Det började lång innan jag var framme. Händerna började darra. Svettades och frös om vartannat. Orolig, i vetskap om vad som väntade.
Andhämtningen blev kort och flämtande. Jag fick kämpa för att inte hyperventilera. Ansträngde mig, andas lugnt. In och ut, långa andetag.
Jag pratade till mig själv. "Ta det lugnt, ingen fara. Du grejar det. Piece of cake!" Men paniken växte. Snart fanns det ingen återvändo.
Mörkret väntade. Skulle jag klara mig? Och sedan, vad händer då? Kommer jag ta mig därifrån helskinnad?
Jag saktade in och drog ut på tiden. Inget hjälpte. Plötsligt var det dags. Mörkret uppenbarade sig och jag tog ett djupt andetag. Svettiga händer höll krampaktigt i ratten. Mumlade mitt mantra "andas lugnt och stilla" om och om igen.
Plötsligt var det över! Svimfärdig av lättnad. Klart!
ps: förmodligen var jag en cementpelare i ett phus i mitt tidigare liv. Jag menar, varifrån kommer annars detta trauma?
Uppdaterat 22.30: vad jag har gjort? Parkerat i p-hus. Jag hatar p-hus!
Inlägg
3 timmar sedan
7 kommentarer:
Milda makter!
Men vad har du gjort? Fickparkerat?
Besiktat bilen?
Jag har parkerat i ett phus. Jag hatar phus av ngn mystisk anledning *s*
Inte mystiskt, stolparna tränger sig på , jag vet... och H vet
p-hus och trängselskatt.. hujedamej...
...och bilen vet
Cornelia, Du kan få låna lite gummi och silvertejp *s*
Grodan, jag kommer på stört!
Skicka en kommentar