Beundran

Ibland stöter man på människor man beundrar. Ibland för deras yrkesmässiga prestationer, och ibland för deras personliga framgångar. Det finns många jag beundrar, men alltid när jag tänker på en stark och varm person finns det en människa som dyker upp i mitt huvud. Den underbara, mjuka och fina A.

Vi lärde känna varandra för mer än 15 år sedan, när jag flyttade in i huset där hon bodde. Vi blev grannar som i början försiktigt hälsade på varandra. Sedan utökades det till att låna lite salt och ibland byta tvättid med varandra.Hon såg ut som en liten älva, tunn och eterisk med ett långt blont hår. Äldre än mig, med tre små barn och jag funderade jämt på hur denna lilla kropp kunnat mäkta med en graviditet.

Hennes man var en helt annan sort, syntes och märktes i alla lägen. Husets charmör som alltid hade ett leende på läpparna. Jag gillade honom inte, varför vet jag inte men alla mina varningslampor tändes. Och så en kväll fick jag det bekräftat. Jag satt och läste när jag hörde dem prata, högt och intensivt. Så tystnade hennes röst, medan hans växte i styrka. Till slut skrek han. Och så kom dunsarna, följda av hennes gråt.

Nästa gång jag såg henne på gatan gick jag fram. Hon såg skamsen ut, men jag såg henne i ögonen och sa "nästa gång jag hör att det inte står rätt till ringer jag polisen. Inte för att jag är rädd, utan för Din skull". Och det gjorde jag. Jag sökte upp henne efter varje gång och fanns där. Lyssnade och stöttade, hjälpte till när jag kunde. Och till slut fann hon styrkan, mannen åkte ut med dunder och brak. Hotelser förekom, men jag och maken fanns där. Till slut gav han upp, och försvann. Lämnade sina barn helt och hållet, förnekade dem sin fadersroll och hjälp.

Men hon klarade av det! Fostrade själv tre små barn till starka tonåringar, varav en med svår kronisk sjukdom. Donerade den kroppsdel han behövde för att överleva utan att tveka en sekund. Fixade och trixade för att få vardagen och ekonomin att gå ihop. Och alltid med kärlek till sina barn. Men hon fanns även där för oss, när vi hade det tufft. Och för sina vänner.

Fortfarande samma tunna och eteriska lilla älva, men idag en lycklig kvinna. Med en ny man vid sin sida, som vårdar hennes kärlek ömt. Jag tror att hon är den vackraste själ jag känner. Och jag är glad att hon är min vän.