Fy fy fan.....

Dottern med asperger har varit skakig och mycket arg under en tid. Jag har förstått att det är något som hänt, men att pressa henne går inte. Ej heller att lirka, enda jag kan göra är att hålla koll efter ledtrådar och visa henne att jag finns där. Och igår kom det..... Det har varit ett helsicke att få henne till skolan. Bråk och protester, efter en timme har hon ringt och velat gå hem. Stämt. Av med skolan, men inget har hänt, men det har det.... Dottern har blivit sexuellt trakasserad av en klasskamrat!!!!! Som tar henne på rumpan i klassrummet, tar henne i handen och försöker dra in henne på toaletten. Och igår var det han och en annan kille som taffsade på henne och försökte knäppa upp hennes byxor!!!!! De vet att hon inte kan säga ifrån, alla i klassen vet att hon har asperger och det utnyttjar det. Killen ifråga har gjort detta tidigare, varit avstängd och får nu inte vara i skolan utan ledsagare. Igår var ledsagaren sjuk men gömde rapportera det...... Fy fasiken var jag blir arg. Jävla skitungar! Vid 13 vet man mycket väl vad som är fel och vad som inte är det. Och de fega jävlarna ringer igår eftermiddag min dotter och försöker övertyga henne att hon ska säga att det var ett misstag..att hon hittat på allt för att få uppmärksamhet!!!!!! Jag är arg, ledsen och orolig. Hur i helvete ska jag kunna skydda henne, lära henne att man får säga nej. man MÅSTE säga nej när man inte vill! Och killarnas föräldrar som är informerade, har de hört av sig? Nej.... Fega flata pissråttor!!!!!!

Andra sidan

Inswr att inläggen de senaste tiden bara har varit fyllda av sorger och bedrövelser...tunga och ger en bild av en allvarsam människa. Och det är jag.. Men det finns även en annan sida...precis som Fantomen går jag ibland ut bland människor och är något annat än maka och mor. Det händer inte så ofta men det h Händer... Som förra veckan, champagneparty hos syster som efterföljdes av god middag på uteservering. Och som av en händelse råkade vi hamna på Riche i ett seriöst försök att tömma baren på Strawberry Daquries. Baren vann. Men vi. Gjorde ett ärligt försök. Man kan då tycka att mogna kvinnor kring 50 borde diskutera djupsinniga saker som livet, böcker och klassisk musik. Wrong.... Så total fel... Samtalsämnena skulle få värsta fjortisen att gå i kloster och språket skulle göra en hamnsjåare avundsjuk. P g à hedersplats kan jag tyvärr inte lämna ut några detaljer, men kan avslöja att barnfamiljen vid bordet bredvid bytte plast.... Sällan jag skrattat så mycket.. Ett skönt tillskott i Livspusslet. Nackdelen... Hår orten satt inte helt fast dagen därpå:)

Damned if you do, damned if you don't

Igår var det dagen från helvetet. Förmodligen gjorde jag fel någonstans men jag vet inte var eller när. Träffade en väninna efter jobbet. Borta två timmar och kommer hem till en dotter som är helt ur balans. Arg och provokativ. Försöker parera så gott det går. Vid nio är det mobiltelefonförbud och halvtio stängs tvn av. Allt för att varva ned och låta hjärnan vila. Börjar räkna ned henne en halvtimme innan. Och när det är dags kommer utbrottet. Vägrar, skriker som besatt. Vrålar att jag ska inte titta på henne, inte röra henne. Har då valet att låta henne fortsätta, medveten om att hon då är uppe halva natten. Eller stå på mig med fortsatt skrikande, vilket påverkar alla. Det blev en kompromiss. Telefonen stängdes av, tvn vägrade hon så den somnade hon till. Den ilska och hysteri hon visade gick inte att nå igenom. Maktlös. Och jag hamnar gång på gång i en gisslansituation. Hur fan gör jag?????

En mors dag...

Egentligen skulle det här inlägget kommit i söndags, men då var jag inte emotionellt klar. Det kanske jag inte är nu heller, men vi får se vad det blir av det hela. Min vana trogen är det vare sig censur eller redigering på det jag skriver. Min Mamma har nu varit död i tretton år, och fortfarande ser jag varje dag spår av henne. I tankar, agerande, minnen och annat. Saknar jag henne? Nej, inte den människa jag kommer ihåg. Den mamma som jag har minnesbilder av. Henne saknar jag inte. Hon gjorde att hela min tillvaro var som att gå i ett minfält. Att aldrig veta när en explosion skulle komma eller för vad, bara varar säker på att den skulle komma. Och vara förödande. Samtidigt, nu när jag själv är mamma och när livet inte är helt enkelt så börjar jag fundera. Kanske det var så för min mamma med. Att hon gifte sig med den hon trodde var prinsen, mannen som skulle göra henne hel och lycklig. Sätta henne på piedistal och vårda henne. Ge henne den kärlek och trygghet hon saknade som liten. Hon var bara ett barn när hon gifte sig, vid 25 var hon 3 barns mor och vid 32 var hon ensamstående. Och min far var nog inte lätt att leva med. Ville ha livet enkelt utan guldkant på tillvaron, överdrivet försiktig med pengar och med ett explosivt temperament när han väl tände till. Problem med alkohol och spelmissbruk. Dålig på att visa ömhet och beröm, alldeles för självcentrerad. Inte den bäste mannen för en naiv, romantisk 17 åringen som trodde hon skulle få bli prinsessa. Min mor klarade aldrig verkligheten, att se det gråa, vardagen. Utan livet skulle vara vackert, alltid en fest. Och i den festen fanns alkoholen. Och när vardagen kom tog hon till alkoholen. För att förgylla det grå. Göra det lite lyckligare. Och så kom tabletterna, för att göra Dalarna mindre djupa men de tog samtidigt bort topparna. Och då behövdes mer alkohol. Och så var karusellen igång. Inte ens barnbarn, inte ens ny kärlek, inte ens ett nytt liv i ett varmt land kunde göra skillnaden. Missbruket i kombination depression och tabletter gjorde att det fanns bara ett slut. Och det kom i förtid, för hon valde det själv. Och jag tycker det var skönt. För det gav mig ro. Att slippa ångesten. Oron. Att alltid vara rädd för telefonsamtalen. Men samtidigt... En gång var hon en ung mamma med tre små barn. Som hon älskade. Som hon sydde kläder till. Vars rum hon målade. Utflykter hon planerade. Resor hon tog med dem på. En gång hade hon aptit och glädje i för livet. Men den tog slut. Kraften tog slut. Och hon valde den destruktiva vägen. Och förlorade allt. Sina barn. Sitt liv. Mycket har jag lärt mig från min mor. Många saker har jag tagit efter. De bra sakerna. De dåliga sakerna har jag dragit lärdom av. Och jag har styrkan att klara svårigheterna, vardagen. Så jag kommer aldrig vandra i min mors fotspår. Aldrig någonsin.

iQ befriade föräldrar....

