Julefrid, julestrid....

Nu har jag gjort mitt på julklappsfronten! Oh my sicken pärs, samma visa varje år. För jag är självklart ute sent och hamnar mitt i strömmen bland alla andra som har samma katastrofala planering som jag har.

Och så är vi där tillsammans, ett stort sammansvettsad gäng i något shoppingcenter utanför tullarna. Första minutrarna lyssnar man på julmusiken, ler överseende åt de små barnens skrik (inte mina egna barn alltså), tycker att glittret är lite vackert att titta på.

Men sen händer något... efter typ en 30 minuter börjar människors stress och hets påverka, ungarna som skriker vill man helst vända upp och ned på, julmusiken låter som värsta sirapen och allt glittrandet börjar bli epelepsiframkallande.

Då lägger jag in en växel till, vill bara bli klar så fort som möjligt. Vilket självklart resulterar i att det blir apdyrt istället! Fast bra saker som tur är, sådant som skulle blivit köpt förr eller senare ändå. Eller, ja kanske inte "Min fru-woododockan" till svågern. Eller de ekivoka kylskåpsmagneterna till brorsan. Men annars så, så jag är nöjd om än fattig.

Räknade efter och insåg att det är tjugo personer som det skall införskaffas julklappar till varje år. TJUGO! Det är ju hur många som helst. Jag försöker införa att vi vuxna inte skall köra julklappsracet sinsemellan men jag blir alltid nedröstad. Nästa år kommer jag föreslå att enkom handgjorda julklappar gills! Eller varianten Action Aid, Unicef osv. För hur roligt det än är att ge bort julklappar så känns det lite makabert att lägga de summorna för ett och samma tillfälle, när världen ser ut som den gör. Och nej, jag är inte ett dugg bättre själv. Jag lägger ett antal hundralappar på välgörenhetsjulklappar och köper mig en stunds sinnesfrid, that's it.

Utöver det så kan jag meddela att parkeringsgarage i juletid inte direkt är ett fridfullt ställe. Folk blir helt wacko , som idag när en tanta i genomskitig bil helt plötsligt börjar backa! Fattar inte att tutandet hon hörde var en signal som sa "STOPP FÖR I HELVETE" utan hon smackade självklart i vår bil. Och ansåg att felet var vårt som inte förstod att hon backade. Jo tack, vi förstod men bilarna bakom oss hängde inte med på det.

Nej, nu är dagens äventyr avklarade och jag kommer parkera min lekamen i soffan. Om jag lockar (läs lurar) maken med lite hanky panky kanske jag t o m får middagen serverad?