fredag, december 30, 2005

Tunga tankar

Nu ska jag beröra något oerhört tabubelagt. Något vi sällan pratar om. Döden. Det som en dag väntar oss alla. Typiskt mig, en hel dag med oseriösa bilder. Springa fort fort för att komma bort från det som ligger och mal bakom.
Istället för att släppa fram det direkt och låta lättnaden ta över. För så blir det alltid. När jag väl tar itu med mina nattsvarta tankar. Ser dem skrivna offentligt. Får kommentarer. Då skingras tyngden och balansen återvänder.

Jag är otroligt rädd för döden. Inte för själva handlingen i sig, utan vad den för med sig. För mig, men framförallt för mina barn. Jag vill alltid vara med och vaka över dem. Att se dem växa upp till tonåringar. Att som vuxna kvinnor ta sina steg ut i livet. Frigöra sig från mig. Bli starka, självständiga och harmoniska.

Eftersom jag var relativt gammal när de föddes känns det som tiden är utmätt. Jag har även en deffekt som kan bli fatal, om jag missköter den. Risken är liten, men den finns där. Allt det kommer över mig ibland. När jag ser de små trollen rusa runt i snön. Skrattandes och busandes. Ropandes att jag ska göra dem sällskap. Men jag orkar inte. Är med dem i tanken. Står bredvid och hejar på.

Min mamma beslöt sig för att ända sitt liv strax före jul för några år sedan, strax innan mellantrollet kom. År av alkoholmissbruk och depression krävde sin tribut. En chock, men samtidigt inte oväntat. Hon var också en lycklig småbarnsmamma en gång i världen. Sedan hände något. Och livet ändrade riktning. Tänk om jag råkar ut för samma sak? Jag tror det iofs inte, men ändå. Risken finns.

I sådana här ögonblicket önskar jag att jag hade tron. På något. Som gav mig tillförsikt. Oftast har jag det. Tron på livet och min familj. På att vi klarar det här. Men så kommer ett ögonblick av svaghet. Men nu gömmer jag det inte. Ut med det i bloggens offentliga värld. Så kanske det lättar.

Vad som än händer och sker, låt mig få följa mina barn in i den vuxna världen. Låt mig få vara med och se dem stå på egna ben. Starka, självständiga och harmoniska.


ps: jag är inte ledsen eller deppig, kände bara att jag måste få ur mig detta. Tack om ni orkat läsa!


12 kommentarer:

crrly sa...

Oh. Så klart man orkar läsa. Kram.

rita sa...

Risker finns det varje sekund, men vi kan inte ta ut dom i förväg, utan "ta hand" om dom när dom dyker upp! Min mamms är svårt Alzeimersdrabbad, alltså, det går inte förmedla nått till henne. För några veckor sen dog hennes lillebror, och i Torsdags begravdes hennes syster, där jag borde varit, men det svårt tunga är att jag inte kan förmedla det till henne!
Fan vad livet suger ibland! Alla har vi våra ok att bära!

Mamselamsen sa...

Liknande tankar har nog alla. Jag har dragit upp det till ytan och berättat exakt för mina närstående hur jag vill ha det efter min död. De besluten ska de i alla fall slippa.

Jag är nog inte så rädd för min egen död... men tankar om vad som skulle kunna hända ungarna kan skrämma mig från vettet.

maleandro sa...

Du får mig att tänka på min mamma och mitt dåliga samvete för att jag inte är där hos henne...har tre syskon som är där...men känner ändå att jag borde också hjälpa till när hon behöver det......
vissa saker gör ont att tänka på....men jag är glad att du tar upp det, för man behöver tala om såna saker också
Megakramen från mig till dig!!!!!

Morgondimma sa...

Mycket kan hända och vi vet inte när, var eller hur, men du lämnar ett avtryck efter dig, i dina barn, i deras barn och i deras.. Var lycklig i nuet, det är allt vi vet att vi har.

Anne-Maj sa...

Det är bra att du skriver det här, så vi börjar diskutera om döden. Själv är jag inte rädd för döden, men hur det ska gå för mina flickor och maken. Det är bra om närmaste vet hur jag vill ha det. "Vita arkivet" är bra att fylla i. Jag har två såna hemma som vi borde fylla i, men inte blivit av....

Monica med yffen sa...

Exakt såna tankar dyker upp hos mig också i tid och otid. Jag var också sen med att få dottern och grubblar ibland över att dö från henne innan hon nått vuxen ålder.
Jag tror att det är naturligt att de flesta föräldrar hamnar i såna grubblerier. Framtiden vet vi inget om och kan heller inte påverka. Det är bara att ta dagen som den kommer och försöka tänka ljust. Blir vi förändrade eller det händer något som förändrar tillvaron, kan vi ändå inte göra något åt det nu. Och skönt är det väl att vi inte vet än.

Ilva sa...

ja du vad man blir dodlig nar man far barn... o jag tror inte att det racker att de blir vuxna, man kan nog aldrig klara av att lamna dem

tanten sa...

Svårt..

Anonym sa...

Vi vet att vi ska dö, så är det bara. Och som väl är gäller det oss alla. Tänk om vi skulle leva i evighet. Gud så jobbigt. (Min avsikt är inte att skoja bort detta.) Naturligtvis vill vi leva så länge som möjligt (om vi får vara friska) och framför allt tillsammans med våra barn. Allt annat vore otänkbart. Men det är synd att så mycket tid av vårt korta liv går åt till att grubbla över döden. Tids nog kommer den. (Jag har grubblat - tro inte annat. Men jag har faktiskt kommit till nån slag insikt om att jag har min tid till annat numera. Men ALLT har sin tid - även grubblet!

Batbut sa...

Tack för alla era kommentarer. Jag är ju lite självutlämnande här på bloggen, men för mig fyller den 2 funktioner. Dels nöjet att läsa andras och själv bli läst, få kommentarer osv. Men oxå en form av "biktbok". Att sätta de jobbiga sakerna på pränt, och på så sätt bearbeta dem. Tack än en gång, för stöd, råd och uppmuntran!

Mildamakter sa...

Jag tror att vi alla tycker och känner så här då och då, men det är viktigt att vi pratar om döden med våra anhöriga så att de vet vad vi vill om något skulle hända.
Jag har anmält mig till donationsregistret och dessutom berättat det för familjen och släkten, så att de vet vad jag vill och känner.

jag är nog inte så rädd för själva döden, mer i så fall för det som kommer innan, att kanske ligga som ett kolli och inte kunna påverka mitt liv, DET skrämmer mig ofantligt mycket mer...och givetvis att det skulle hända mina nära något, det är en rysare!