Häromdagen går Mellantrollet på Gröna Lund med en väninna. Senaste gången de var där tillsammans blev väninnan sur för något och stack, varför jag pratade med väninnan innan. Förklarades Mekka trollets läge, hennes oförmåga att hantera sociala situationer utan stöd. Och tjejen tittar storögt, lovar dyrt och heligt ta hand om Mellantrollet.vilket verkade fungerat bra. Ända till i fredags..... Då kommer sms från två arga tjejer till mellantreollet. Väninnan har på Grönan förhört Mellantrollet om hennes åsikt om dessa två. Först har hon själv talat om vad hon tycker, negativt, och sedan intervjuat. Och Mellantrollet gör som hon brukar, kopierar och yror hon gör rätt. Den s k väninnan spelar in hennes kommentarers och skickar det till de två andra tjejerna...... Och så är cirkusen igång. Arga sms besvaras med arga sms.Mekka trollets situation Gör att hon bemöter ilska med ilska, hårda ord med hårda ord. Till jag får reda på situationen. Pratar med mamma 1, tjejen som deppat in. Hon förstår, samtalar med sin dotter som ringer upp och ver om ursäkt. Tjej 2 har tydligen en mamma som arbetar med flickor med asperger så hon greppar direkt. Den tjejen ringer upp, pratar med Mellantrollet om allt och inget i över en halvtimme. Jätterar och förstående. Turligen nog en av de s k ledargestalterna. Och så kommer samtal tre, som går till den tjej Mellantrollet känt längst. Som kan vara hur rar som helst men även en riktig apa, som kan manipulera Mellantrollet till riktiga dumheter och vars mamma lever efter devisen "har min dotter ställt till det får hon fixa det, jag har inte tid att engagera mig"... Och hon jobbar md barn!!!!! Hur som, första samtalet informerar jag om läget och säger att hennes dotter nog är arg, men vore kanon om hon kunde hjälpa till med att förklara aspergerproblematiken. Dvs att den sociala förmågan är i princip obefintlig utan styrning. Oj ja, inga problem. Så får jag ett samtal en timme senare.... "nu har jag pratat med min dotter som inte kan förlåta Mellantrollet och jag stöttar henne i det. Mellantrollet sa elaka saker och skrev dumma sms till min dotter och det är inte okej". Jag försöker då förklara igen samt berätta att hennes dotters sms var mkt anklagande och arga. Får då til svar att hon har inte läst sin dotter sms utan väljer att lita på hennes ord. Och dottern har inte skrivit ngt argt....bara ledset... Och säger avslutningsvis att oavsett diagnos så får man inte säga som Meööantrollet gjort.... Samma mor vars dotter hängt ut mellantrolet i olika sammanhang, spridit ut skvaller, ljugit sin mor rakt och ned angående oegentlig eter hon gjort. Och som hennes mor fick bevis för att hon ljög.. Undra på att det går åt pipsvängen för dottern. Vars fostran är obefintlig och som får med sig att "bara man är söt får man vara en bitch och det är okej att ljuga, bara man inte blir upptäckt". Tur nog är även skolan informerade och de tar ett snack på måndag. De vet även om mammans totalt bristande engagemang i sitt barn. Snacka om iq fiskmås. Och eq noll!!!!!

När det svämmar över....

Ibland hör sig sept en påmind. Ibland orkar jag inte vara stark. Och jag förbannar mig själv varje gång. Att jag inte läser av mig själv innan. Säger stopp. Checkar ut, tar en paus innan det blir mig övermäktigt och jag bryter ihop. För det göt jag. Typ en gång om året. Jag kan inte anklaga någon att inte läsa varningssignalerna, för jag håller masken. Säger att det är lugnt. Ingen fara. Utom till maken. Men han läser inte av det eller så är jag inte tydlig med vad jag behöver. Jag vill att han ska se. Att han ska ta tag i det hela och säga "jag fixar det". Jag är så van vid att alltid orka, bara lite till. Men jag gör det inte. Och häromdagen var det dags. Jag grät, skotade och tappade koncepterna totalt. Inför barnen. Vilket jag ångrar och skäms för. De ska inte behöva se mig så. De ska inte behöva ta del av min sorg, min frustration. ,en nu fick de det. Jag hoppas att de klarar det. Att jag inte gett dem samma bild av mig som jag hade av min mor, som var mano depressiv. Som bröt ihop jämt, för saxen låg i fel låda. För att mjölken stod på fel hylla. Jag vil inte bli sån.

Nu vet vi

Efter flera års väntan och tjat fick vi äntligen igenom en utredning för Mellantrollet. Igår var det klart och vi fick besked. Mycket grav asperger vilket var förvånande. Asperger förstod vi, men trodde det var av lägre grad, men så var tydligen inte fallet. Visst kändes det tufft, framförallt när jag tänker på hur det skall fungera för henne när hon blir äldre. Vad kommer hon att klara, hur pass bra kommer hon att må. Än så länge verkar hon cool med situationen, accepterar det. Och att äntligen ha fått en förklaring till varför hon känner sig annorlunda, varför hon inte fungerar och tänker helt lika som sina kamrater. Samtidigt är jag stolt över henne, vilken kämpe hon är. Och vad det måste ta på krafterna att kämpa så, att hålla masken hela dagarna för att "vara som alla andra". Att få gå omkring och spela en roll, fastän det inre inte till fullo förstår. Psykologerna på BUP sa att hon gjort otroliga framsteg och nått mycket långt, med tanke på omfattningen av diagnosen. Det mörks inte på Mellantrollet i första taget att hon har asperger, utan först när man lärt känna henne som man förstår att hon är lite annorlunda. På samma gång är det en lättnad att jag äntligen fått gehör för det jag kämpat för sen hon var liten. Att släkt, vänner, familj och alla äntligen kan ta till sig att visa saker kan hon bara inte. Att det är inte för att hon ärmbortskämd eller dåligt uppfostrad, att hennes utbrott inte kommer sig av fasoner. Utan hon kan faktiskt inte alltid påverka sitt uppförande. Att jag nu slipper strida för att hon ska få förståelse och att mycket av det vardagliga tjafset ska försvinna, för det kommer inte att gå att lära henne allt detta "enkla och banala". Och så kommer vi få hjälp, stöd, från andra som kan detta bättre. Mellantrollet kan få en kontaktperson, so. Kan ge henne trygghet utanför familjen. Och har vi tur kan hon även få gå på en skola specialiserad på barn och ungdomar med neurologiska diagnoser. Och då äntligen få prestera såpass i skolan som hon faktiskt har kompetensen för men som hon inte klarar idag pga att inlärningen inte fungerar för henne. Så det kommer bli bra. Nu när vi vet. Nu när vi har något att falla tillbaka på.

