Jag hade en stor idol när jag var liten. Min morbror. Yngre än mamma. Busig och alltid full av upptåg. Livet blev en fest när han hälsade på. En första oskyldig barndomsförälskelse.

För morbror var jag alltid söt. Trots att jag såg ut som en mager liten pojke. Men i morbrors ögon var jag en liten prinsessa.

Så träffade han sin blivande fru. En mjuk och rolig tjej, men ändå en rival. Försökte länge att ogilla henne, men jag fick ge vika. Ta in henne i mitt ömhetstörstande barnhjärta. Och vi blev kompisar.

Tärna på deras bröllop. Sex år i fina kläder. Huvudperson för moster & morbor. Kände mig som en prinsessa.

Stunderna hos moster & morbor var ögonblick med guldkant på. Att få vara helt i fokus. Och bryta mot hemmets strikta regler. Att äta glass en vardag. Bada med kläder på. Gå på Skansen mitt i veckan. Allt sådant som föräldrar sätter sig emot. Det ställde moster & morbror upp på. Länge.

Men så kom deras eget barn. Sonen. Den hett efterlängtade arvingen. Och de bytte fokus. Den taniga lilla tjejen med utstående öron var bortglömd. Tiden räckte inte till. Kanske inte heller kärleken.

Skansen var inte längre för oss. Sova över blev för besvärligt. Födelsedagar glömdes bort. Julklapparna hann inte köpas. Morbror & Moster försvann. För mig.

Prinsessan blev en Askunge.