Ett litet rött paket...

I helgen fick vi besök av en lite lätt överförfriskad herrre. Med sig i handen hade han en stor väska, som förmodligen innehöll alla hans världsliga ägodelar.

Det syntes på honom att den tid han tillbringade under tak förmodligen var ytterst ringa. Han såg ut att ha levt ett inte alltför enkelt liv, fårorna i hans ansikte vittnade om sorg. Men ändå utstrålade han en glädje, inte enkom ett resultat av hans tillstånd.

Han ville inte gå ut, utan stannade så länge han kunde i värmen och ljuset. Tittade på våra alster och beundrade dem. Fastnade så småningom för ett par örhängen, i en djupt blå färg som en sommarhimmel sent på kvällen när solen gått och lagt sig efter en varm dag.

Dessa köpte han, med rabatterat pris då hans mödosamt ihopskrapade slantar inte räckte hela vägen. De slogs in i ett vackert paket och lycklig gick han därifrån.

Vi stod kvar, med en behaglig värme inombords, glada att vi kunnat göra en medmänniska lycklig. För han skulle till sin dotter som han inte träffat på många år, av förståeliga skäl. Och med sig i handen hade han ett litet fint paket som innehöll hans present till henne.

Ett paket av kärlek. Från en far som äntligen hittat tillbaka till sin dotter.

Jag hoppas hon förstod hur mycket kärlek som låg i paketet.