Times they are changing....

Livet består av förändring. Konstant förändring i stort och smått. Det händer roliga saker, tråkiga saker, sorgsna saker och vi hanterar det. På olika sött, men vi hanterar det ändå. Jag hatar att stagnera, vill hela tiden att jag och omgivningen utvecklas. Samtidigt som jag är en kontradiktion, för jag blir orolig av förändringar. Hur jag ska hantera dem. Som sist bör vi flyttade, så bröt jag ihop dagen innan och kunde inte förstå hur jag i resten av mitt liv skulle kunna leva utan den lägenhet vi skulle lämna. Samtidigt som jag dagen därpå i den nya lägenheten, inte såg mig om en endaste gång. Och har inte längtat tillbaka sedan dess. Jag hatar förändring innan den trätt i kraft, innan jag tagit det första steget mot nya mål. Men så fort jag börjat så fortsätter jag fram ,utan ånger eller tillbakablickar. Det kanske är normalt, vi kanske alla fungerar så? För många i min närhet så ger jag ett starkt, målmedvetet intryck. Utstrålar självförtroende och kompetens, men samtidigt sitter längst därinne den lilla flickan som missade på provet i skolan och undrar hur hon ska kunna förklara det hemma. Rädd för att hon inte längre ska duga till, inte vara älskad för att hon gjort fel. Misslyckats. Inte med något stort och svårt, utan med det enkla. Det vardagliga. Det som hon borde klara. Och nu står den stora flickan inför ett stort steg. Att byta inriktning på sitt yrkesmässiga liv. Efter lång tid isom egenföretagare, självstyrande och trygg i det jobb jag gör ska jag nu hoppa på något nytt. Efter sommaren kommer jag kliva in i ett nytt, uppåtgående bolag i mediabranschen. Jag har varit med och sett dem växa från kälkar onykter till den flashiga lokalen på fina gatan. Och även i viss mån bidragit till processen. Jag älskar att jobba med dem, det är energi, trevliga människor och ägarna sådana som man vill ska lyckas. Och nu skall jag ingå i ledningen, som enda tjej. Och de tror starkt på mig. Att jag ska få dem växa, effektivisera och lyckas än mer. Det är spännande. Utmanande. Roligt. Och med bra villkor. Men ändå... Jag ska bryta min vardag, göra något nytt. Vad händer om jag ångrar mig? Om jag misslyckas? Om de inte vill ha mig? Kommer jag bli den lilla flickan som kryper upp i hörnet igen? Eller kommer jag ta mig igenom även denna förändring när jag väl börjat gå?

Mellantrollet

Idag är det tretton år sedan jag blev mamma. Efter flera års väntan och bakslag, dramatik och oro så var det äntligen dags. Vår lilla tjej skulle komma. Och vi visste dagen, hade förberett oss inför den. Tidigt på morgonen tog vi bussen, till Karolinska. Inskrivningen gick smidigt om än en viss chock att jag hade havandeskapsförgiftning, med tillhörande oro men vi var ju på plats. I läkarnas kompetenta händer. Igångsättning, punktering, medicinering men ingen smärtlindring. Allt gjordes men inget hände. Hon ville inte lämna sitt trygga bo, men hon mådde sämre och sämre. Hjärtat slutade slå vid flera tillfällen, vid andra rusade det så fort. Och både jag och dottern blev sämre, oron större men ändå väntade man in i det sista. Till slut var enda alternativet katastrofsnitt och hon fick äntligen komma till världen. En söt, men undernärd,vacker liten flicka. Alldeles för liten, alldeles uttorkad men ändå det vackraste, mest efterlängtade barn någonsin. Hon som kämpat för att komma till, för att överleva dramatik och avlsutningsvis tog sig igenom en katastrofal förlossning.men riktig kämpe med stort hjärta och vacker själ. Nu är hon tretton. Tonåring. Påbörjat sin stora frigörelse, stapplande tagit små steg mot vuxenvärlden. Kämpat mot fördomar och mobbing, hanterat sin asperger och jobbat med att acceptera det. En kämpe. Med en vacker själ. Min förstfödda. Min vackra, underbara, speciella och alldeles unika lilla troll. På väg mot kvinna. Mot ett liv på egna ben,om än alltid i stort behov av stöd. Extra hjälp. Att ge henne det skyddsnät hon behöver för att blomma ut. Bli den fantastiska, starka kvinna som bor där inne. En tjej med integritet och klokhet, med empati och fantasi. En kämpe. Med en vacker själ. Min kämpe. Min lilla hjältinna. Med en vacker själ, Jag älskar dig. Min stora lilla tjej.

Jag måste vara den värsta bloggaren ever.... Flera veckors uppehåll mellan varven. Ni som hängt här vet att jag gått igenom en del, men jag aldrig i mitt liv tidigare varit så slut, så trött och så färdig att ge upp som jag är nu.

Jobbmässigt hopar sig allt, massor med specialprojekt som har varit krångliga och tagit mycket energi. Där jag fått skit för alla fel som begåtts, av andra. Pga dålig planering, önsketänkande mm. Men det jag som fått utskällningarna.

