Dåligt samvete

Ibland undrar jag om det är något vi får med modersmjölken. Eller om det är ett typiskt svenskt karaktärsdrag. När någon är dum, elak eller otrevlig så är det alltför vanligt att man tar på sig skulden själv. Eller är det bara jag?

När ex.vis min mor gjorde något mindre trevligt så var alltid min tanke "att om jag bara gjorde si så skulle mamma inte göra så". Och så släpar man med sig detta puckade drag in i vuxen ålder.

Så jäkla trött på mig själv att jag inte helt kan släppa det! Och jag både ser & hör att andra (framförallt tjejer) gör likadant.

Mitt logiska jag säger "nu gjorde X något helt jävla dumt, men det är hans/hennes torsk". Då svarar känslan genast "men om jag hade gjort si eller så kanske X hade låtit bli". Varför tar tanken över känslan för? De ynka centimetrar som är mellan hjärna och hjärta måste vara världens svåraste transportväg. Och fylld av blockeringar.

Vad vi ska jobba på, vi som lider av detta är som sången säger "Listen to your heart".

Och med det lämnar jag över till nattskiftet, för här ska sovas skönhetssömn! Fick mindre smickrande bilder per mail idag. Jag förstår varför trollen blundar när de pussar mig! *s*

Finally!

Jag vet vad jag lider av! Verbal inkontinens.

Dagsrapport

Dagens lunch bestod av cashew nötter. Gott men inte att rekommendera. Det går åt en hel del vatten. Och talking about vatten så är det fortfarande poolparty i badrummet, iaf så fort tvättmaskinen är på. Så jag tror den får vila ett tag. Tvättmaskinen alltså.

Jag hade ett långt och klokt (tycker jag) inlägg på gång om mamma/dotter relationer. Men för första gången i min korta blogghistoria satte jag munkavel på mig själv. Istället för att publicera bidde det en draft. Undrar om det är en ny trend? Det ligger lite seriösa tankar i bakhuvudet som jag inte riktigt vill släppa fram. De får nog mogna först. Kanske att jag äntligen blivit bloggmogen. Fan trot!

Äsch, nu börjar jag konstra till det märker jag. OS* klubben förklarar härmed dagens möte avslutat. Istälet tar jag och syr några kuddfodral till. Eller kanske måla lite dockhusmöbler. Klart roligare än att bilda aktiebolag iaf!

Goders afton önskar fru Silvertejp!

*Onödigt Svammel Klubben

Trollen älskar

Mellantrollet: Mamma, älskar Du mig?
Trollmamma: Gumman, jag älskar Dig massor.
Mellantrollet: Hur mycket då?
Trollmamma: Så mycket som man kan älska någon.
Mellantrollet: Älskar Du lilltrollet också?
Trollmamma: Det gör jag, massor.
Mellantrollet: Hur mycket då?
Trollmamma: Så mycket som det går att älska.
Mellantrollet: Men mamma, älskar Du inte mig lite mera?
Trollmamma: Gumman, ni är båda mina älskade troll och jag älskar er så mycket som det bara går. Båda två. Lika mycket.
Mellantrollet: Men mamma, jag är ju storasyster.
Trollmamma: Ja det är Du gumman. Men kärlek har inget med stora- eller lillasyster att göra.
Mellantrollet: Men då är jag ju äldre.
Trollmamma: Ja det är Du.
Mellantrollet: Och jag har funnits längre?
Trollmamma: Ja det har Du.
Mellantrollet: Alltså har Du älskat mig längre! Och då blir det mer.

Otålig, moi????

Nu ger jag snart upp Prison Break. Okej att grabben (skulle förmodligen kunna vara min son) inte direkt gör ont att titta på, men jag kan inte leva på ögongodis allena. Det måste liksom gå framåt också, någon gång kan de väl ta sig ur finkaburen eller? Klart de kommer göra för som i alla amerikanska serier blir det "happy ending".
En sak jag inte fattar är varför de måste göra alla serier så infernaliskt långa. De kommer på en bra handling, och så ska de suga ur varenda droppe av spänning som det går. Kan de strula till en situation så gör de det. Har de aldrig hört talas om uttrycket "over do it"? Och så det nya modet "Cliff hanger", måste vartendaste avsnitt sluta med det? Liksom riktigt skrubba in hur ooooliiiiidliiiigt spännande det är. För mig blir det total backlash.

Okej, tack för ordet. Nu ska grinighetskommitéen gå och lägga sig.
Over & out från Tant Surfia

Nappar dåligt

Inget nytt jobb so far. Hallå, ingen som vill ha en bedagdad utsliten 2 barns mor närmare 50 rycket? Jag är ganska snäll när jag sover och snarkar inte mer än när jag är beruskad. Vilket händer sällan för sviterna sitter i attans så länge.

Okej då, jag masar mig väl iväg till jobbet och försöker se proffessionel ut. M a o dykardräkten av och fjäderboan långt in i garderoben.

Svarta sviden på månne? My name is But, Batbut and I've got a license to work.

Förresten, James Bond har en "license to kill" - är det licensen han ska döda då? Och vilken sorts licens är det egentligen?

Do you want me?

Kära potentielle arbetsgivare,
Jag skulle vilja bli anställd för ibland är det så tråkigt att vara egen. Inte egen "egen" utan egen företagare alltså. Egen "egen" lär jag nog alltid vara. Jag har kanonbra meriter, kolla bara:

- en jäkel på att laga mat snabbt, ibland blir det gott
- snabbt och fel är mitt motto, så här går det undan
- kan bli lite lätt manisk när jag gör något roligt
- kanonduktig på att sy kuddfodral, iaf denna vecka
- spelar luftgura som en viritious
- kan texten till Feelings utantill
- kan peka med hela handen och har en lätt militärisk röst när jag blir arg
- pratar konstant även när jag inte har något att säga
- en jäkel på att överkonsumera, framförallt möbler och pysselprylar
- kan prestera hur många memorandum som helst om absolut ingenting

Vad jag söker är ett jobb med många och långa sovmornar, mycket semester och bra betalt. Trevliga arbetskamrater är ett plus men inte nödvändigt. Jag kan vara otrevlig själv om det behövs. Finns det sedan ett vilorum med TV spel och mjuka kuddar så är det klart. Jag tar jobbet!

En tanke!

Om jag klädde mig i rosa dykardräkt med glitterboa och mörka solglasögon så skulle jag bergis vara skitsnygg!

Bara en tanke, eller vad tror ni?

Alltid redo!

Checklista:
Handskar - OK
Boxboll - OK
Skygglappar - OK
Startkablar - OK
Bettskena - OK
Valium - OK

Nu kan jag kolla OS finalen i hockey. Sverige - Finland, hur olidligt är inte det? Ungefär som när man ser en skräckfilm - vill både blunda och titta samtidigt. Och vill helst att det ska ta slut, så fort som möjligt. Så att man kan se upplösningen. Någon som vet hur det slutar, så kan jag tjuvtitta i facit?

Mol allena!

Lördagkväll. Lite vin på en sen men ack så trevlig lunch. Flams, trams och seriositet i blandad kompott. Digitalkameror, bokprojekt, lite under bältet och en hel massa annat hanns igenom. Maten god. Först glaset vin inte fullt så gott, men det tog sig. Man får inte ge upp! Men framförallt - trevligt sällskap!

Hem full av energi. Schlagerfestival med scampi & aiolisås som tilltugg. Och blir bara piggare. Men vad händer då:
Lilltroll: snark
Mellantroll: SNARK
Stortroll: SNARK

Bloggvärlden: snark

Hallå, är det bara jag och guldfisken som är vakna? Och hur kul är det att prata med en guldfisk? Fast å andra sidan så håller han (om det nu är en sådan) alltid med. Han protesterar iaf aldrig. Inte så jag hör.

