Supergnäll!

Fan vad trött jag blir! Jag hatar fånigt tjafs, men än mer hatar jag att börja dagen med det. Storyn är följande; far är kraftigt dement, bor på en ort några mil från oss i ett äldreboende. Vi syskon har ett rullande schema så en av oss är där minst en gång per vecka. Vilket är ungefär vad jag får ihop i mitt liv, att besöka pappa var tredje vecka. Det kan verka snålt, men så ser det ut.

Min syster lever ett helt annat liv, hon arbetar deltid, har en vuxen son och en make som reser ofta i tjänsten. Hon har avsevärt mer egentid en vad jag har. Och hon tycker att vi borde kunna vara där minst en gång i veckan var.

Visst, det vore säkert tacknämligt men nu ser mitt liv inte ut så. Jag jobbar 100%, ibland mer och jag har 2 barn som behöver hjälp med läxor osv. Jag är oftast hemma vid 5-6, sedan ska middag och läxor fixas, vips så är klockan 7-8. Och jag tillbringar gärna lite mystid med barnen. Att då dundra ned till pappa, med 30 minuters resa dit och 30 minuter hem känns inte som ett alternativ.

Helgen då? Jovisst, men oftast är det barnkalas, ngn aktivitet för ungarna och helgen är enda gången jag har möjlighet att ha helt egen tid för ex.vis glasning. Så ja, jag bortprioriterar pappa.

Nu imorse pratades vi vid, helt lugnt, när hon säger att vi borde träffa honom oftare för det är faktiskt inte så besvärligt. Varpå jag säger som det är, att nej besvärligt är det inte men det är svårt att få tiden att räcka till. Vilken hon tycker är bullshit. Varpå jag säger att hon inte kan utgå ifrån sitt liv och tro att mitt ser detsamma ut, jag lever ett annat liv med andra krav och åtaganden än vad hon har.

Då kommer hennes berömda kontring "ja, jag vet Du är alltid så jävla duktig. Så fort man ber Dig om något så är att så besvärligt och Du måste tala om hur duktig Du är. Så är det alltid och så har det alltid varit. Jag är så trött på att höra hur duktig Du är".

Finns absolut ingenting som går att tillägga, för vad jag än säger så är svaret "du är ju så jävla duktig". Hon vägrar att inse att om man har två barn på 9 och 10 så tar det mer tid än om man lever med en vuxen son. Hon vägrar inse att om man arbetar 100% så tar det mer tid än om man arbetar deltid.

Utan om det fungerar för henne ska det fungera för mig, allt annat är undanflykter. Samma sak om vi diskuterar ekonomi. Hon och hennes man sitter i en helt annan ekonomisk sits än vad vi gör och har möjlighet att unna sig saker, vilket är dem väl förunnat. Har hon sedan någon idé om att vi ska hitta på något och jag säger att vi inte har råd så är det samma visa, fast med andra ord. Då är jag snål.

Hela livet speglas ur hennes perspektiv och fungerar det för henne ska det fungera för mig. Och jag blir så jäkla trött! Jag gillar min syster och jag tycker att hon har ett bra liv, vilket är henne väl förunnat. Jag skulle gärna leva det livet, men nu kan jag inte det för livet ser olika ut för oss alla.

Om jag accepterar att det ser ut så för henne, kan hon inte bara gilla läget och acceptera att mitt liv ser ut på det här sättet? Och jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker inte heller att jag är "duktig" utan det ser bara olika ut. Kan det inte få vara så, utan massa jävla värderingar?

Nu händer det inte ofta som tur är, vi har hittat en bra nivå men när det händer så blir jag så jävla less. Och matt. Dagens telefonsamtal slutade med att jag lade på luren för det var helt lönlöst att prata vidare. Så onödigt, så jäkla tråkigt och så attans frustrerande.