Tung dag

Ibland känns livet tungt. Som nu. Oftast kan jag hantera det bra, men orosmolnen finns där. Jag ser dem, men har tillit till min egen förmåga. Fast ibland så vacklar jag. Idag är en sådan dag. Idag träffade vi terapeuten.

Jag vet att det vi gör för mellantrollet är för hennes bästa, och det kommer bli bra. Det kommer ta sin tid, och hon kommer alltid bära det med sig. Hennes empati och känslighet kan med rätt hjälp ge henne en otrolig styrka. Men utan hjälpen blir hon hudlös. Jag vet allt detta, men ibland vill jag blunda för det. Stoppa huvudet i sanden och inte se det. Bara låta livet rulla på utan att tänka på det. Och jag anklagar mig själv, även om jag vet att felet inte är mitt. Men omständigheterna kring hennes tid i magen var inte de bästa. Inte heller sättet hon fick komma till världen på. Inget jag kunde påverka, men ändå tar jag det på mig. Fast det är väl så att vara förälder, att vilja sitt barn det bästa av allt. Att vilja ta på sig det svåra. Men så fungerar det inte.

Det enda jag kan göra är att finnas här, älska dem reservationslöst och utan förbehåll. Att ge dem riktlinjer och gränser, för att rusta dem för det vuxna liv de går till mötes. Ge dem tryggheten i att jag alltid kommer att älska dem.

Precis som min far förmodligen kände med mig, när jag var liten. Iaf hoppas jag det. Min pappa som snabbat har blivit gammal. Han har undersökts på korsan och tvärsan, har bl a röntgat huvudet. Något är inte som det ska. Förmodligen åldern sa läkaren. Men idag ringde han. Vill att vi barn ska komma dit. Något är alltså inte som det ska. Men jag vet inget förrän på måndag.

Sett till hur många andra har det är det inget tungt ok att bära. Jag vet. Men idag är det tungt för mig. Och jag tillåter mig känna det. Iaf idag.