När jag var 17 år var jag kär. Han var snygg och något äldre, med alla de attribut det innebar. Jobbade och hade bil, egen lägenhet och var vuxen. Och han var kär i mig! Han var allt en ung tjej kunde önska sig, romantisk och uppvaktande.
För första gången i mitt liv blev jag satt på en piedestal. Blommor och fina middagar, komplimanger och ömhetsbevis. Livet var rosenrött. Fick skjuts till och från skolan. Han var alltid med, om det så gällde en fika med kompisar eller släktmiddag. Alltid vid min sida.
Visst var han lite kontrollerande, men det var ju av kärlek. Och svartsjukan kändes bara som ytterligare ett bevis på hans känslor. Även om det ibland var lite tungt.
Tiden gick och vi levde i total symbios. Gjorde allt ihop och till slut var det bara vi. I par jämt och ständigt. Kompisarna ringde mindre och mindre, för jag hade aldrig tid. Jag hade ju honom. Han som ville mitt bästa. Och vi hade ju hans kompisar. Det räckte för mig.
Han som älskade mig så mycket att han hjälpte mig med allt. Kläderna jag skulle ha, böckerna jag skulle läsa, filmerna jag borde se. Ömsint men bestämt fostrade han mig. Och jag var stolt. Över att betyda så mycket för någon.
Så var det fest. Stor fest hos hans bästa kompis. En kille som tidigare bott granne med mig. Jag hade roligt. Dansade med alla, pratade med många och bubblade massor med hans bästa vän. Kvällen blev sen och vi promenerade hem i sommarnatten.
Pang! En örfil. Och hätska ord. Jag hade bjudit ut mig. Flirtat med hans kompis. Uppfört mig som en hora. Pang en örfil till. Och jag förstod ingenting. Tårarna brände och jag ville få honom förstå. Förklara och göra honom glad. Men han lyssnade inte.
Och jag blev förbannad. Skrek högt och sprang. För kung och fosterland. Hem till tryggheten. Och jag vände aldrig åter. Trots uppvaktning och dyra gåvor, så var han borta ur mitt liv. För alltid.
Att gå efter första slaget var det bästa jag gjort. Ever!
Inlägg
29 minuter sedan
10 kommentarer:
Fy fan vad bra!
Det borde fler göra. Aldrig tåla en smäll.
(men mentala örfilar är svårare att ta på men kan vara lika illa)
Att slå ngn är att visa att man inte är mkt att ha...eller har tillräckligt med ord
Som Cornelia så vist säger - dom psykiska örfilarna är minst lika illa men att gå direkt efter den första fysiska är det enda rätta. Starkt!
Starkt gjort - och förmodligen något av det klokaste du gjort!
du var för klok och smart för honom.. tyvärr luras de flesta av oss av den första fasen.. uppvaktningen.. piedestalen.. och märker inte att livet har krympt till att vara på hans villkor...
bra gjort battis.. jag skulle också vara mycket mycket stolt..
Att gå efter första slaget är starkt gjort. Önskar vi kunde ge våra medsystrar samma styrka och att kanske gå innan det första slaget ens kommer. Oavsett om det är ett fysiskt eller psykiskt slag.
Du visade en styrka som fler skulle behöva. Visst är det bra att vara omtyckt men inte till vilket pris som helst!
Starkt gjort! Good for you!
Tackar för alla komplimanger. Förhoppningsvis finns det någon därute som läste och kanske fick sig en aha upplevelse. Att inte ta skit och gå direkt!
Ja, det var det bästa du gjort! o det näst bästa var att berätta om det.. för om ingen sätter ord på saker o ting.. hur ska då andra få reda på att det finns alternativ.. Är man mitt i allt så kan det vara svårt att se någon utväg..
o Cornelia har så rätt i det hon skriver..
Kom ihåg att vara rädda om Er!
Skicka en kommentar