Parallelllt med detta genomgår Mekka trollet sin aspergerutredning och det är bra, kommer leda till något bra men det tar på krafterna.matt behöva genomgå graviditeten, småbarnsåren och de problem som fanns river upp sår som jag trodde läkt men som bara legat i träda. Och nu är det öppet och gör ont. Att än en gång genomleva mammas självmord och den dramatiska förlossningen gjorde mig helt slut. Trots att jag bara ville hem och gråta var jag tvungen att jobba. Deadline som kommer och hålls den inte kommer det kosta mycket pengar. Och jag har inget val.

Men det kommer gå. Det måste gå. Det finns inget val. Även om jag inte orkar så måste jag. Så är det bara!

Rekapitulering...

Och så rann tiden iväg igen.. och det händer saker mest hela tiden. Ska tiden fortsätta rusa fram i den här takten är jag pensionär någon gång kring 2015....

Jobb i mängd, precis som för de flesta av oss. Varit inblandad i en företagsförsäljning som höll på att knäcka mig totalt, innan allt var klart. Hade seriösa planer på att omskola mig till något helt tankebefriat. Men jag tog mig igenom även den biten om än något sliten.

Upptäcker sedan att jag blivit skimmad på över 14.000 kronor, mindre kul. Polisanmälan och hela biddevitten, vi får väl se om jag får tillbaka pengarna. Vore mindre kul att behöva betala för någon annans nöje.....

Och så har vi äntligen fått tiden för utredning för Mellantrollet, startar nästa vecka och förhoppningsvis blir saker lite tydligare och vi kanske även kan få lite riktlinjer att följa. Som kommer göra vardagen enklare för oss alla...

I helgen var det fullt hus på landet, fem barn allt som allt. Självklart måste jag då stöka till situationen gm att hitta den enda kvarvarande isfläcken, slå handlöst bakut och landa på en sten. Tur att jag är tjockskallig.... fredagen tillbringades för mig i förvirringens tecken, med en huvudvärk från helvetet. Nu börjar den äntligen lägga sig och då upptäcker jag att även andra delar av kroppen fått stryk. Bl a har min ändalykt ett blåmärke i storlek av en stekpanna... Men jag överlevde utan större blessyrer. Och olyckan kändes väl inte så helt otypiskt mig?...

Roligare än så blir det inte för den här gången. Mycket som ligger och gnager, tankar som ska ut och beslut som ska tas. Allt leder till förändring och förändringar är bra. Bara man har rätt inställning till dem

Hela veckan har gått trögt. Som om ett antiklimax infann sig efter tisdagens urladdning. Kroppenmhar blivit tröttare för var dag, en melankoli har kommit över mig och sömnen har varit orolig. I fredags kom kulmen. Och tårarna. Från ingenstans. Utan anledning.

Så kom jag på. I fredags för ett år sen vaknade jag av ett tidigt samtal. Pappa hade åkt in till akuten med ambulans. Och hela tillvaron vändes upp och ned. En helg av vaka, där jag tillbringade varje vaken stund bredvid pappa. Lugna honom, hjälpa honom, försöka nå honom.

Helamhelgen gick i ett töcken. På måndagen kom vändningen, han skulle få komma hem. Och på tisdagen dog han.

Och min kropp, mitt undermedvetna minns det bättre än mig. Och låter läka det fortsätta. Det blir lättare. Lite mer för var dag.

Andrum....

Idag kl 13.30 skrevs ett avtal för en kund räkning! 3 månaders intensivt arbete, med snabba order och ännu snabbare kontra order. Sena och helgar egen är äntligen över. Så skönt!!!!! Nu kan jag andas ett tag och en tyngd har fallit från mitt hjärta... Samt att jag fick en bonus av bra kaliber. Firade med middag på restaurang och lite vin. Man måste belöna sig själv ibland. Och det gjorde jag:)

På böljan den blå

Härom veckan var det sportlov. Mina små troll älskar att åka Finlandsbåt. Det gör inte trollmor, men viker ned sig var gång. Denna gång fick jag iaf med mig väninnan och hennes son.

Tidigare har vi åkt i början av veckan, vilket varit helt drägligt. Nu åkte vi i slutet av veckan och det var inte drägligt! Så mycket fylla och raggning, tyvärr inte bara bland de som reste som singlar utan även bland de som reste med barn.

Att se små barn dra runt vind för våg, medan mammorna (vilka var i majoritet) satt i baren och drack samt bjöd ut sig var beklämmande. Själv hade jag örnkoll på mina små troll och de på mig. Samt att mitt alkoholintag var mycket modest. Det enda gung jag upplevde var när vinden brallade i på hemvägen och folk föll som käglor.

Avslutningsvis hamnade jag i slagsmål!.... När vi ska gå av båten tycker en höggradigt berusad herre att jag går för långsamt. Istället för,att påpeka det väljer han den mer brutala metoden att sparka på mig, hårt. Möjligen att jag är lite petig, men jag tycker inte det är okej vilket jag påpekar ganska skarpt. Han ger sig dock inte, utan sparkar lite till och lite hårdare. Vänder mig om och tar i frå tårna, med det feud taget att han kliver tätt intill mig. Spottar och fräser, varpå jag får nog och klipper till. Gubben var i backen. Jag avslutar med att dels säga att polisanmälan väntar om han rör mig en gång till och dels med en rekommendation om att fyllon som han ska inte ut och supamoffentligt, utan hålla sig till en jordkällare.

Inte en enda människa lyfte en hand till min hjälp! Tror att civilkurage är en seriös bristvara!

Tiden gör som vanligt... Snurrar på i ett hysteriskt tempo och jag förstår inte vad jag gör, för det känns som om jag inte hinner med något. Min eviga klagan är väl att jag har för mycket jobb. Vådan av att vara egen, men också fördelen. Däremot är det sorts förändringar på gång framöver, som innebär förhoppningsvis att en av mina största kunder försvinner. Det låter förmodligen som en kontradiktion att jag är glad över att bli av med min största kund, men de är otroligt krävande tidsmässigt men framförallt mentalt.

De är nu på väg att slutföra försäljningen av bolaget vilket inneburit att jag jobbat med komplexa uppgifter, med konstanta brandkårsutryckningar. Men idag gjorde vi, förhoppningsvis, klart det sista! Så om allt går vägen skrivs avtalet imorgon och därefter fasar jag ut mig själv under våren.

