Ibland förvånas jag över hur dum jag är? Att jag aldrig lär mig, utan som alltid måste springa in i väggen innan jag stannar upp. I det här fallet kom väggen i form av en ondsint halsfluss. Som gjorde mig ynklig och sängliggande. Med inget annat att ta mig för än att låta de undertryckta tankarna komma till tals. Trots att jag försökte konsumera bort dem med böcker och filmer så gav de inte upp, pockade på tills jag ger upp och släpper in dem.
Mamma har ju varit på tapeten tidigare. För ev nytillkomna läsare kan jag kort meddela att hon tog livet av sig när jag väntade mellantrollet, efter ett långvarigt alkohol- och medicinmissbruk. Mamma var en otroligt konstnärlig och känslig själ, men tyvärr också narcissist ut i fingerspetsarna. Det fanns bara en verklighet och det var hennes. Inte alltid helt lätt.
Pappa då? Honom har jag bara snabbt passerat förbi. En känslomässigt hämmad person, uppvuxen i den sörmländska myllan och med båda fötterna på jorden. Alltid ett logiskt svar på allahanda problem. Ett knivskarpt intellekt, men en totalt underutvecklad empati. Det var hos honom jag växte upp, dels för att jag blev osams med mamma och dels för att jag tyckte synd om honom. Som otroligt naiv och samtidigt lillgammal 12 åring flyttade jag till pappa. Varken han eller jag var mogna för det, och det slutade med att jag blev hans intellektuella partner. Tog själv striden med hans alkoholism, men det kostade på.
Jag har nog aldrig sett min far som en pappa, eller rättare sagt - han har nog aldrig varit en pappa. Han har alltid varit omgiven av kvinnor som tagit hand om honom, spelat på deras medlidande medvetet eller omedvetet. Så även med mig. Visst har han försökt finnas till hands, men egentligen först på senare tid när jag haft kraften och förmpgan att ställa krav på honom.
Nu är pappa snart 80 år och hans saga börjar sjunga på sista refrängen. Och jag vet inte vad inte vad jag känner. Han är förvirrad ibland, glasklar i andra stunder. Orolig över förändringen och samtidigt lättad över att vi tar den åt honom. Mitt i alltihop finns också en bitterhet, över att han lät livet passera utan att kliva på. Att han i över 30 år ältat skilsmässan från mamma och låtet det förmörka hans liv. Att han inte förmått att ta till sig glädjen i att ha fina barn och barnbarn. Att han låtit självömkan och bitterhet bli ledstjärnan i hans liv.
Och som sagt, jag vet inte vad jag känner. Är jag ledsen för hans skull? Eller känner jag att det är rätt honom, han har själv valt? Vad kommer jag känna den dag han dör? Sorg?
Jag vet inte. Ingen som helst aning och det gör mig sorgsen. Ledsen. Vanmäktig. Skit, det gör faktiskt ont. Så in i helvete.
Inlägg
49 minuter sedan
14 kommentarer:
Det är svårt när man inte riktigt vet vad man känner, men du vågar i alla fall känna! Du är inte bara arg, utan vågar gå genom ilskan in i det som du känner där bakom.
Det är många som inte kommer så långt!
Går igenom precis det du gör och vet hur jobbigt det är och hur ont det gör. Våra fäder låter onekligen lika i mycket. Du brukar alltid komma med så mycket bra ord och goda råd till mig och jag önskar att jag kunde återgälda dig med Lösningen. Det kan jag inte. Kan bara be dig att försöka låta bli att känna de känslor som han egentligen borde känna - du ska inte behöva ta hans bitterhet och hans självömkan. Vad både du, och jag, istället kan göra, är att behandla våra barn och de nära runt omkring oss, på ett sätt så att vi inte behöver känna något liknande när vi blir gamla. Villkorslös kärlek är något man aldrig någonsin kan ge för mycket av.
Känner med dig till 110% och kan bara ge dig en massa cyberkramar!
Krya på dig snälla goa du och under tiden, låt känslorna komma, och GÅ, för att sedan bli borta. Det är okej att ta fram de läskiga, ledsamma, jobbiga bitarna, vända och vrida på dem, och sedan kasta ut dem. Passa på medan du ändå mår skit, så du kan njuta av att vara frisk sedan!