Heureka!

Nu har jag kommit på det! Många av oss kvinnor har en viss tendens att ha inbyggda krock kuddar lite här och där. Men så saknar vi lite på andra håll, där vi hellre hade haft lite krockvänligt hull. En del tar till drastiska metoder, lite kniv här och lite silikon där. Men nu så! Men denna revolutionerande uppfinning behövs inte det. Följande behövs:

- 1 rulle silvertejp (what else?)
- 1/2 meter slang med ca 10 mm diameter
- 1 liten skalpell
- 1 liten pumpt

Så gör man så här:
Ett litet hål där det överflödiga hullet finns och ett litet håll där det är brist på hull. En del av slangen i respektive hål. Förankra ordentligt med silvertejp. Pumpen placeras vid "hullhålet". Och så är det bara att omfördela! Smart eller hur? Undra rom jag ska söka patent?

Så otroligt dumt!

Jag får spel när jag läser sådant här.

Inte nog med att hon gör livet surt för två oskyldiga grabbar. Hon förstör så otroligt mycket för de tjejer som verkligen råkar ut för våldtäker. Och ger vatten på kvarn åt de pucken som resonerar "hon ville nog själv, men ångrade sig sen".

Egentligen kunde jag skriva hur mycket som helst om något sådant. Fast samtidigt räcker det att säga;
Fy fan så jävla dumt!

Out of control

Gud vilken jäkla kontrollfreak jag är. Jag hatar att inte veta. Kan knata upp mitt i natten bara för att ta reda på vem som spelade huvudrollen i en B-film från förra århundradet. Lägga ifrån mig ett olöst korsord finns inte på världslistan.

Hur tror ni då att jag ska kunna hantera följande: doktorn ringer efter ett vanlig underredskontroll (fint ord *s*). Allt är som det ska, ingen övergångsålder här inte. Hormonnivån som den ska och sköldkörteln sköter sig. Men....... Hypofysen, den lilla rackaren, har rasat iväg lite. Är typ 5 gånger högre än normalt. Fast det är nog helt okej. Lite tabletter bara så blir det bra.

Jaha ja. Och det ska jag nöja mig med? Ett kontrollfreak som jag? No way, jag vill veta ALLT!
T ex vad är hypofysen? Vad gör den och varför? Och vad händer om den är för hög? Och varför?

Men om detta får jag sväva i ovisshet. Men jag lär förmodligen överleva helgen iaf *s*
Nu ska jag Let's dansa!


*lite hypokondri är nog bara nyttigt?

Gadunk

Slut! Trött! Tycker inte om:
- siffror
- bokslut
- årsredovisningar
- koncernredovisning
- anläggningsregister
- avskrivningar
- periodiseringsfonder

Ja, ni hör ju själva. Det är "so not me"

For the record

Så är jag helt slut! Har ägnat hela natten till att åka störtlopp! Baklänges! Och backen tog aldrig slut. Hur i helvete ska man tolka en sådan dröm?

JB, kom tillbaka! Allt är förlåtet! Vagga mig i Din snälla famn och strö lite pulver över mig så jag får sova. Drömlöst tack! Det räcker så bra med mitt aktiva medvetna jag att jag pallar om mitt undermedvetna är totalt handlingsförlamat ett tag!

Ålderstecken?

Jag börjar tycka att curling är spännande! Blir alldeles nervös av en stendöd sport. Är det ett tecken på att jag börjar bli gammal? Fasiken, snart är det väl så illa att jag börjar gilla bandy också!

Uppdaterad 20:43 - jag är gammal! Jag gråter... över curling....

Jag vill inte!!!!

Snart ska jag på ett möte. Som jag INTE vill gå på! Absolut inte! Fast jag måste. Tyvärr. Funderar skarpt på att gå dit och ha lite Tourettes syndrom.

Tänk själva, där sitter ett gäng seriösa människor. Diskuterar och filosoferar med lågmälda röster. Då, out of the blue hörs en gäll stämma som hojtar "pitt". Alla reagerar och tittar frågande på varandra. Så fortsätter den seriösa diskussionen ett tag till. Och så kommer jag igen. Fast nu ropar jag nog något annat. Kanske "prutt". Eller något liknande.

Å andra sidan kan jag ju göra något oväntat istället. En liten stripp kanske? Då lär mötet garanterat snabbt ta slut och jag får gå hem.

Huva vad jag känner mig mogen idag!


ps: inte meningen att häckla ngn som lider av syndromen, men jag letar desperat efter en ursäkt att ta mig igenom 2 mastiga timmar....

Kan det vara så illa?

Lomhörd och gåshud, har man fått fågelinfluensan då?

Trollet manipulerar

Lilltrollet: Mamma, får killen X följa med hem och leka idag.
Trollmamma: Självklart kan X följa med hem en dag. Men inte idag gumman.
Lilltrollet:Men mamma, jag har lovat att han ska få följa med.
Trollmamma: Gumman, han får det en annan dag. Varför är det så viktigt just idag?
Lilltrollet: Det bara är det.
Trollmamma: Nu blir jag lite nyfiken. Jag trodde inte Du brukade leka med X så mycket.
Lilltrollet: Nej, men nu är jag kär i honom istället.
Trollmamma: Jaha, vad mysigt. Är han kär i Dig också?
Lilltrollet: Nej, han är inte kär i någon. Han gillar inte tjejer.
Trollmamma: Jaså, inte. Det var ju trist. Men hur kommer det sig att han ska följa med hem då?
Lilltrollet: För han gillar Scooby Doo.
Trollmamma: Nu förstår jag inte.
Lilltrollet: Men mamma då. Han får spela mitt Scooby Doo spel. Då ville han följa med!

An offer you can't refuse!

Nyöppnade Salong Silver erbjuder följande behandlingar

Läppförstoring som ger ett enastående resultat till en ringa kostnad. Behandlingen bör upprepas 1-2 ggr / vecka.
Metod: en bit silvertejp klistras över läpparna vid sänggåendet. Förkylda personer bör avvakta med behandlingen. På morgonen avlägsnas tejpen med ett snabbt ryck. Voila! Svullna läppar utan vare sig Silikon eller Botox.

Vaxning, en gammal goding som vi nu förfinat metoden för. En begynnande mustach, bikinilinje eller lite ludna ben - no worry.
Metod: Den håriga kroppsdelen smörjs in med vår unika förbehandling (hemligt recept), lite silvertejp här och lite silvertejp där. Ritch, ratch fillibombombom. It's all gone!

Getingmidja, lyftning av kroppsdelar "on the run" osv. finns självklart fortfarande med i sortimentet. Den stora nyheten är av medicinsk karaktär - Tics!

Vem har inte vid stressade tillfällen fått ett öga som rycker, en läpp som knycker eller någon annan kroppsdel som tycks leva sitt eget liv? Den empiriska vägen har undertecknad kommit till rätta med detta problem. En ysse pysse liten tejpbit strax ovanför ögonvrån och vips, ticsen slutade raskt. Bör avlägsnas före sänggående dock (lite svårt att blunda annars) och bör kompletteras med ögonfuktare eftersom blinkningarna avtar helt. Kan med fördel sminkas över med foundation.

Har Du något specifikt problem som behöver lösas - hör av Dig. Vår eminenta forskningsavdelning antar gärna utmaningar.

