Min mors dag

Det har väl knappast undgått någon att imorgon är det Mors Dag. En dag som hängt med i evigheters evighet. I mitt tycke har andemeningen försvunnit för att istället övergå till ännu en komersiell högtidsdag.

När jag var liten var det en stor dag. Kanske inte lika mycket för min mor som för mig. Redan i början på våran började de hemmagjorda konstverken skapas. Jag skrev dikter och illustrerade dem med färgglada blommor. Veckopengen sparades i veckor och tidigt på söndagsmorgonen smet syrran & jag ut. Ned till blomsterhandeln på hörnet, där Fru Nilsson hade extra öppet för kvarterets alla barn. Då sålde hon ut de lite halvvissna blomsters som blivit över från veckan. Och oavsett hur mycket eller lite pengar vi hade så räckte det alltid till en fin bukett.

Nästa anhalt var köket, där kaffe bryggdes och smörgåsar breddes. Med blommor och egna alster i näven smög vi in i det mörka sovrummet. Väl där sjöng i högt, falskt och länge "For she's a jolly good fellow" med egenkomponerad lyrik (för hon är en jättebra mamma, för hon är en jättefin mamma osv.)

Trots att det gått en del år sedan dess, kan jag fortfarande komma ihåg spänningen av att tyst smyga ut genom dörren. Den lite fuktiga barnhanden som höll hårt om de hopsparade kronorna och den lite fuktiga & söta doften i blomsteraffären. Nervositeten för att pengarna inte skulle räcka, och lyckan när vi gick därifrån med en fin bukett. Den stora och varma känslan av kärlek till mamma. Och stoltheten i att kunna visa det.

Jag hoppas att det är den känslan som barnen har imorgon när de uppvaktar sina mödrar. Kärleken och inte tvånget. Stoltheten och inte plikten. Glädjen och lyckan, inte otillräckligheten. Om de har det så har vi lyckats en bit med vår fostran.