Som liten kände jag mig alltid utanför i familjen. Den som inte passade in. En vacker storasyster och charmig lillebror. Själv var jag den fula ankungen, som än hade långt kvar till svanstadiet. Konkurrensen om mamma var hård. Jobb, pappa, vänner, syskon. Alla ville ha del av hennes gracer. Och jag ställde mig i skymundan. Väntade.
Och idag var det min tur. Min ensamma dag med mamma. En mamma som när hon inte jobbade var trött och sov. En mamma som alltid sa "inte idag gumman, kanske imorgon". Men morgondagen kom aldrig. Förrän nu. Nu var den här.
Vi skulle åka till Stockholm. Bara mamma och jag. Ensamma hela dagen. Och shoppa skulle vi. Höstens skolutstyrsel skulle införskaffas. Sju år och stora tjejen. Skolstart.
I bilen pratade vi. Hela tiden. Om allt. Och det var första gången jag verkligen var nära min mor. I tanken och i själen.
Än idag kommer jag ihåg barnavdelningen på H&M. Grönrutiga byxor med en stickad gul tröja. Röd duffel och lysande gul mössa. Och det finaste av allt. Den vita pälsjackan. Så gnistrande vit och vacker att jag kände mig som en snöprinsessa. Totalt opraktisk, men alldeles underbar.
En oförglömlig dag. En ovanligt lycklig dag. En dag av total symbios. Den dag jag insåg att min mor älskade även mig, den fula lilla ankungen.
Inlägg
11 timmar sedan
5 kommentarer:
*sniff* sorgligt men fint skrivet!
Så klart att hon älskade dig! Men är det inte alltid så att "mellanbarnen" kommer i kläm? Å andra sidan ska det vara just de som klarar sig bäst i livet.
En dag att plocka fram ur minnet. Skönt att du insåg att hennes kärlek gällde även dig!
Vet inte vad jag ska skriva men det kniper i hjärtat när jag läste det. Oerhört rörande!
barn behöver ensam tid med sina föräldrar.. i syskonskaror kan det ju vara så förtvivlat svårt att hävda sig..
det låter som en urmysig magisk dag..
Skicka en kommentar