När jag ögnar igenom vad jag skrivit i bloggen så ser jag att jag "hänger ut" mina föräldrar en hel del. Framförallt min mamma. För somliga kan det tyckas som hemskt, och det kanske det är. För mig är det ett steg i att försonas med det som varit. Och mamma är död, hon lär inte lida av det. En del har träffat mig IRL, för de flesta är jag okänd. Min man och några få av mina vänner vet att jag finns här. Min bakgrund är ingen hemlighet för de som känner mig.
För mig är bloggen en ventil, och ibland kommer de här nattsvarta historierna upp. Att sätta dem på pränt, läsa det och även att få era kommentarer hjälper mig att få perspektiv på händelserna.
Allt var inte svart. Och mamma var inte bara "ond". Hon hade även fantastiska sidor, där glädjen och lyckan sprudlade. Men det var just det som var det jobbiga som barn. Att aldrig veta vilken mamma jag skulle få se. Att alltid vara orolig för om det var en bra dag eller en dålig sådan. Och att alltid ha skyddsmekanismen igång, beredd på försvar.
Min tilltro till människor är skadad, och jag kämpar för att komma över det. Att tro på människor igen, att inte se världen i rätt eller fel. Att bli mer tolerant mot mig själv och andra. Och mina små "life stories" är ett sätt att nå dit, så jag hoppas ni står ut med att de dyker upp lite då och då.
Inlägg
7 timmar sedan
13 kommentarer:
Sjäääälvklart att jag gör. Du är kanske inte så himla ensam om det där med att inte ha tilltro till människor.
Jag tror att de flesta av oss har en hel del att lära av dina "story", som du kallar dem! Även utan diagnos. Både dialogerna med dina barn och det andra, det är väl därför vi kommer hit...
Tycker inte du hänger ut någon, då du skriver så fint, och uttrycker dej så vackert, trots det handlar om "svarta" minnen!
Du är inte ensam!
Jag måste få be om ursäkt. Jag visste inte om din bakgrund.
Du verkar va´ väldigt stark som människa, trots att du blivit "stukad" under din barndom.
Det måsta ha varit oerhört svårt för dej och din bror.
Ingen fara. Och du är ju anonym. Jag är väl i så fall värre som håller föredrag om min barndom... offentligt. Och folk skrattar och har kul åt det... det hade nog inte mina föräldrar tänkt sig när de följde sin kallelse och glömde att de hade barn...
Ventiler är viktiga! Och vi skulle inte vara här, läsa och kommentera om vi inte blev berörda av det du skriver. Både det svarta, svåra och det ljusa, roliga, finurliga!
Dessutom har du en fantastisk förmåga att uttrycka dig, att hitta rätt ord!
Fortsätt att skriv som du gör!
Jag fortsätter att läsa!
Jag tycker inte att du hänger ut din mamma, för under anar man trots allt en kärlek till henne, och nu när jag dessutom vet att hon var sjuk, så framstår det hela i en helt annan dager. Jag inser dock att du inte har haft det lätt och att det är många sår som värker i dig...
allt har minst två sidor.. och det mesta en hel massa vinklar och vrår.. och baksidor... och framsidor..
livet vore väl skittråkigt om det var antingen eller..
:)
Förlåt mig för att jag inte kommenterat hos dig på länge. Jag läser men känner att jag har inte ord att skriva ner. Möter dagligen, framförallt flickor, i den situation du en gång varit.
Försöker lyssna, stödja och ge hopp...
Kram från Gagga
Humlan ryckte tangentbordet från mig och skrev det jag tänkte skriva! *ler*
Nu blev det så många så jag säger helt enkelt: Ni är för goa allihop! Me like u! Och Therese, finns absolut inget att be om ursäkt för. Inte Du heller Gagga. Det räcker att ni finns!
Humlan, Du är otroligt generös med beröm. Jag hoppas jag gjort mig förtjänt av det!
(Som vanligt hann alla före mej) men det är just kombinationen av allvar coh galghumor och dina rara och dråpliga trollberättelser som gör att man bara måste läsa. Det är rörande, gripande och ofta igenkännande. Du skriver varsamt som svåra saker. Det är dina upplevelser och dem kan du ju inte göra om. Fortsätt skriva.
Kram!
Marmelad och Cornelia, tack! Orden värmde. Jag försöker dels avlasta mig och dels kanske lätta upp lite för ngn annan, genom att skriva om svåra och tabubelagda saker. Utan att vara bitter eller hämndgirig. Skönt att jag lyckas
Skicka en kommentar