Samtidigt har en av mina äldsta kunder tagit ett steg upp i sin verksamhet, vilket gjorde att jag fick frågan om att dels ta klivet upp som vice vd (och därmed tredubbla min tid) samt ingå i ledningsgruppen. Självklart ja på den frågan, då det är en rolig bransch och helt underbara människor att jobba ihop med.

Så framtiden ser ljus ut, ska bara komma ikapp lite... Som vanligt....

Ljus i tunneln...

Kommer det alltid. Förkylningen på,tillbakagång och sömn gör underverk med psyket. Och så det faktum att jag ocensurerat kan lägga ut mina känslor här. Slippa vara stark och glad. Min frizon, som jag inte riktigt hittat i den verkliga världen. Men å andra sidan, hur många har det? Man gör sitt bästa och spelar med de kort man får. Ibland går det bra, ibland förlorar man och ibland får man bara passa. Sitta lugnt och vänta på bättre tider. Och tålamod är inte min styrka.

Jag är otroligt lösnings inriktad. Ska fixa, laga, göra bättre. Istället för att ibland bara konstatera att en del saker går inte att fixa utan jag måste istället lära mig att förhålla mig till dem. Låter väldigt moget och förnuftigt, men jag vet inte hur man gör. Nästa lektion i livsläran.

En sak har jag lärt mig iaf, jag ger inte upp. Även när jag borde....

Nya tag...

Ibland så tar kraften helt slut, både fysiskt och psykiskt. Som denna vecka. Förkylning som slutligen däckade mig och sängläge intogs. Och jag är så infernaliskt dålig på att vara sjuk. Får stress över barnen, jobbet och har svårt att bara koppla av. Men jag höll mig hemma! I sängen. Jag lär mig sakta men säkert.

Tyvärr har det visat sig att lilltrollets tidigare så homogena och välmående klass har drabbats av kraftiga prepubertala problem. De eskalerade under hösten då det kom en ny tjej till klassen. En försigkommen ung dam som direkt med att markera sin plats gm att ömsom hota med stryk, ömsom mota med godis och annat. Självklart får en sådan tjej direkt ett entourage som blir rädda/imponerade av hennes konstanta gränsöverskridande.

I början fungerar det ändå, även om lilltrollet reagerar. Sedan börjar det skickas sms, påhopp på FB och verbala påhopp i skolan på de mindre framåt kamraterna. Lilltrollet är hennes raka motsats och hon har vägrat låta sig bli imponerad. Såklart det utmanar. Och nu är det lilltrollet som är i skottlinjen. Och det rejält. Utfrysning, hot med stryk, förföljelse är vardagsmat. Och lilltrollet håller på att knäckas! Igen!

Turligt nog är läraren en tuff dam som inte accepterar det här. Antimobbingteamet inkopplade, samtal ska påbörjas och föräldrar informeras. Lite skillnad mot den tidigare så flata läraren. Kan i förbigående nämna att den klassen har stora problem, tjejerna börjar få dåligt rykte och flera elever har flyttat.

Men vad hjälper det när lilltrollet råkar ut för skit igen. Och blir så knäckt att hon tror att skulden är hennes. Stackars lilla mjuka tjej. Fördel denna gång är att Mellantrollet fajtas för henne.

Men vi tar oss igenom detta med. Som med allt annat. Även om jag idag inte vet hur. Och är trött. Och vet inte var jag ska få orken från. Men när det gäller ens barn så orkar man. Mer än vad man tror.

Fast just nu skulle jag önska en stund utan drama. Konflikter. Sjukdom eller dödsfall. En stund att återhämta mig på. Få kraft. Styrka. För att orka kämpa ett tag till. För att bara vara lycklig verkar inte finnas på agendan. Inte i några längre stunder iaf.

Ordets makt...

Mänskligheten har blivit utrustad med förmågan att kommunicera med ord, vilket borde underlätta livet. Men hur ofta missbrukar vi inte det? Genom att använda orden för att såra, skapa konflikter eller till att inte använda dem alls. Vilket jag tycker än värre. Tystnaden. Att inte ha en dialog. Och tystnaden bred ut sig alltmer.

Sedan måste man självklart kunna leva i stunder av tystnad, vilket är vilsamt. En otvungen tystnad som ändå är fylld av värme och närhet. Men inte tystnaden där man inte längre har något att säga varandra. Där man inte längre är nyfikna på varandras tankar, funderingar, känslor,

Jag hörde någonstans att de ord vi har svårast för är; förlåt, jag gjorde fel och jag ångrar mig. Vet inte om det stämmer, men visst är det ord som kan ta emot för många. Att stå för att man faktiskt gör fel. Men vilken skön befrielse det ligger i orden när man kan säga dem högt och mena dem. Som en rening där man faktiskt gör sig av med ett bagage av skuld. För även om vi inte gärna erkänner våra fel så är vi oftast ändå medvetna om dem. Däremot är det inte många som tänker på vilken kraft det tar att försöka pressa undan den känslan. Så mycket otroligt negativ energi, bara för att tränga undan något som man både själv och omgivningen ändå vet - att man är mänsklig och felar!

För at inte tala om vilka signaler vi ger våra barn. Vi fostrar dem till att försöka göra sitt bästa, göra rätt och att säga förlåt när de gör fel. Att stå för sina handlingar. Utan att tänka på hur vi själva agerar. Och den gamla devisen "barn gör inte som vi säger utan som vi gör" blir återigen relevant.

Att vara förälder, partner, vän eller medmänniska är inte alltid lätt men det blir fan så mycket svårare när man har prestige i relationen. Istället för att se till relationen i stort, vad den behöver och mår bra av. Då kan man ibland kan göra avkall på sina egna principer och idéer för den goda saken skull. Att istället se till "The big picture".

Nu springer livet så där fort igen..... Det rullar på med jobb, mer och mer känns det som trots att jag sagt upp kunder. Men det dyker upp specialprojekt hos befintliga kunder mest hela tiden och mitt mantra verkar bli "sen.

Å andra sidan, ska jag vara helt ärlig så har jag inte varit lika effektiv som jag brukar. Lite trögstartad på morgonen och inte fullt så snabb som jag brukar. Men som vanligt löser sig allt.

Bara jag får lite ljus, lite mindre migrän och mer sömn så kommer livet bli kanon igen.

Inser på mina inlägg att jag börjar bli trist, jag skyller på vinterdvalan. Till våren lär det bli galet som det brukar, när jag tar mig ur idet.

