Dåligt samvete

Ibland undrar jag om det är något vi får med modersmjölken. Eller om det är ett typiskt svenskt karaktärsdrag. När någon är dum, elak eller otrevlig så är det alltför vanligt att man tar på sig skulden själv. Eller är det bara jag?

När ex.vis min mor gjorde något mindre trevligt så var alltid min tanke "att om jag bara gjorde si så skulle mamma inte göra så". Och så släpar man med sig detta puckade drag in i vuxen ålder.

Så jäkla trött på mig själv att jag inte helt kan släppa det! Och jag både ser & hör att andra (framförallt tjejer) gör likadant.

Mitt logiska jag säger "nu gjorde X något helt jävla dumt, men det är hans/hennes torsk". Då svarar känslan genast "men om jag hade gjort si eller så kanske X hade låtit bli". Varför tar tanken över känslan för? De ynka centimetrar som är mellan hjärna och hjärta måste vara världens svåraste transportväg. Och fylld av blockeringar.

Vad vi ska jobba på, vi som lider av detta är som sången säger "Listen to your heart".

Och med det lämnar jag över till nattskiftet, för här ska sovas skönhetssömn! Fick mindre smickrande bilder per mail idag. Jag förstår varför trollen blundar när de pussar mig! *s*