Jag säger som jag alltid gjort: "Jag har inte valt min familj eller släkt, därför är jag inte tvungen att älska dem!
Blod tjockare än vatten... vilket jävla bullshit!
Och vissa av dem kan jag leva utan... och jag gör!
F´låt min vokabulär.
Ja du jag kan bara säga så här..den dag din far dör så vet du: Ingen kan ge dig svaret innan! Men den slags far du haft
är din far,
Den här "dockskåpsfadern" som säkert du med önskat dig som många andra, han finns inte,, möjligen i något enstaka exemplar.
De små fragment av faderskänslor som du kanske kan plocka fram ur ditt historiska arkiv ta vara på dem o vårda dem.
All hjärtsorg gör ont och är svår men man lär sig att hantera den.
Man måste inte sörja någons död heller
men man måste leva med den!
Ta hand om dig!
man kan ju inte ta pa sig ansvaret for hur ens foraldrar levt dessutom sa skymmer ju sadana kanslor det positiva, roliga och bra som skett i deras liv och som man framforallt inte vet allt om! Jag tycker att det racke rsa bra med ens eget liv jag! Kom ihag att du ar sjuk, da blir det varre!
lilla skruttiga fladdermus..
om du bara vågar och orkar stå kvar i eländeskänslorna så försvinner dem... låt dem komma och gå precis som kimmi säger..
jag fixar lite te... och en varm filt.. och så kommer du och sitter nära en stund..
kramar...
Ojojoj! Jag blir så förvånad! Du och jag har mycket att prata om. Precis så här har jag det. Jag tänker ibland på hur jag kommer att reagera när mina föräldrar dör. Och jag vet inte. För mammas skull kommer jag att känna en sorg över att hon i hela sitt liv bara har tagit hand om pappa - inte levt. Men samtidigt - kunde hon inte ta hand om mig? När jag var liten? Och för pappas skull ... ja jag vet inte.
Inte nog med att man är föräldrar till sina barn livet ut. Man är barn till sina föräldrar också... Och hur kommer våra barn att tänka på oss när de blir äldre?
Det gäller att komma ihåg att man inte kan leva åt någon annan. Jag tränar för fullt...
Det är i motvind och inte i medvind en drake stiger...
Processen är startad och den går inte att forta på. Var i känslan, men begränsa tiden. Det ÄR okej att känna ledsam vanmakt, bara man tar makten och schemalägger den. Så småningom får Du känna resultat av Ditt tänkande/kännande.
Du kommer att få flyga högt Du... :-)
Det som hjälpte mig vidare i livet... och då handlar det inte om mina föräldrar... var att analysera sönder mig själv. "Hur jag gör... hur jag tänker... hur jag reagerar och agerar... o.s.v.".
Till slut kom jag fram till att alltihop var rädsla och när rädslan uppdagades och analyserades, blev livet helt plötsligt annorlunda.
Idag är jag inte rädd för någonting.
Jag såg det "förgångna" och kunde inte göra ett skit åt det. Jag koncentrerade mig istället på nu och framåt... det är DET jag kan förändra.
Känn sorgen när den kommer, men fastna inte i det som du inte kan påverka, det förgångna. Lev så bra du kan NU, med dina troll och älska dem. Och kom ihåg att Du aldrig står i skuld till dina föräldrar. Och krya på dej också!
Kram.
Efter ett av min "kära" mors telefonsamtal sa hon; Så Du bryr dig inte om hur Jag mår? Jag börjar ju faktiskt bli gammal o man vet inte hur länge jag lever..
Det jag enda som dök upp i mitt huvud var; Dör du så måste jag åka o ta reda på din lägenhet o dina saker.. men det vill jag inte.. jag orkar inte med det..
Jag önskar henne ett långt lyckligt liv.. men mitt ansvar ligger i att ta hand om mig! inte henne..
medberoendet spökar dock o ger mig skuldkänslor..
Kanske är det sorgen över en förlorad barndom du möter..
Skicka en kommentar