onsdag, maj 03, 2006

När ingen ser

Vem har kunnat undvika att läsa om och bli berörd av det oerhörda som Bobby råkade ut för? Och ingen såg. Eller var det så att ingen ville se, bli involverad, rädd för att ta ställning? Och Bobby, ett oskyldigt barn fick betala priset.

Det händer just nu! Kanske inte lika brutalt eller med samma tragiska slut. Men just här och just nu far barn illa. Hela tiden. Och vi väljer att inte se. För att vi inte vet hur vi ska agera, för att vi inte är säkra på att det händer, för att vi inte vill ta konsekvenserna av att agera. Förklaringarna är säkert många och det dövar samvetet en liten stund. Men lik förbannat så råkar barn illa. För att den vuxna världen sviker dem.

Jag kan inte påstå mig vara någon expert för att lösa problemet. Vore jag det hade jag varit den första att ställa mig på barrikaderna och skrika för barnens rättigheter. Att få vara just det, barn. Att få växa upp i en trygg miljö, där vuxna tar ansvar för sina barn.

Tyvärr finns det inga enkla lösningar, inget magiskt trick för att fixa det hela. Och ingen kan göra allt. Däremot kan alla göra något. Och det är att se barnen! Vet Du med Dig att barnen far direkt illa, så är det Din förbannade plikt och skyldighet att anmäla. Hur obekvämt det än må vara.

Jag växte upp i en inte helt harmonisk miljö, med föräldrar som inte förmådde att ta sitt fulla ansvar för oss barn. Vi for inte direkt fysiskt illa, men miljön var inte heltigenom optimal. Vad som fanns där istället var empatiska lärare som gav det lilla extra, en snäll grannfru där det fanns en stunds vila, kompisars föräldrar som hade en trygg famn osv.

Och det kan vi alla erbjuda barn i vår närhet. Även om vi inte kan / vågar / vill gå in och försöka hjälpa till i deras situation så kan vi iaf finnas där. Och ge dem lite extra trygghet, värme och närhet. Det räcker en bra bit på vägen, känslan av att det finns en vuxen där som ser dem och som bryr sig om. Många barn har vuxit upp i trasiga miljöer, men ändå klarat sig bra med hjälp av denna enkla lilla hjälp. Att de har blivit sedda.

Så förmår ni inte att göra mer - gör iaf detta! Det kan vara räddningen för många barn.


3 kommentarer:

... sa...

Det skriver jag under på vilken dag som helst!

Tankevågor sa...

Skönt att läsa att du hade några vuxna i din närhet som du kunde känna förtroende för. Som lärare är man så viktig för barnen i skolan. Dessutom har vi anmälningsplikt om vi misstänker att ett barn far illa....och det görs ganska ofta nuförtiden. Har själv varit tvungen att göra en anmälan flera gånger,tyvärr! Blir så ledsen och arg när man läser om Bobby. :(

Anonym sa...

Har du läst Lisbeth Pippings bok:Kärlek och stålull?
Vilken överlevnadsinstinkt ett litet barn kan ha.
Hon berättar även om de snälla tanterna/grannarna som gjorde livet lite mer uthärdligt för barnen. Mycket stark berättelse!!