En sommardag för länge sedan

Äntligen sommarlov! Hett efterlängtat och som alltid väntade sommarstället med utedass och vatten på dunk. Stora mystiska skogar att bygga kojor i, kamrater att leka indianer med och långa varma dagar vid stranden.

Det stora lantklöket med flugor som surrade och skafferiet fyllt av godsaker. Den stora övergivna ladugården som inbjöd till hemliga klubbar och kurragömmalek. Och så bästa sommarkompisarna, två bröder i samma ålder som mig och min syster.

Och den här sommaren skulle jag äntligen bli stor och få börja simskolan. Något jag väntat och längtat efter ända sedan storasyster tog simborgarmärket sommaren innan. Visserligen var jag lite rädd för vatten och en badkruka utan desslike, men hur svårt kunde det egentligen vara?

Första dagen ställde fröken upp alla oss barn i storleksordning, och jag var minst. Hamnade längst ut på kanten och fick göra alla övningar sist. När alla andra redan hade fått prova på och avslappnat kunde skratta åt mina patetiska försök att flyta som en fisk.

Kallt var det och jag frös då min tunna spinkiga grupp inte hade mycket till underhudsfett, men oavsett väder och badtemperatur skulle vi i vattnet. På kvällarna grät jag, tiggde och bad om att jag skulle slippa simskolan. Men föräldrarna envisades, jag skulle lära mig simma och därmed basta. Att simskolefröken föraktade rädda små flickor och hade noll tålamod med fega badkrukor var ingen ursäkt.

Och jag härdade ut. Slet och härdade ut för att i slutet av sommaren försiktigt kunna ta mina trevande simtag. Belöningen blev ett simborgarmärke och friheten, men medaljens baksida var ett knäckt självförtroende och ett permanent obehag för vatten.