Kloka trolltankar

Mellantrollet: Mamma, var det för att mormor var sjuk i själen som hon dog?
Trollmamma: Ja gumman, det var det.
Mellantrollet: Sjuk i själen, är det samma sak som att man vill dö?
Trollmamma: Ibland kan det vara så, när man är så sjuk att det gör ont. Och när man inte tror man ska bli frisk.
Mellantrollet: Och så var det för mormor?
Trollmamma: Ja vännen, så var det för henne.
Mellantrollet: Hur gjorde hon när hon dog mamma?
Trollmamma: Hon hade jättestarka mediciner, och så tog hon för många. Och så blev kroppen trött och somnade.
Mellantrollet: Då hade hon nog fel mediciner mamma.
Trollmamma: Det hade hon nog vännen.
Mellantrollet: Jag tycker doktorn var dum som skrev såna. Han skulle skrivit ut medicin man blev glad av istället.

Det är många tankar kring döden hemma hos oss, och jag försöker svara så gott jag kan. Att visa respekt för frågorna jag får och ändå försöka sålla, så att det inte blir för brutalt ärligt. Om jag sedan gör rätt eller fel vet jag inte. Har någon bra tips att komma med - be my guest!

I väntan på sommaren

Melodi: Den blomstertid nu kommer

Den baddräktstid nu kommer,
när magen är för stor.
Då valkar bara sväller
och celluliter gror.
Generande behåring,
lyfts fram i solens ljus.
Nej, stranden verkar boring,
vi stannar inomhus.
>
De krav som sommarn ställer,
förstör vår ledighet.
Vi sitter där och gnäller
fy fan vad jag e fet.
Fast vem vill motionera
när man kan sitta still.
Nej, låt oss revoltera,
vi tar en kaka till!

Copyrighten tillhör säkert någon, men jag fick den i ett mail så jag kan tyvärr inte hänvisa till upphovskvinnan. Det är iaf inte jag!

Omoget päron

Det är jag det. Hela långa måndagen har gått i omogenhetens tecken, och kulminerade vid matbordet. Trollen bad att jag skulle berätta små stories om när jag var liten. Eller som mellantrollet uttryckte det;
"mamma, kan Du inte berätta om sådär tokiga saker som Du brukade göra när Du var liten"
varpå lilltrollet raskt kontrade med:
"jag tycker att Du fortfarande gör tokiga saker mamma"
Men det tar jag som en komplimang!
Fick lära mig en ny "lek" idag. En som ligger på en klart låg nivå, otroligt barnslig var jag fast jag skrattade gott. Man tar en filmtitel och så byter man ut ett ord i texten mot något fånigt, ex.vis prutt. Då kan man få väldigt roliga titlar. Vad sägs om:
- Prutta med vargar
- Sista prutten med gänget
- Hon pruttade en sommar
- Pruttar i ett äktenskap

Ja, ni hajar eller? Inte direkt högkulturellt men ack så roligt vi hade. Kanske har något med måndag att göra.... Och trötthet, för vi fnissade som små lyckliga förskolebarn. Tänk att "fula" ord ibland kan vara så roliga, även för en medelålders tant.

Butsaida svarar, del III

Kära Butsaida,
Ibland tror jag att min man är mer förälskad i TVn och fjärrkontrollen än mig. Tror Du att det är så?
Buttonbut

Kära Buttonbut,
Klart som korvspad att det är så. En fjärrkontroll har precis allt en man behöver, små runda knappar att pilla på och TVn kan han få tyst på när han vill. What's new?

Kära Butsaida,
Jag tjatar och tjatar på min man att han ska hjälpa mig, men han glömmer alltid bort. Vad ska jag göra?
Butbitter

Kära Butbitter,
Återigen den berömda fjärrkontrollen! Göm den och han lär krypa för Dina fötter.

Kära Butsaida,
Hur kommer det sig att jag alltid får så ont i rumpan när jag åker pulka?
Butpain

Kära Butpain,
Se för fasiken till att ha pulkan under Dig och inte framför! Pucko!

Vilodagen

Här ska den helgas med ett besök på Ingvars varuhus och det vet alla vad det innebär! Funderar skarpt på att inte ta med mig mer än 100:-. Förmodligen enda sättet att undvika överkonsumtion. Å andra sidan kan jag ju springa på något fynd..... Snacka om att jag har värdsliga bekymmer.

Gårdagen ägnades åt trevlig middag hos vänner, schlagerfestival och vi kom inte i säng förrän på söndagen. Huvva! Det var evigheters evigheter sedan. Skönhetssömnen fick backa rejält. Blir nog sänggående vid Bolibompa idag.

För övrigt kan jag meddela att:
- jag gillade INTE Bentzings låt, eller Trazan & Co. Kanske jag är fel målgrupp?
- jag tycker att den rattonyktre FP damen gjorde ett juste uttalande - sa i princip "sorry jag gjort fel, inga ursäkter utan ren och skär dumhet". Ungefär som jag tycker att en del andra höga höns skulle gjort.

Nu susar jag iväg på min springare, Ingvar - here I come!

Trollkärlek

Lilltrollet: Mamma, jag är kär i X nu.
Trollmamma: Vad mysigt gumman. Hur känns det?
Lilltrollet: Bra mamma.
Trollmamma: Vad skönt. Är X kär i Dig då?
Lilltrollet: Vet jag inte.
Trollmamma: Jaså, har Du inte frågat?
Lilltrollet: Men mamma, Du vet väl hur killar är.
Trollmamma: Hur då menar Du?
Lilltrollet: Men mamma, killar tänker inte på sånt.
Trollmamma: Jaha Du, gör dom inte. Vad tänker dom på?
Lilltrollet: På om man kan spela fotboll och cykla och sånt.
Trollmamma: Men blir inte killar kära då?
Lilltrollet: Jo det blir dom väl.
Trollmamma: Då kanske X är kär i Dig. Tänker Du fråga honom?
Lilltrollet: Nej mamma, då blir han bara rädd.
Trollmamma: Jaså, tror Du det.
Lilltrollet: Mamma, det är så. Killar är inte så bra på kärlek och sånt .

Medaljens baksida

Positivt: Vi har fått swimmingpool! Hur skönt är inte det?

Negativt: Vattennivån är bara 1-2 cm och fungerar bara när tvättmaskinen är igång

Och nu något helt annat....

Ni tror det förmodligen inte, men jag var ingen oskuld när jag gifte mig vid 35 års ålder. Iaf inte helt och hållet. Sorry om jag gör er besvikna. Moralens väktare får väl dåndimpen, men det är den bistra sanningen. Och vart vill jag då komma med denna chockerande nyhet? Jo, eftersom jag bryr mig om mina medmänniskor tänkte jag delge er lite matnyttiga erfarenheter såhär inför helgen. Ett och annat har jag ju lärt mig, empiriskt och genom att tjuvlyssna. Båda metoderna fungerar ypperligt.

Så vad är det då för otroligt viktigt jag ska delge er? Plain and simple - Konsten att ragga! En uråldrig teknik som har förfinats genom århundranden. Det finns ett otal tekniker att välja mellan, dock är målet alltid detsamma - att finna en partner.