Saga med lyckligt slut

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om detta innan, om så är fallet så blir det repetion. Hur som, en klasskompis till ett sv trollen mådde dåligt vilket trollet upptäckte. H*n skar sig bl à. Lite efterforskning visade att det var kaos hemma. Och det blev värre.

Jag vill inte gå in på detaljer för att avslöja någon. Jag ville erbjuda dem hjälp men satt fast i mitt löfte att inte berätta för skolan.

Men samtidigt, vad gör man? Barnen mår dåligt, mamman mår dåligt och pappan fanns inte. Så jag ringer soc. Pratar med en kanonbra tjej, som förstår att jag vill hjälpa och inget annat. Som förstår att mamman gör sitt bästa men hon är sjuk, behöver hjälp men är för stolt. Och barnen betalar priset!

I dagarna fick jag veta att barnen fått komma till ett fosterhem i närområdet, de trivs kanon. Mamman får vård och kan umgås med dina barn hon orkar. Och så småningom kommer de kunna bo ihop igen.

Den svenska välfärden när den är som bäst! Ett tag hade jag ångest för att jag lade mig i, men jag tänkte främst på barnen. Och vi måste våga lägga oss i. Göra obekväma saker. Och idag är jag glad att jag gjorde det!

Måndag hela veckan...

Idag har jag kvalificerat mig till priset som mamma från helvetet! Mammorna till minimodellerna på 3:an är riktiga Moder Teresa i jämförelse med mig.

Mina döttrar har bara börjat nosa på tonåren men det räcker bra som det är. Jag kommer inte ta igenom detta utan psykbryt eller tung medicinering!!!! De protesterar mot allt, argumenterar om allt och anser att livet helst skall med en mobiltelefon klistrad i handen, och en tv dånandes i bakgrunden.

Försöker förgäves sätta upp gränser/morötter/konsekvenser för vad som hända skall om man inte sköter läxor, sitt rum mm. Ingenting biter!
Försöker hitta deras egen motivation, få dem att förstå att de kan själva påverka. Att de själva måste göra sina val och kämpa för att komma dit de vill. De är begåvade med förmågan, men de använder den inte. Vilket gör mig skogstokig!

Och idag fick jag ett smärre utbrott. Efter det sjuttioelfte telefonsamtalet till med en bagatell som lätt kunde ha väntat till kvällen. Och då brann det till. Och jag blev arg. Så arg att jag, mycket omoget, lade på luren i örat på dottern!

Nu, efter middag och bad samt samtal, har lugnet åter infunnit sig.

Men frågan återstår, hur motiverar man sina barn? Hur får man dem att hitta sin drivkraft?

Be My valentine?

En del av våra traditioner är importer från olika länder. Somliga mysiga och andra, i mitt tycke rent kometens la jippon. Som mor- respektive fars dag. Och så en av det senaste årens spektakel, alla hjärtans dag.

Den gillar jag inte alls av flera olika anledningar. Tänk t ex att vara en av de få tjejerna i en skola inte får en enda valentine ros? Eller kille med för den delen. Snacka om att känna sig oälskad. Totalt motsatt mot vad helangrejen handlarmom. Klassens populäraste får ett överflöd och somliga inget alls. Stärker ett redan tidigare stort ego och knäcker en redan sargad själ.

Och för oss som lever i en relation så hoppas jag verkligen att vi kan visa vår kärlek till varandra på andra sätt, genom vardagliga gester. Och övriga 364 dagar om året.

Men om ni nu känner för att göra något för någon nu på tisdag, visa att ni har ett stort och kärleksfullt hjärta. Gör det då genom att öppna ert hjärta för de som behöver det mest. Fattiga barn och kvinnor på vår jord. De mindre lyckligt lottade.

Köp din gåva på www.presentermotfattigdom.se och gläd fler än dina närmsta.

Några dagars kontemplation. Mycket musik och filosoferande, sömn. Och sedan vänder allt igen. Och jag är glad, tacksam förmatt jag har den läggning jag har. Att jag kan lägga sorger bakom mig, gå vidare och se det som är bra.

Jag har insett med mig själv att jag på ett sätt använder sorgliga, melankoliska upplevelser som en form av bränsle. Jag upplever dem, till fullo med vidöppna spjäll. Känslorna går rakt in och rör om. Det gör ont, tårar bränner och det känns som lyckan aldrig ska besöka mig igen. Sedan kommer dagar, ibland veckor av stillhet. Trötthet. Där både kropp och själ får vila.

Och sedan lägger sig sorgen. Styrkan ochbglädjen kommer åter, oftast starkare än förr. För upplevelsen har varit emotionell, berikande och det ger kraft. Lärdom för framtiden. Och jag blir starkare. Att inte låta det sorgliga bli en börda,utan en erfarenhet. Ibland ett minne och många gånger en läxa, om vad som är viktigt i livet. Om vad jag vill. Att leva. Fullt ut. Med öppna spjäll och stort hjärta!

Upp som en sol....

Igår kände jag en skön harmoni. Så kom fullmåne. Och så inträffade det en del händelser, både värdsliga och emotionella, som gjorde att harmonin fick sig en törn.

Sorgen kom över mig. Ledsamhet över att livet ibland inte är så enkelt. Inte bara för mig utan för människor i min närhet. En närstående hamnade i emotionellt kaos. Igen. Och axeln hon lutar sig mot är min. Mellantrollet kämpar med sin identitet, att få vara annorlunda. Och det väcker känslor. Och mamma tröstar. Lilltrollet har ännu inte fått hälsan åter. Och det sätter sig på humöret. Även här stöttar mamma. En vän ska skiljas. Sorg och ilska. Min axel finns där. Och många fler sådana händelser.och jag finns där.

Det är mitt val. Min personlighet. Och jag vill inte ha det annorlunda. Det är stort att få det förtroendet. Och det är en gåva att kunna stötta.

Men ibland.... Så,blir jag ledsen. Tårarna trycker på. Av andras sorg, av egen. Av gamla minnen och nya. Och då saknar jag en axel. Att vila mig mot. Att få en tröstande klapp på huvudet. En öm smekning på kinden. Förtröstan om att det fixar sig. För det gör det. Och jag klarar mig utan trösten. Men det skulle vara skönt.

Kanske är det jag. Som har svårt att ta emot. Att släppa in. Visa att jag behöver vara liten. Svag.

