En dag för farväl

Jag vaknade tidigt, när det lilla livet i min mage sparkade igång sin morgon. Första tanken var glädje, över undret som mot alla odds tagit plats i min mage.

Sedan kom verkligheten över mig, och dvalan jag levt i de senaste veckorna lade sig som en tyngd. Morgonvanorna skedde på rutin, jag var egentligen inte närvarande.

En dag jag måste ta mig igenom. Jag längtade till kvällen, när jag kunde återigen krypa in i mitt tysta mörker. Bädda in mig i kokongen i väntan på det nya livet som var på väg.

Vi lämnade hemmet i tystnad. Mina syskon var där, och såg förvånansvärt vuxna ut. Över en natt hade de lämnat barndomen bakom sig. Tagit steget för evigt in i vuxenvärlden.

Alla ord hade tidigare blivit sagda, vi väntade tillsammans i tystnad. Människor började komma, försiktigt. Orden kom trevande, ibland inte alls. Deras närhet var viktig, en bekräftelse på den kärlek som en gång funnits.

Stillsam musik, Evert Taube på gitarr och blommor. Överallt blommor. I harmoniserande gula toner. Ärliga ord som beskrev det onämnbara, sant. Utan förljugenhet. Rent och vackert, äkta i sorgen.

Dikt av Karin Boije, orden lät främmande i min mun. Ändå så rätt. Sorgen, saknaden och det slutliga valet som gjordes.

Jag ser mig själv vid kistan, svartklädd med ett nytt liv i min kropp. Som i en film noire. Stillsamma människor, dämpat sorl. Kistan som bärs ut av allvarsamma män.

Bilen väntar och kistan bärs in. Då vaknar jag ur min dvala. Det är verklighet, och bilen kör sakta bort. Med min mor. Till hennes eviga vila.