Hur skall man då gå tillväga? Här är förberedelserna otroligt viktiga. Vi kan dela upp det i några enkla punkter:

1. Behovsanalys. Vad ska Du ha partnern till? Sällskap, nöje eller nytta är några av valmöjligheterna. Genom att Du noga sätter upp Dina urvalskritera kommer Du lättare att kunna definiera vad Du egentligen söker.
2. Objektsdefiniering. Genom svaret på fråga 1 utkristalliserar sig vilken typ av objekt Du bör leta efter. Det kan exempelvis vara så att Du vill ha en partner till Gammelfarmors Mårtens Gåsmiddag, någon som kan fila Dina fötter eller en partner som kan kakla badrummet.
3. Målmetod. Genom svaren på 1&2 vet Du vad Du vill ha och till vilken nytta. Då kan Du lättare definiera var den här typen av objekt kan hittas. Lokala pizzerian, biblioteket eller systembolagskön kan vara några träffpunkter. Om objektet förmodas återfinnas på sjukhusets akutmottagning eller i förvaring av statsmakterna så bör Du fundera över Din objektsdefiniering. Du bör förmodligen revidera den.
4. Strategi. Som ett naturligt led har vi nu nått fram till the key issue. Hur får Du kontakt? Metoden beror helt på var objektet kan återfinnas. Om Du nu söker en eltekniskt kunnig partner för att laga termostaten i Din vattensäng, så bör Du inte besöka Hembygdsföreningens årsmöte. Däremot är kan Du agera strejkvakt nästa gång Elektrikerförbundet blir putta. Du kommer garanterat träffa ett antal potentiella objekt. You get the picture?

Okej, nu har vi alltså fått fram vad Du behöver, vilken typ av objekt som kan uppfylla det behov, var objekten återfinns och hur Du ska ta kontakt. Det enda som återstår är att stärka Dig med självförtroende och tillit. Hur noggranna förberedelser Du än gör så står och faller de med det intryck Du ger. För att uppnå denna självtillit rekommenderas Charterresan. Episoden där Lasse Åberg stärker sitt ego genom att upprepa sitt mantra "jag kan flyga, jag kan flyga" är i allra högsta grad applicerbart i det här sammanhanget.

Se denna episod mininum 10 gånger, gärna det dubbla. Efter varje gång ställer Du Dig framför spegeln och upprepar Ditt mantra med hög röst: jag kan ragga, jag kan ragga. Denna upprepning skall ske 3 x 15 gånger, och här är andningstekniken viktig. Du andas in djupt och talar vid utandningen.

När denna övning är klar så är Du färdig! Bara att "go and get it". Observera att tekniken fungerar väl för båda könen.

Verkligheten bakom

När jag ögnar igenom vad jag skrivit i bloggen så ser jag att jag "hänger ut" mina föräldrar en hel del. Framförallt min mamma. För somliga kan det tyckas som hemskt, och det kanske det är. För mig är det ett steg i att försonas med det som varit. Och mamma är död, hon lär inte lida av det. En del har träffat mig IRL, för de flesta är jag okänd. Min man och några få av mina vänner vet att jag finns här. Min bakgrund är ingen hemlighet för de som känner mig.

För mig är bloggen en ventil, och ibland kommer de här nattsvarta historierna upp. Att sätta dem på pränt, läsa det och även att få era kommentarer hjälper mig att få perspektiv på händelserna.

Allt var inte svart. Och mamma var inte bara "ond". Hon hade även fantastiska sidor, där glädjen och lyckan sprudlade. Men det var just det som var det jobbiga som barn. Att aldrig veta vilken mamma jag skulle få se. Att alltid vara orolig för om det var en bra dag eller en dålig sådan. Och att alltid ha skyddsmekanismen igång, beredd på försvar.

Min tilltro till människor är skadad, och jag kämpar för att komma över det. Att tro på människor igen, att inte se världen i rätt eller fel. Att bli mer tolerant mot mig själv och andra. Och mina små "life stories" är ett sätt att nå dit, så jag hoppas ni står ut med att de dyker upp lite då och då.

Empati någon?

Har lite sporadiskt följt de så omtalade KU förhören. Och det diskuteras om ansvar hit och ansvar dit. Det moraliska ansvaret tas aldrig upp. En sak frågas det aldrig om:

Var i helvete fanns de höga hönsens empati? Det var deras medmänniskor som råkade otroligt illa ut, som var utsatta och behövde hjälp. Oavsett vem som var ansvarig så borde ni ändå ha engagerat er. Reagerat, av ren och skär medmänsklighet. Större delen av världen följde nyheterna, engagerade sig och letade efter vad de kunde bidra med. De höga hönsen här julade vidare och slog sig till ro med att de ansvariga hade situationen under kontroll. Hur i helvete kunde de låta bli att bry sig?

Låt oss spekulera i följande scenario:
Jag är chef för ett badhus, där vi har badvakter anställda. Jag sitter i en solstol och ser någon drunkna. Men jag gör ingenting, för jag förlitar mig på att de av mig anställda badvakterna gör sitt jobb. Kanske det är formellt riktigt, men är det medmänskligt att agera så?

När orden felar

Det var vinter, lång ute på den skånska slätten. En riktigt iskall vinter, fylld med virvlande snö. Stämningen var som i en film, en sprakande brasa ackomanjerad av vindens ilande. Och där satt vi och spelade spel. Mamma, jag och lillebror. Det var mitt i terminen, men med ett skadat knä hade jag lyckats spela på lärarnas medlidande och fått ledigt.

Vi hade inte setts på länge, inte sedan sommaren men nu hade vi en hel vecka tillsammans. Att rå om varandra, komma ikapp. Och jag hade längtat efter mamma. Sådär som en tonåring ibland kan fyllas av otroliga starka känslor, av att vara liten. Få krypa upp i mammas famn och bli omhändertagen. Och mamma var bra på att "ta om hand". Hennes Florence Nightingale tendenser blommade upp för fullt. Frukost på sängen, svala händer på pannan och mycket ömhet. Och jag invaggades i en känsla av lycka, förträngde hur bräcklig den känslan egentligen var.

Under spelets gång dök ett engelskt ord upp. Och mamma uttalade det fel. Med tonåringens hela hybris rättade jag henne. Och helvetet brakade löst. Jag kan inte längre komma ihåg vad som sades, men i minkropp lever fortfarande minnet kvar av hjälplösheten. Frustrationen av att inte nå fram. Inte kunna förklara och göra allt bra igen. Tillsammans med känslan av att bli kränkt. Inte bli trodd på. Och ifrågasatt. Inte för det jag sade, utan för mina motiv.

Att jag bara kommit för att kritisera, såra henne. Utnyttja och förstöra, inte bara för henne utan även för min lillebror. Och allt det fina vi upplevt var borta. Allt det bra jag försökt göra för att hjälpa till, det försvann. Var intet värt. Och allt stegrades till osannolika proportioner.

Mina tårar föll, men förgäves. Ord som förlåt hade ingen betydelse. Allt var förstört. Och jag slängdes ut. Bokstavligen. Räddad av min lille bror som ringde kompisens mor. Som i den sena kvällen körde flera mil för att hämta mig. Och dumpa mig på flygplatsen. Där jag satt i timmar i väntan på nästa flyg. Hem. Till min far.

Där ingen tröst väntade, utan ett kallt konstaterande "vad var det jag sa".

Trollen tittar

Trollmamma: Lilltrollet, hör Du vad jag säger?
Lilltrollet: Ja mamma, jag hör Dig.
Trollmamma: Men gumman, varför gör Du inte som jag säger?
Lilltrollet: För jag vill inte.
Trollmamma: Gumman, titta på mig när jag pratar med Dig.
Lilltrollet: Varför det mamma?
Trollmamma: För att man brukar göra så. Det är artigare.
Lilltrollet: Det tycker jag är dumt mamma.
Trollmamma: Varför det då?
Lilltrollet: Men mamma, jag lyssnar inte med ögonen!

Testing testing

Nehej, fungerade inte nu heller. Tomt. Tilt. Kaputt. Hela huvudet är som teflon. Inte en tanke som stannat kvar. Här slajdare de runt värre än curlingstenar. Inte fullt lika hårda dock. Trollen har inte bjudit på några klokheter idag. De har också tagit time out.