Men nu är jag det. I alla fall en stund.

Just upptäckt Melissa Horn. Vilken gåva att kunna få utlopp för sina känslor genom sin musik. Tänk att kunna uttrycka känslor med ord på det sätt hon gör. Så vackert. Går rakt in i hjärtat. Hela de om än sorgset

Ibland har jag så mycket tankar och känslor som bubblar i mig, som vill ut men där det blir stopp. Inte för att jag saknar orden, utan mer som ett garnnystan. Jag hittar inte ändan att börja i. Men å andra sidan, allt behöver inte sättas ord på. Pratas om. Ibland kan man bara glida med. Glida med på vägen av harmoni, inte ta problemen innan de dyker upp. För tids nog kommer de ändå, om det är meningen. Och då löser jag dem där och då.

Tror det är den största glädjen jag har haft från min inre resa, att inte oroa mig i onödan. I förskott. Utan vila i lugnet när det finns. Hämta kraft som kan komma att behövas.

Har nog hittat tillbaka till min ungdomsidol, Scarlet O'haras filosofi "tomorrow is another day". Och ibland är det inte svårare än så!

Jag är ingen vän av kyla. Förmodligen för att min kropp värker och lederna ömmar. Det är något jag lidit av i hela mitt liv och är således imte bara åldersrelaterat,

Trots denna aversion mot kylan så njuter jag ändå av det väder som är ute. Den kalla, höga luften. Den skirt blå himllen. Frosten som bäddar in allt i skimrande vackra kristaller. Det är så ömtåligt vackert, så nytt. Orört. En friskhet som är renande och väcker förhoppning om en bra dag. Och morgondag,

Har just tillbringat en stund på balkongen. Inlindat i tjock filt satt jag en stund. Njöt av stillheten. Det vackra. Lät tankarna vandra sina egna vägar. Svaren som kommer då brukar bli som bäst. När jag inte styr. När jag låter intuitionen leda mig. Följa det känslan visar.

Vart det tar vägen är okänt. Vad färden innebär är även det något att upptäcka. Samtidigt, det är det som är att leva. Att vandra nya vägar. Hitta nya mål. Och att ändra sig på vägen. Huvudsaken är att vi fortsätter att gå. Och inser att promenaden, det är livet.

Ego tid

I många år har människor sagt till mig att jag måste göra egna saker, s k egentid. För att hämta inspiration, kraft. Men jag har Inge varit mottaglig. Känt att jag dels velat vara med barnen, men ven att jag inte haft något val. Det har alltid varit så mycket meck med det, aldrig någon riktig vardag.

Men nu börjar trollen bli större och jag tar mer för mig av den egna tiden och märker hur bra jag mår av det. Och barnen finns där när jag kommer hem. De klarar sig mycket väl utan sin mamma i några timmar.

Som igår, fredags middag på restaurang med väninnan. God mat och gott vin följdes av drinkar på trevligt, men lugnt ställe. Och där babblade vi på som aldrig förr. Om livet. Om kärlek. Om vänskap. Allt utom barnen som för oss båda alltid annars tar så stort fokus. Kvällen tog slut för när vi vänligen men bestämt blev ombedda att lämna lokalen. Inte för att vi uppförde oss illa, utan för att personalen ville gå hem.

Trots att jag somnade alldeles för sent och väcktes kl sex av snöskottande galningar, så har denna dag varit en bra dag. Många trevliga upplevelser. Me like sådana. Man mår bra av det. Och må bra är trevligt. Det borde alla få göra. Ofta

Lilltrollet äger!

Lilltrollet är en något mer stillsam dam än Mellantrollet. Dels för att hon inte fått lika mycket utrymme den senaste tiden, men också för att hon blev rejält kuvad av sina s k kamrater i den gamla klassen. Men hon är stark. Och tuff. Och något de inte lyckades knäcka är hennes medkänsla och empati.

Hon har en klasskompis vars mor har haft ett stökigt leverne och som nu drabbats av en obotlig sjukdom. Hon kan således inte ta hand om sina yngsta barn, varav lilltrollets klasskompis är yngst. Så kompisen skall fosterhemsplaceras vilket jag tror kommer bli kanon. Att fp stabilitet, regelbundna vanor och engagerade vuxna. Självklart är kompisen orolig. Och så även lilltrollet, för tänk om det inte är snälla fosterföräldrar?

Då kommer hon på lösningen! Kompisen kan bli fosterbarn hos oss! Får hennes rum så kan hon sova hos syster. Och inga problem att dela veckopengen heller.

Ett hjärta av guld! Mitt ena hjärta.

Ännu en dag till handlingarna..

Hel och ren, inga tabbar eller skador. Tror det börjar bli folk av mig också, men kanske dumt att utmana ödet. För då händer det väl något...

Nu har vintern kommit rejält och jag tillbringar större delen av dagarna med att frysa. Och jag hatar att frysa. Kylan är en sak, men det är fukten som knäcker mig. Känner mig inte direkt som en urping heller när dagarna tillbringas med långkalsonger och fleecetröja. Lägg därtill en dunjack och rejäla vinterkängor så blir det som en mycket ovig elefant som är ute slajdar runt på söders gator.

Funderar seriöst på att införskaffa broddar så har jag kompletterat outfitten. Då kanske det blir första kortet på undertecknad, ever bloggen.
Det var en s k flit hanger om nu någon missade det. Nu ska jag hångla upp John Blund!

Go with The flow....

Då känns livet just nu. Har ett skönt flyt som jag glider med i. Oroar mig inte för det jag inte kan påverka, gör det jag hinner och tar resten när jag kan. Ett skönt flyt helt enkelt så pass att jag inte deppar ihop trots alla dessa minusgrader. Jag som konstant fryser är inte ens grinig pga vädret!

Faktum är att efter det jag fyllde femtio är det som ett lugn kom över mig, en acceptans av mig själv och jag har slappnat av. Njuter mer. Tar för mig mer. Och tycker själv att jag ser bättre ut än på många år.

Femtio är det nya svarta..... Och svart är min färg!

Ormkvinna....

Syster yster lurade med mig på 1,5 timme yoga idag. Helt otränad..... Innan fick jag blodtrycksfall från helvetet. Förmodligen hjärnan som var fullkomligt skräckslagen inför vad som komma skulle. Mina fysiska äventyr har en tendens till att i slutändan även omfatta sjukhusbesök.

