Mörkast före gryningen

Inat har vi tydligen en tropisk natt. Något är det som inte är som vanligt iaf, för klockan börjar närma sig gryningen och jag är vaken. Trots att jag är trött som bara den så kan jag inte riktigt koppla av. Något är på gång och jag hoppas det "bara" är vädret. Andra vaknätter jag haft har nästan alltid förebådat något sorgligt. Ungefär som att min kropp känner på sig att något ska hända och oron håller mig vaken.

För vad kan egentligen hända? Jag har trollfamiljen runt mig och känner mig trygg med dem, en känsla av att vi kommer få vara tillsammans länge. Trots den oro jag ibland kan ha för mellantrollet är jag ändå trygg i min känsla av att det kommer bli bra. Hon kommer växa upp till en empatisk och trygg liten filosof, som väljer att gå sina egna vägar om än inte alltid de lättaste. Jag kan inte gå de vägarna åt henne, jag kommer förmodligen inte ens att få följa med. Men jag kan finnas där och ta emot henne, när hon kommer fram eller vänder tillbaka. Oavsett vilket så står jag där med en öppen famn. Trots att hon säker komma vålla mig både oro, smärta och ilska så finns där ett oupplösligt band. Av kärlek.

Lilltrollet kommer nog få det lite tuffare, när hon blir varse om att skönhet och charm inte alltid räcker till. Hon är smart den lilla damen, men väljer hitintills " the easy" way genom att charma sig ur jobbiga situationer. Och om inte det fungerar finns alltid de kvinnliga tårarna att ta till. Min största uppgift är att hjälpa henne att respektera sitt förstånd mer än sitt utseende. Att få henne förstå att det genuina är mer värt att eftersträva än den glittrande ytan. Hon är trygg i min kärlek, men jag tror att hon i framtiden måste lära sig att kärleken måste man jobba för. Och vara försiktig med, vårda den ömt för det är sällan som kärleken är så förutsättningslös somen mors.

Trollfar som vill alla väl och ibland tar emot mer än han mäktar med. Som känner sig otillräcklig när någon i hans närhet vacklar i livet. Som hellre vill blunda för bekymmer än mota Olle i grind. En mjuk och kärleksfull människa vars största glädje i livet är hans familj. En inte helt lätt familj att leva i, med temperamentsfulla damer som hela tiden utmanar honom. Tryggt förvissade om att han finns där. Och älskar oss. Och vi honom. För att han är den han är helt enkelt.

Och trollmor själv. En komplex människa som inte är helt lätt att förstå. Eller leva med. Vare sig för hennes familj eller henne själv. De gåvor hon fått med sig kan lätt övergå till bördor. Men som genom hårt arbete, goda råd och mycket kärlek börjar komma till insikt. Om att livet är en njutning och inte en uppgift. Att tilliten till den egna förmågan övervinner de flesta hinder. Att vad som än händer finns det små och stora troll som älskar mig, även när hon är liten och svag.

Så vad kommer då oron ifrån? Kanske någon annan i min närhet som inte mår bra? Eller ingenting annat än nattlig mara. Oavsett vilket finns det inget jag kan göra åt det i detta nu. Mer än att söka vila de få timmar som är kvar innan gryningen gör sig genombrott.