Det måste vara OS sjukan som satt in. Eller så kan det vara en intensiv arbetsdag som hämmat mig. Men det går säkert över. Känner jag mig själv rätt så lär jag inte kunna hålla mig tyst alltför länge.

Se här, ett lysande exempel på att jag inte kan vara tyst även om jag inte har ett dugg att komma med.

Fridens liljor önskar jag och min sleeping partner, JB

Trollens framtid

Mellantrollet: Mamma, hur tror Du att jag kommer se ut som vuxen?
Trollmamma: Oj gumman, det var en svår fråga. Jag tror Du kommer se ut som ett jättefint mellantroll. Som nu, fast mer vuxen.
Mellantrollet: Jo men hur mamma? Kommer jag få lockigt hår?
Trollmamma: Nej gumman, inte om Du inte gör det lockigt.
Mellantrollet: Kommer jag att få gult hår då?
Trollmamma: Nej älsklingen, det är samma där. Då måste frisören fixa det. Då kan det bli gult.
Mellantrollet: Kommer jag se ut som Dig när jag blir vuxen?
Trollmamma: Kanske det vännen. Skulle Du vilja det?
Mellantrollet: Nej mamma. Jag tror inte det.
Trollmamma: Nehej, varför inte?
Mellantrollet: Men mamma, det förstår Du väl.
Trollmamma: Nej inte riktigt gumman. Du kan väl berätta.
Mellantrollet: Men mamma, jag vill se ut som en prinsessa. Det gör inte Du.
Trollmamma: Nej det gör jag ju inte direkt. Vad ser jag ut som då?
Mellantrollet: Som häxorna!

Tackar och bugar!

ps: jag har varit otroligt dålig på att "besöka" andra, hålla mina länkar uppdaterade - men jag ska bättra mig. Vilken dag som helst kommer dygnet innehålla 36 timmar och då hinner jag! Lovar!

En liten snabbis

Ibland behövs det inte så mkt mer, för att väcka livsandarna. Så här kommer en liten snabbis. En liten rapport alltså.

Underbar doktor, lugn och tålmodig. Förklarade tydligt och hade all tid i världen.
Diagnos: Hjärntumör.

Visst ser det läskigt ut. Tankarna for genom huvudet, alla nattsvarta. Men det var en godartad sådan. Som förmodligen inte kommer vålla några andra problem än de pappa redan drabbats av. Den sitter placerad i känslocentrat, vilket gör att han blir aggressiv ibland, får blackouter och depressioner. Men å andra sidan lär det inte bli värre än vad det är idag, och depressionerna får han bukt med hjälp av antidepressiva mediciner.

Sammantaget var det goda nyheter. För nu finns en förklaring till pappas blackouter, och det är inget farligt.
M a o, en tyngd har lyft och det känns klart lättare. Tack för supporten!

Domens dag

Efter att ha ägnat natten åt att sova ravin* känner jag mig lite lätt mörbultad. Inte direkt in my best shape.

Idag ska jag träffa pappas doktor. Både skönt och obehagligt. Skönt att veta vad jag ska relatera till, obehagligt för att jag misstänker det värsta. Är något av en domedagsprofet. Förväntar mig alltid det värsta, så blir jag aldrig förvånad annat än i positiv riktning. Fast det är inte direkt ett positivt drag, ska nog försöka ändra på det.

Tyvärr blev morgonstarten därefter. Med troll som gick i spinn och trollmamma som tappade humöret. Rejält! Vilket otroligt jobbigt sätt att börja veckan på.

Återkommer med en förhoppningsvis ljusare och gladare rapport senare under dagen.


*sova ravin är ngt som småbarnsföräldrar praktiserar när mittendelen av sängen fylls av små barn. Då sover man med ett ben i golvet och en arm på nattduksbordet, för att inte ramla i golvet.

Se upp i backen!

Idag var det farliga tider på söder. Jag har slirat runt på isen med trollen som isprinsessor. Kan väl säga att deras balanssinne klår mitt med hästlängder.

Pulkabacken var heller ingen höjdare. Trots inbyggd sittdyna gör det väldigt ont när man liksom åker framför pulkan nedför backen. Exakt hur detta gick till vet jag inte, men enligt observanta vittnen såg det mycket roligt ut.

För övrigt kan jag rapportera att det gör in i h...e ont att få in en hel synål i foten. Tur i oturen att tråden satt på, för då kunde jag dra ut den. Annars hade jag nog förlorat den nålen för evigt.

Nu väntar skumbad med bland tomtar och troll. Mest troll dock.

Varning på stan!

Ibland undrar jag vad jag gör här i storstaden. Tokholm. Fullt med maniacs på gatorna. Som inte mår bra, visst vet jag väl det men det gör mig inte direkt tryggare. Att de går omkring och mår dåligt. Och ibland sprakar det till i skallen. Vem som helst i deras närhet kan bli ett offert.

Igår. Går på trottoaren med mellantrollet, som har spring i benen. Såsom 6 åringar har. Hon zickzackar sig fram på trottoaren. Råkar komma emot en påtänd kvinna med sin arm. Inte hårt, bara en liten touch. Och kvinnan vänder sig om. Vrålar efter henne "se upp Din jävla unge". Skam till sägandes agerade jag inte speciellt moget i den situationen. Reptilhjärnan gick igång och jag vrålade tillbaka "det vore väl bättre att Du som vuxen såg Dig för. Du borde iaf ha lite mer stabilitet i kroppen, för att inte tala om huvudet".

Idag. Går återigen på trottoaren. Fast en annan trottoar. Pratar med stortrollet om allt och inget. "Se Dig för Din jävla idiot" och tjong! En rak höger, förstärkt med en väska. I ansiktet. Av en annan kvinna. Som sedan lugnt promenerar därifrån. Får hindra stortrollet från att lubba efter.

Nu klarade vi båda incidenterna utan några blessyrer, men tanken kom för mig. Det hade lika gärna kunnat finnas en kniv i näven. Eller något annat. Och vad gör man då?

För deras och vår skull - se till att de får hjälp. Ge både dem och oss tryggheten tillbaka tack.

Lilltrollet talar

Trollmamma: Gumman, har jag sagt hur mycket jag gillar Dig?
Lilltrollet: Minst 100 gånger mamma
Trollmamma: Har jag talat om att jag tycker Du är smart då?
Lilltrollet: Ja det har Du. Ungefär 100 gånger
Trollmamma: Har jag sagt att jag tycker Du är fin då?
Lilltrollet: Massor med gånger. Ungefär 100 gånger
Trollmamma: Har jag sagt att jag tycker Du är bra då?
Lilltrollet: Mamma, Du har sagt allt 100 gånger förut.
Trollmamma: Men är inte det bra då, att jag säger bra saker till Dig.
Lilltrollet: Men mamma, det är bara tjatigt. För jag vet det redan!

Trollmor trälar

Mellantrollet: Mamma, får jag vara ledig från skolan idag?
Trollmamma: Nej gumman, det går tyvärr inte. Jag ska vara på ett jobb idag.
Mellantrollet: Mamma, vilket jobb ska Du vara på idag?
Trollmamma: Jag ska vara hos firma X & Y idag gumman.
Mellantrollet: Får jag ha semester imorgon då mamma?
Trollmamma: Oh älsklingen, det går inte. Då ska jag ha möte med firma A&B.
Mellantrollet: Är det också ett jobb mamma?
Trollmamma: Yes vännen, det är det.
Mellantrollet: Har Du många jobb mamma?
Trollmamma: Ganska många, egentligen är det kunder fast man kan kalla det jobb.
Mellantrollet: Mamma, vore det inte bättre att Du lärde Dig ordentligt?
Trollmamma: Hur då menar Du?
Mellantrollet: Jo men mamma, om Du kan ett jobb på riktigt så behöver Du inte så många!

