Det var vinter, lång ute på den skånska slätten. En riktigt iskall vinter, fylld med virvlande snö. Stämningen var som i en film, en sprakande brasa ackomanjerad av vindens ilande. Och där satt vi och spelade spel. Mamma, jag och lillebror. Det var mitt i terminen, men med ett skadat knä hade jag lyckats spela på lärarnas medlidande och fått ledigt.
Vi hade inte setts på länge, inte sedan sommaren men nu hade vi en hel vecka tillsammans. Att rå om varandra, komma ikapp. Och jag hade längtat efter mamma. Sådär som en tonåring ibland kan fyllas av otroliga starka känslor, av att vara liten. Få krypa upp i mammas famn och bli omhändertagen. Och mamma var bra på att "ta om hand". Hennes Florence Nightingale tendenser blommade upp för fullt. Frukost på sängen, svala händer på pannan och mycket ömhet. Och jag invaggades i en känsla av lycka, förträngde hur bräcklig den känslan egentligen var.
Under spelets gång dök ett engelskt ord upp. Och mamma uttalade det fel. Med tonåringens hela hybris rättade jag henne. Och helvetet brakade löst. Jag kan inte längre komma ihåg vad som sades, men i minkropp lever fortfarande minnet kvar av hjälplösheten. Frustrationen av att inte nå fram. Inte kunna förklara och göra allt bra igen. Tillsammans med känslan av att bli kränkt. Inte bli trodd på. Och ifrågasatt. Inte för det jag sade, utan för mina motiv.
Att jag bara kommit för att kritisera, såra henne. Utnyttja och förstöra, inte bara för henne utan även för min lillebror. Och allt det fina vi upplevt var borta. Allt det bra jag försökt göra för att hjälpa till, det försvann. Var intet värt. Och allt stegrades till osannolika proportioner.
Mina tårar föll, men förgäves. Ord som förlåt hade ingen betydelse. Allt var förstört. Och jag slängdes ut. Bokstavligen. Räddad av min lille bror som ringde kompisens mor. Som i den sena kvällen körde flera mil för att hämta mig. Och dumpa mig på flygplatsen. Där jag satt i timmar i väntan på nästa flyg. Hem. Till min far.
Där ingen tröst väntade, utan ett kallt konstaterande "vad var det jag sa".
Inlägg
7 timmar sedan
14 kommentarer:
Men fy... Jag förstår att såna saker är svåra att glömma och det är svårt att veta hur din mamma egentligen tänkte där. Men hon måste ha ångrat sig bittert efteråt.
Det gjorde ont att läsa... Men du är här och nu bland din familj och vänner.
Om det är upplevt, är det för dj...igt!
Det kan ju bara vara på riktigt, är jag rädd för...
Letar efter "braiga" ord, hittar dem inte... *Letar*, nej- det skulle bara vara väldigt hemska ord!!
Kan just nu, bara erbjuda *kram*
Svårt att vara tonårsmorsa och inte vuxen själv... Ja, det gör ont att läsa.
Är det verkligen sant??
Har ni rett ut det någon gång då?
Det är självupplevt och på riktigt. En "story" av många, och nej - det blev aldrig utrett. För det hände liknande saker om och om igen. Ibland var det höga toppar av glädje, som raskt följdes av djupa dalar. Och min mamma saknade helt självinsikt i sin egen del i dessa "stories"
Men...näää...hur kommer man över något sådant?
Hon kan INTE vara helt frisk, så här gör man INTE!!!
Villervalla, mamma var manodepressiv. Vilket inte var det lättaste att växa upp med.
Milda Makter, se mitt svar till Villervalla. Visst, man gör inte så, men jag tror inte hon såg det
OK, då finns det ju en förklaring till det hela...även om jag har väldigt svårt att ta det till mig.
*Stor kram till dig*
Gör ont i mig att läsa. En stor kram till dig Battis, den allra allra största! Kramen din mamma skulle gett dig för att du var värd den till 110% och för att du var duktig på engelska dessutom! Mammor ska vara stolta över sina barn, inte trycka ner dem i skorna!
Och kramen din pappa skulle ha gett dig utan ord, som kanske raderat detta ur ditt minne.
Kram kram kram!
Du är super!
Milda Makter, jag förstår det. Jag har själv svårt att tro det, därför är det så viktigt för mig att få det på pränt. För att se vad jag de facto har gått igenom.
Kimmi, thank you baby! Just det att inte få stödet hos pappa var nog bland det tyngsta just då. Tack för pepping
Tuff läsning, Batbut. Uppväxten med min pappa, var något liknande. Tur att det har gjort oss till tuffa, härdade tjejer som vet hur man inte behandlar sina barn, sjuk eller inte sjuk. Kram på dig.
Tack Biggis - kram tbx!
Skicka en kommentar