Men icke denna gång! Jag hängde med mest hela tiden. Andades som ett ånglok, sträckte och hälsade på både solar & hundar med samma intensitet som alla andra. Om än lite mer obalanserat.dock inga okontrollerade fall. Inga kontrollerade sådana heller.

Inget blod ute någonstans, hör och häpna.

Nu ska jag bara se till att få tillbaka alla kroppsdelar på rätt plats. Att ha knäna permanent vid öronen är inte helt smidigt. Värmer visserligen öronen, men attans så svårt att få på sig jeansen.....

Oj...

Så rann det iväg två veckor utan ett levande tecken från mig. Livet kallade. Och det innebar bl à omvårdnad av en dotter som fick en mystisk magåkomma som i skrivandes stund ännu inte är helt borta. Blev t o m så dramatiskt att vi fick åka till sjukhuset och lägga in henne. Tanka upp med dropp för att kompensera för närings- och vätskebrist. Hon tappade fyra kg på en vecka!

Kanske något för mig att prova som har några extra kilo trivselvikt. Eller så kan jag kanske börja träna? Förmodligen avsevärt nyttigare än självsvält.....

När jag ändå är igång så måste jag delge er månadens pinsamhet vilket jag hoppas på även blir årets för,jag har ingen lust att överträffa den.....

Jag spelar wordfeud. Mot kända och okända. Häromnatten kunde jag inte sova och körde då en random. Människan jag fick upp försökte vara rolig och kom med diverse plumpa skämt om chatten. Och så småningom fick jag nog och skrev lite spydigt "har du kul".

Precis när jag trycker send inser jag att l har blivit ett k......... Smart att skriva till okänd man kl 01.30!
Blev snabbt resign. Och jag har envetet tackat nej till alla vidare spelförfrågningar. Snart ger han väl upp !

Fredag den 13:e och än så länge har jag klarat mig helskinnad, vilket måste sägas vara i högsta grad anmärknings för att vara mig. Och nu är jag hemma i min trygga vrå, inga fler ärenden utanför dörrarna och matlagningen avklarad. Alltså borde jag klara mig, om jag inte ramlar ur sängen. Det har iofs hänt förr med ett brutet nyckelben som följd. Men så illa ska set väl inte bli?

Igår var jag och bästa väninnan ute på en spontanmiddag med några glas vin som guldkant på tillvaron. Inser att jag alltför sällan unnar mig sådana gyllene stunder. Får en hel massa energi av det, inte direkt vinet, men att unna sig en vuxenstund. Prata livet, äta god mat och umgås.

Och var ändå hemma i anständig tid så att jag fick min välbehövliga skönhetssömn.

Mer sånt ska jag göra! Däremot ska jag INTE sätta handväskan i handfatet när jag går på toaletten för man vet aldrig när det är s k sensorer i vattenkranen........

Ny taktik....

Vet inte om jag skrivit om det här, men för ett tag sedan skulle förvaltaren komma en morgon och titta på något. Vilket jag självklart glömt bort. Samtidigt ringde maken, han hade glömt något och skulle komma hem igen. Så när det ringer på dörren tar jag för givet att det är maken och slänger upp dörren. I trosor och bh!

Vet inte vem som blev mest generad, men det blev ett snabbt avklarat ärende.

Idag skulle samme förvaltare komma och det hade jag koll på. En platta på spisen hade sagt upp sig. Tidsoptimisten hoppar in i duschen och just då ringer det på dörren. Denna gång hade jag iaf morgonrocken på!

Oturligt nog var det bara en säkring som gått, men jag tog tillfället i akt att försöka övertyga honom med miljövinsten i en nymspis, samt hur trevliga hyresgäster vi är. Förmodligen ville han bara snabbt lämna denna lägenhet med en halvnaken, argumenterande kvinna i för ny spis blev det!

Så hädanefter kommer jag alltid vara halvnaken vid tuffa förhandlingar!

Mysko...

Så gott som alla slumpmässiga annonser på min blogg handlar om skilsmässa, terapi eller begravningar. Muntert gäng. Får nog börja pigga på mig med lite mer upplyftande inlägg.....

Några dagar efter jul var jag ute med ett par av de bästa väninnorna. God mat, gott vin och mycket fnitter blev det. Så befriande att skratta så tårarna rinner. Middagen tog slut först efter tolv.... Och inga större skandaler inträffade. Om man inte räknar med att jag lyckades med konststycket att tappa ett kycklingspett i behån!

Själva spettet gick bra att fåmupp, men sedan hade det slitit sig en närgången liten kyckling insmetad med jordnötssås. Att gräva fram den diskret var inte fullt lika enkelt. En eloge dock till servitören som råkade dyka upp under mitt mest intensiva grävande och ändå lyckades behålla en proffessionell min. Han trodde förmodligen jag fixade implantaten.....

Så där ja, kan jag nu få lite mer upplyftande annonser tack?

Nytt år igen, men samma gamla liv. Inte för att det är något fel på det, men jag har förmodligen varit ledig för mycket. Och när jag är ledig går jag ned i varv. Och när jag går ned i varv börjar jag tänka. Och när jag tänker så fastnar jag lätt på det sorgsna, det ledsamma, det tråkiga. Eller så är det eftersviterna efter nyår. Pappas födelsedag var den 1 januari och det är den dag jag förknippar starkast med honom. En av de få dagar som han fick stå i centrum. Sorgen som jag trodde läkt ut ligger där och bubblar fortfarande. Och då passar jag på att gråta en skvätt för mamma också, trots att det är tolv år sedan hon försvann. Tolv år! Vad tiden rusar på.

Annars så är livet faktiskt riktigt bra, även om det inte är det liv jag trodde eller förväntade mig när jag var yngre. Men hur många får det? Istället händer det saker och man får ta det på volley, löser det vartefter och fortsätter fram. Med enstaka blickar i backspegeln.

Jag var nog levt ett mycket mer omväxlande liv än vad jag tror. Glömmer lätt när man springer på i vardagen. Och så hamnar jag i samma läge som jag brukar - att jag ska lära mig njuta av nuet. Vara i stunden. Att det ska vara så infernaliskt svårt!

Men skam den som ger sig. Andra kan och jag vill så då borde det fixa sig. Eller?