Knacka på

Ingen hemma? Jo då, visst är det någon hemma. Och jag mår bra. Oron har börjat lägga sig, har haft en produktiv dag utan att prestera. En skön känsla. Att var nöjd utan att vara bäst. Utan att mäta mig med någon annan.

Har även upptäckt att jag har börjat lära mig att lyssna. Utan att själv behöva höras. Också en bra lärdom som jag ska odla vidare.

Och som kronan på verket, middag på restaurang. God mat och trevligt sällskap. En nyfunnen vän som ger mig energi, med sin sunda syn på livet och trivsamma person.

M a o, livet är faktiskt helt okej för att inte säga riktigt bra. Nu kan ni knacka på hur mycket ni vill, för nu ska jag skrida in i JBs värld.

Akrobatik i Trollskogen

Mellantrollet: Mamma, kom. Kom fort.
Trollmamma: Vad är det gumman?
Mellantrollet: Titta mamma, jag kan stå på händer!
Trollmamma: Men vad Du kan vännen. Superduktig!
Lilltrollet: Jag vill också stå på händer.
Mellantrollet: Du får öva, som jag gör.
Lilltrollet: Kan Du visa mig mamma?
Trollmamma: Men gumman, jag kan inte stå på händer.
Lilltrollet: Men Du kan väl prova mamma?
Mellantrollet: Det får hon inte för då måste vi åka till sjukhuset.
Trollmamma: Varför måste vi åka till sjukhuset om jag står på händer?
Mellantrollet: Men mamma, det vet Du ju. Du går ju sönder så fort Du gör något.
Lilltrollet: Och förresten sa pappa att Du inte får.
Trollmamma: Sa pappa att jag inte får?
Lilltrollet: Ja, han sa "se nu till att mamma inte gör några dumheter"
Mellantrollet: Och stå på händer är ju dumt om man inte kan det.
Trollmamma: Det är det väl iofs.
Mellantrollet: Så sitt Du i soffan mamma, så gör vi gymnastik.
Lilltrollet: Så gör Du inte illa Dig heller.

Snacka om att de har tilltro till min förmåga *s*

Värdelös!

Här tar jag en hel dag och skolkar. Tänker köra "shop til you drop" varianten. Och när det gäller möbler behövs det inte så mycket! De kostar ju en del. Men vet ni vad? Jag misslyckades fatalt! Inte en spänn har jag lyckats göra av med på en hel dag. Inte en krona?!?!?!

Kommer till parkeringen. Där brukar det kosta skjortan att stå. En herre ger mig en biljett, för han har råkat trycka ut två! Tackar och bugar.
Tar en fika men det blir gratis, för det var den sista slatten i kannan "så den kan man inte ta betalt för".
Lunchen då? Jo tack, leverantör som jag stötte ihop med betalade.

Och inte en möbel så långt ögat kunde nå som jag blev sugen på. Jag har redan upplev både 60 och 70 tal IRL, så jag går inte igång på oranget och limegrönt i vardagsrummet. Sorry, but no thanks! Annars kan jag rapportera att "ägget" har återupplivats och förväntas numera finnas på varje trendig byrå av självaktning.

Tröstäta är jag kass på, röka har jag slutat med. Finns det något annat jag kan missbruka lite sådär lagom så att livsandarna vaknar till liv igen? Förslag emottages tacksamt!

ps: försök inte med godis, för jag är urusel på det med

Walkover

Bestämde mig igår för att ägna denna dag åt kontemplation, ta det lugnt och låta känslorna rusa runt i kroppen. Ge fan i att vara duktig. Skolka helt enkelt! Lång sovmorgon blev det. Älskade stortrollet insåg mitt behov så han forslade de små trollen till dagens aktiviteter, utan att väcka den sovande trollmamman.

Sedan funderade jag på att ligga i soffan och glo ögonen röda, eller blogga järnet. Så kom jag på!

MÖBELMÄSSAN!

Så nu åker jag dit och spontanshoppar lite. Så får känslorna ligga där och pyra hur de vill.

Tack för alla peppande och fina ord. De värmer!

Orden som aldrig blir sagda

Nu när jag har egna barn ser jag ibland tillbaka på min egen barndom. Visst var det andra tider då, med andra normer som gällde. Fast kärleken fanns väl även då? Den totala, förbehållslösa kärleken till sina egna barn. Men som man kanske Du var uppfostrad till att inte visa den? Eller så kanske den inte fanns där. Jag vet inte.

Jag vet att jag som liten aldrig kände mig riktigt nära Dig, på ett enkelt och okomplicerat sett. Du var den som kom hem och delade ut bestraffningar. Läste sagor ibland, men deltog aldrig i våra lekar. Kanske hade den bristande kärleken mellan Dig och mamma redan satt sina spår, tagit upp all Din kraft? För jag ser Dig bara som en person som passerar förbi, utan att delta.

När jag sedan blev kring 10 och följde med Dig i bodelningen blev Du mer tydlig. Men då som en person vars normer jag var tvungen att leva upp till. Att alltid vara duktig och tänka. Dumhet och lättsamhet var otänkbart, alltid ett skarpt intellekt var ett krav. Vår närhet kom i intellektuella och avancerade diskussioner, sena kvällar vid matbordet. Jag drillades i diskussionsteknik, där Du var en mästare. En ojämn tävling, där jag som barn förgäves försökte komma upp i Din standard.

Men var fanns kramarna? En ömsint klapp på kinden, en stöttande puff i ryggen? Satt jag någonsin i Ditt knä som barn? Eller behandlade Du mig som Du gör med Dina barnbarn? Uppfostrande och med ett visst avståndstagande. De gånger jag sett Dig krama mina barn är räknade på ena handens fingrar. Och aldrig på Ditt initiativ.

Varför pappa? Varför har kärleken inte fått någon plats i Ditt liv? Och nu är det snart för sent.

Tung dag

Ibland känns livet tungt. Som nu. Oftast kan jag hantera det bra, men orosmolnen finns där. Jag ser dem, men har tillit till min egen förmåga. Fast ibland så vacklar jag. Idag är en sådan dag. Idag träffade vi terapeuten.

Jag vet att det vi gör för mellantrollet är för hennes bästa, och det kommer bli bra. Det kommer ta sin tid, och hon kommer alltid bära det med sig. Hennes empati och känslighet kan med rätt hjälp ge henne en otrolig styrka. Men utan hjälpen blir hon hudlös. Jag vet allt detta, men ibland vill jag blunda för det. Stoppa huvudet i sanden och inte se det. Bara låta livet rulla på utan att tänka på det. Och jag anklagar mig själv, även om jag vet att felet inte är mitt. Men omständigheterna kring hennes tid i magen var inte de bästa. Inte heller sättet hon fick komma till världen på. Inget jag kunde påverka, men ändå tar jag det på mig. Fast det är väl så att vara förälder, att vilja sitt barn det bästa av allt. Att vilja ta på sig det svåra. Men så fungerar det inte.

Det enda jag kan göra är att finnas här, älska dem reservationslöst och utan förbehåll. Att ge dem riktlinjer och gränser, för att rusta dem för det vuxna liv de går till mötes. Ge dem tryggheten i att jag alltid kommer att älska dem.

Precis som min far förmodligen kände med mig, när jag var liten. Iaf hoppas jag det. Min pappa som snabbat har blivit gammal. Han har undersökts på korsan och tvärsan, har bl a röntgat huvudet. Något är inte som det ska. Förmodligen åldern sa läkaren. Men idag ringde han. Vill att vi barn ska komma dit. Något är alltså inte som det ska. Men jag vet inget förrän på måndag.

