Sista dagen

Den sista veckan i hennes liv blev en av de bästa. Helt utan egen förskyllan, och utan vetskap om att slutet närmade sig. Ödet gav henne en sista gåva att ta med sig på den eviga färden.

I början av veckan vaknade hon tidigt. Hjärtat fladdrade och kändes oroligt. Men är man av gammal god bonnsläkt och till åren kommen så gör man inget större väsen av det. Något slank väl ändå ur henne, när hon pratade med sonen. Hur man kan annars förklara det besök hon fick?

Alla tre barnbarnen samlade, tillsammans för första gången på många år. Inte sedan de var små parvlar och sonen fortfarande gift, hade de suttit tillsammans kring köksbordet. Förutom idag. Gamla farmor med hennes vuxna barnbarn. Och med ett barnbarns barn på väg.

Trots att framtiden var begränsad såg hon ändå ljust på den. Kommande helg var det lysning för den blivande modern. Och farmor skulle självklart vara med. Finklänningen inköpt och håret ondulerat för den stora dagen.

Så kom då den stora dagen och hon var uppe med tuppen. En strålande vacker försommardag, med sommarens löften i luften. Och hjärtat kändes lätt och fyllt av välbehag, nyfiket på dagens begivenheter.

Finskorna putsade och klänningen vädrad, med lite rosa på kinden och tillika på läpparna. En kopp kaffe på balkongen, där fåglarna välkomnade vårsolen och grönskan. Gott om tid innan sonen skulle komma. Iklädd sina finkläder, med skorna på, lade sig farmor på sängen för en tupplur. Och somnade in. Med ett lyckligt hjärta och en leende mun trädde hon in i den eviga sömnen. Min älskade, söta lilla farmor. Som jag fortfarande saknar.