrumpor i kombo med lapdance? Då hamnar jag förmodligen i någon form av karantän, till dess censuren gjort sitt och bloggen är tvättad med såpa.

Voine voine sicka beslut man lever med i dagens övervakningssamhälle. Mr Orwell, det blev värre än Du trodde!

Hej och hå...

Jag känner att mina batterier börjar gå mot upphällning. Förra helgen var det julmarknad hela långa helgen och dessförinnan planering & fix inför det, utöver vanliga arbetet. Den här veckan har jobbmässigt varit otroligt intensiv, alla vill ha allt klart inför julen. Och då får jag jobba som en liten gnu.

Höften har inte läkt ihop än och jag befarar en liten backlash, för värken har kommit tillbaka och det påverkar inte direkt humöret till det bättre.

Och så har min fars demens slagit nya rekord den här veckan. Ikväll tror jag att jag fått 4-5 stycken utskällningar för att jag inte fostrat min lillebror rätt, eftersom han gått hemifrån och tagit med sig pappas nyckel. Och pappa som skall på fest! I min fars värld är min bror 12-13 år gammal och inget jag säger kan få ordning på det. Hur mycket jag än vet att det inte är min pappas medvetna avsikt så tär det lik förbenat på humöret och jag fasar varje gång telefonen ringer.

Shit sicken gnällspik jag är, men jag säger som jag brukar - det är mörkast före gryningen. Snart är jag go och glad kexchoklad igen.

Imorgon är det julmarknad igen! Håll tummarna. Är jag pigg och glad imorgon kväll kanske jag berättar om en intensivstudie i lapdance.... som innefattar silverlamétröja och hipsters shorts! Det ni....

Ett litet rött paket...

I helgen fick vi besök av en lite lätt överförfriskad herrre. Med sig i handen hade han en stor väska, som förmodligen innehöll alla hans världsliga ägodelar.

Det syntes på honom att den tid han tillbringade under tak förmodligen var ytterst ringa. Han såg ut att ha levt ett inte alltför enkelt liv, fårorna i hans ansikte vittnade om sorg. Men ändå utstrålade han en glädje, inte enkom ett resultat av hans tillstånd.

Han ville inte gå ut, utan stannade så länge han kunde i värmen och ljuset. Tittade på våra alster och beundrade dem. Fastnade så småningom för ett par örhängen, i en djupt blå färg som en sommarhimmel sent på kvällen när solen gått och lagt sig efter en varm dag.

Dessa köpte han, med rabatterat pris då hans mödosamt ihopskrapade slantar inte räckte hela vägen. De slogs in i ett vackert paket och lycklig gick han därifrån.

Vi stod kvar, med en behaglig värme inombords, glada att vi kunnat göra en medmänniska lycklig. För han skulle till sin dotter som han inte träffat på många år, av förståeliga skäl. Och med sig i handen hade han ett litet fint paket som innehöll hans present till henne.

Ett paket av kärlek. Från en far som äntligen hittat tillbaka till sin dotter.

Jag hoppas hon förstod hur mycket kärlek som låg i paketet.