Sett till hur många andra har det är det inget tungt ok att bära. Jag vet. Men idag är det tungt för mig. Och jag tillåter mig känna det. Iaf idag.

Butsaida says

Kära Butsaida,
Jag har ett akut problem. Min ändalykt verkar plötsligt inte längre kompatibelt med härtill avsedda plagg. Vad ska jag göra?
Butbut

Kära Butbut,
Hur dum får man vara? Tro att man är en vältränad 20 åring när Du blivit en småfet 45 åring? Köp större storlek helt enkelt!

Kära Butsaida,
Idag på väg till jobbet var jag på hal is, bokstavligen. Har Du något bra tips för hur jag ska klara mig helskinnad, utan blessyrer.
Butboot

Kära Butboot,
Grow up! Sluta vara så fåfäng och tjacka broddar! Eller så parkerar Du cowboybootsen till våren anländer. Rågummisula rules!

Trollmor tramsar

Imorse vaknade jag stärkt med bekräftelsebehovet påfyllt. Det lönar sig ibland att gå med håven. *s*. Kände mig som en duktig mamma - klok, förståndig och tålmodig. Guess what? Det gick över! Med raketfart.

Idag har jag:
- tvingat trollen att ha byxor på sig. Minus 11 grader är inte kjolväder
- nästintill med våld prackat på dem fleecetröjor istället för glittriga koftor
- dragit på dem raggsockor och strumpbyxor istället för tunna strumpor med blommor på
- hotat att lämna dem hemma om de inte rappar på
- hotat att lämna dem på gatan när de vägrade gå till garaget utan skulle bäras
- skjutit mellantrollet framför mig på vägen till garaget när hon gåstrejkade

M a o har jag utövat min föräldraauktoritet. Ganska brutalt, men ändock nödvändigt. De kära små trollen testade alla gränser som fanns, och jag satte dem. Visst mår jag piss och tycker det är jobbigt, men ibland måste man även vara "elak" som förälder. Trots mina döttrars bedyranden om att jag förstört deras liv så vägrar jag tro på dem. Tvärsom har jag nog rustat dem lite till för framtiden. Hoppas jag iaf

Varning för barn!

För i världen, d v s FB*, ägnades söndagar åt sen frukost i sängen och sedan slötittande på video. Ibland slog jag till med en långpromenad, men oftast inte. Numera är söndagar vikta till diverse barnaktiviteter. Ibland slår vi till med en bio. Som idag. Den lilla kycklingen på repetoiren. Jag har lite svårt för bio. Framförallt när det är barnfilmer. För jag fattar inte följande:

1. Hur tror ni vuxna att era barn ska lära sig hyffs, om ni inte föregår med gott exempel. Alla som köpt biljett kommer in i salongen. Ni behöver inte kasta er sjövilt mot dörren för att komma först, för det är numrerade platser.

2. Om er intelligens inte räcker till för att avgöra om ett långt led med människor är en kö till popcorns shoppingen, fråga istället för att marschera förbi hela raddan.

3. Samma sak gäller toaletten, tror ni vi står där bara för att det pågår ett party? Typ not. Visst, ert barn är förmodligen kissnödigast i hela världen, men detsamma gäller för alla barn så det är ingen carte blanche till att tränga sig.

4. Om ni vill att era barn ska lära sig att inte störa andra kanske ni kan fundera på att stänga av mobilen under föreställningen och ge fasiken i att skvallra med kompisens förälder. Barnen har inte gått på bio för att höra era munnar gå hela tiden.

5. Alla kommer garanterat ut ur salongen innan nästa film startar. Ni behöver alltså inte preja er igenom bänkraderna för att komma först ut. Har ni så infernaliskt bråttom rekommenderar jag att ni köper biljetter till sidorna och inte mitten.

De signaler ni ger era barn är "sköt Dig själv och skit i andra, ta för Dig och låt andra stå för notan". Känns det som en bra budskap att ge sina barn?

*FB är självfallet Före Barn

Batbut tjurar!

Här tycker jag att jag är klokare än på länge. Riktigt stolt över mig själv. Och vad händer då? Nästan ingen säger något! Why?

1. Ni har ett liv på lördagar och bloggar inte
2. Ni har läst men orkar inte kommentera
3. Ni tycker inte att jag är så klok som jag tycker

Please, tillfredsställ mitt bekräftelsebehov så jag kan sova lugnt inatt *s*

Och nej, jag har inget problem med att tigga och uppmärksamhet. Kunde jag hade jag förmodligen strippat här på bloggen så att ni skulle se mig. Tyvärr går det inte, för silvertejpen har vuxit fast!

Hyenor finns det gott om

I min släkt finns det både snälla lamm, som offrar sig själva för de stora stygga vargarna. Vargarna är duktiga på att ta för sig, utan hänsyn till konsekvenserna. Och så finns där hyenorna. Som inte bidrar till något, vare sig till direkta konflikter eller trivsamhet.
De finns där i skuggorna, bidar sin tid. Och när katastrofen är framme vaknar de till liv.

Födelsedagar glöms, barndop och bröllop likaså. Men blir någon allvarligt sjuk så dyker de upp. Största höjdpunkten i deras liv är när någon nära anhörig hamnar på akuten. Då spelas hela deras register upp. Svartklädda och allvarliga dyker de upp i väntrummet. Vankar oroligt av och an, attackerar sjukhuspersonalen med frågor och böner.

De suger åt sig all uppmärksamhet de kan få, som anhörig. Alla i bekantskapskretsen involveras och samtalsämnet är givet. Genom den olycksdrabbade hamnar hyenorna äntligen i centrum. Rakt i strålkastarskenet och ytliga bekanta ömkar dem. De suger i sig och hämtar kraft, för att sedan kräla tillbaka till sin undanskymda plats bland skuggorna igen.

Numera bryr jag mig inte längre om dem, men jag fascineras av fenomenet. Hur kan man ägna ett helt liv åt att leva för andras olycka? Hur har deras liv blivit så andefattigt att de enbart får näring och livskraft genom andras otur? Och hur fasiken har de hamnat i min släkt? Eller rättare sagt, hur fasiken hamnade jag i det här sällskapet?

DO NOT No 3 (eller vad det nu är)

Inspirerad av Grodans brist på diskningsanlag följer här lite nya pekpinnar som gör det enklare för er att överleva vardagen.

1. Man ska aldrig glömma tömma soppåsen innan man reser bort. Framförallt inte sommartid. Definitivt inte efter en skaldjursmiddag.
2. Man ska inte fylla badkaret med dekorerat porslin, fylla på med en flaska Klorin och lite vatten. Och sedan bada. Iaf inte utan att skura karet ordentligt. Flera gånger.
3. Man ska inte gå i skidbacken med cowboy boots.
4. Man ska inte dricka Piri piri shots. Iaf inte om man är törstig. Eller har ont i halsen. Det botar inte.
5. Man ska inte blanda ägglikör och mjölk. Det är inte gott.
6. Man bör inte äta vaniljglass med vaniljssås. Det är inte heller gott.
7. Man ska absolut inte värma djupfrysta hallon i microvågsugnen. Iaf inte utan att klippa hål i påsen.
8. Man ska inte släppa väder utan att först försäkra sig om att man är ensam. Vare sig på jobbet, i omklädningsrummet eller i mataffären, gömd bakom rengöringsprodukterna.
9. Man ska inte använda brun utan sol i ansiktet. Iaf inte om man glömmer näsan.
10. Man ska inte överdriva sina kunskaper i skidåkning. Iaf inte om man dejtar en skidlärare. Den kan bli "upp till bevis".

Vems fel?

Nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Blir så matt. Måste bara säga något.

Klart puckad att en offentlig person tankar till sådant att personen ifråga inte riktigt kan hantera uppkommens situation. Väljer man att bli offentlig har man vissa förpliktelser. Och i jobbet ingår det att man i princip aldrig är privat. Iaf inte på offentliga lokaler.

Klart puckat att det blir spektakel när personen ifråga ska avvisas. Avvisarna kanske inte hanterade situationen på bästa möjliga sätt.

Vem vet? Inte jag för jag var inte där. Men vad jag blir trött på är att det måste finnas ett offer och en förövare. Varför det? Kanske sanningen är mitt emellan. Båda två uppträdde puckat och dumt. För att använda en klyscha "det är aldrig ens fel när två träter". Något förenklat, men kanske det finns en sanning i det.

Sedan tycker jag det är otroligt löjligt när människor inte står för vad de gör. Oavsett om man är man, kvinna, politiker, läkare, dörrvakt eller what so ever! För vem kan argumentera med någon som säger "sorry, det var otroligt dumt av mig". Varken mer eller mindre. Och vips så försvinner det dumma! För vad ska då media skriva om? Vad ska vi bloggare då hetsa upp oss över?

To drink or not to drink?

Luther har för tillfället blivit utslängd. Han bor numera i en gammal sko ute i Liljanskogen i väntan på nästa offer. Väl påpälsad så risk för förfrysningsskador finns inte. Han bad att jag skulle hälsa till er med följande ord "se upp för jag kommer alltid när ni minst behöver mig".

Softade runt på Södermalmshallarna igår. Finns det någonstans i Stockholm man kan shoppa sig trött på mat så är det väl där. Men gott blev det! Smörstekta sockerärtor, hur smakar inte det? Och nej, det var inte det enda vi åt. Dock förstörde nog mellantrollet aptiten för en hel del, för varje ost, salami eller köttbit hon såg åtföljdes av orden "Mamma, tänk att det där en gång var en söt kalv" (eller gris osv). Så numera äter vi inte kalvkotlett hemma, utan nötkött osv.

Men så till min fundering i rubriken. Förr kunde jag festa ganska vilt, länge och mycket. Och jag hade fördelen att alltid bli glad och aldrig störig av alkohol. Dock dricker jag sällan alkohol numera. Smuttar gärna på ett glas vin, men sedan får det vara bra. Inte av några moraliska aspekter, men har man 2 troll som är otroligt morgonpigga samt äter medicin som får frispel av alkohol tycker jag inte att det är värt det.

Alla mina vänner vet om det, och de flesta accepterar det. Men så finns det ett fåtal som reagerar oerhört starkt. Nästan förnärmat. "Kom igen, släpp loss. Du var mycket roligare förr" m.m är meningar jag hela tiden får höra. Men hallå! Hur patetiskt vore inte det om jag, en 45 åring, skulla parta loss på samma sätt som när jag var 30? När jag förr var charmig på dansgolvet skulle jag idag se löjligt ut, om jag stod där och headbangade. Spelade luftgura osv.

Nej självklart kommer jag inte att dricka bara för att lugna deras eget dåliga samvete (?). Jag är precis lika social och trevlig med som utan alkohol. Och mitt beslut att dricka innebär inte att jag ser ned på deras beslut att dricka, så länge det sker i anständiga mängder och utan trista påföljder.

Mea culpa

Visste väl det. Att den lille Luther inte skulle ge sig så lätt. Nej då, han smiter in tyst och försynt. Först märker jag honom inte, men så kryper han närmre. Och PANG! Så sitter den envise lille djävulen fast hos mig igen. Hallå! Snälla! Någon som kan tänka sig adoptera honom och banka lite glädje i den negative lille herrn! För jag kan inte hantera honom. Jag kan t o m betala underhåll.

Idag slog den ut i full blom. Skuldkomplexet. Allt från Växthuseffekten till Challengers kollaps är mitt fel. Visst är det att övervärdera min egen betydelse något, men det är så det känns.

Idag var vi ett gäng människor som diskuterade ganska tunga prylar. En tjej har ett återkommande tema som hon verkat fastnat i. Jag försöker lyssna och förstå, men vill helst av allt skrika "Hallå, öppna ögonen. Sluta att peta i detaljerna och ta tag i livet istället". Men det gjorde jag inte. Inte för att jag är en så otroligt försynt person, utan snarare för att det inte skulle leda någonvart.

Men då säger en annan madame till mig "Kan inte Du säga något till henne så att hon varknar till liv. Du är otroligt bra på att reta upp folk så att de går igång. " Jaha ja. Det är alltså jag. Tack för kaffet. Nu går jag och sover!

Mea culpa hela tiden. Fast å andra sidan vet jag att det går över. Vilken dag som helst!

Troll & andar

Trollmamma: Snälla mellantrollet, andas ordentligt.
Mellantrollet: Men mamma, jag gör det.
Trollmamma: Gumman, jag hör ju hur Du drar in massor och släpper ut lite. Du måste andas ut lika mycket som Du andas in.
Mellantrollet: Men mamma, det går ju inte.
Trollmamma: Jaså, och varför går inte det
Mellantrollet: Men mamma, det är ju andredräkten.
Trollmamma: Som Du andas in och ut menar Du?
Mellantrollet: Ja
Trollmamma: Och varför går inte det då?
Mellantrollet: Men om jag andas ut lika mycket som jag andas in så tar ju andedräkten slut.
Trollmamma: Gör den?
Mellantrollet: Ja, och andedräkten är ju min ande.
Trollmamma: Är det?
Mellantrollet: Men mamma, det hör Du väl. A N D E dräkt!
Trollmamma: Aha, var det så Du tänkte.
Mellantrollet: Ja. Och tar den slut försvinner anden. Och då dör man!

Trollteorier part 2

Lilltrollet: Varför är det grönt när man ska gå?
Trollmamma: För grönt betyder att det är okej, att det är fritt fram.
Lilltrollet: Men mamma, grönt är ju en färg.
Trollmamma: Jo jag vet, det är lite svårt att förklara.
Lilltrollet: Mamma, grönt betyder ju gräs och så. Att det lever liksom.
Trollmamma: Det kan man säga.
Lilltrollet: Så om man går när det är grönt får man leva.
Trollmamma: Så kanske det kan vara. Det var smart.
Lilltrollet: Och om man går när det är rött så blir man påkörd.
Trollmamma: Det finns risk för det.
Lilltrollet: Då är nog det röda blod tror jag.

Kort refräng

Totalt helt slut. Tjoff sa det, så gick luften ur. Orkelös och matt. Men ack så bra jag mår. För jag har yogat! Jo jag vet, jag sa aldrig mer. Men attans vilken skillnad det var på power yoga och Ashtanga (tror jag det hette).

Visst var det slitigt, kroppsdelarna hamnade huller om buller i de mest konstiga ställningar. Jobbigast var nog att ligga på rygg med fötterna uppåt mot taket. Inte att ha fötterna mot taket, det fixade jag. Men när magen lite snyggt gled nedåt (eller uppåt) och pressade mot hakan. Då blev det tufft. Var liksom lite mer mage än vad jag trodde.

Och sedan avrundingen. Vilken belöning! Två timmar där jag knådades och oljades som värsta degklumpen. Varenda liten led fick sig en genomkörare, för att sedan packas in i varma handdukar och låta ansikten få sitt. Då njöt jag. Mellan snarkningarna!

Har ni någon aning om hur högt jag kan snarka? Tydligen tillräckligt högt för att väcka mig själv iaf. Men fy attans vad skönt det var!