När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle bli prinsessa som stor. Inte en helt ovanlig dröm bland små taniga flickor. Min verklighetsuppfattning var klart skev, och självbilden inte helt med verkligheten överensstämmande.
I mina egna ögon var jag vacker. Enda sorgen var att mitt hår var riktigt kort. Snaggad. Av en välmenande mor som hört att det skulle göra underverk med kort och stripigt hår. Och det har det. Idag är det som en lejonman, men då var det inte kul.
Vår barnflicka var en riktigt snygg tjej. Ung och i farten. Nya pojkvänner för jämnan. Pojkvänner som jag i smyg tittade på, fascinerad och lite skrämd. Men så en dag dök Han upp! Barnflickans riktiga kap. En otrolig rar och snygg kille. Alltid leende och med tålamod för de tusen frågor jag hade.
I början var jag blyg, men honom litade jag på. Han byggde lego och lekte med dockor, medan barnflickan lagade maten. Höll honom i handen när vi var på promenad. Dansade runt midsommarstången med honom. Han såg mig som egen person, inte bara ett barn i familjen. Och jag blev småflicksförälskad.
Sommaren kom och vi flyttade till landet. Ensam i veckorna med barnflickan, och med föräldrarna på helgen. En dag kom Han och hälsade på. Vi badade och busade, grillade korv vid öppen eld och somnade i sovsäckar på verandan.
Vaknar av röster som pratar. Försöker somna om, men börjar lyssna. De pratar om mig! De skrattar åt mig! Åt min förälskelse. Men dödsstöten kommer när Han säger "hon är en riktigt rar tjej, men ser ut som en kille. Med det korta håret och Dumbo öron".
I det ögonblicket dog min förälskelse tvärt och ersattes av ilska. När barnflickan slutade till hösten sörjde jag henne inte ett ögonblick.
Idogt sparade jag alla mina slantar. Ned i spargrisen med varenda krona och på min 9 års dag var jag rik nog. Bestämt informerade jag föräldrarna om att jag skulle operera öronen. Jag skulle betala själv. Och fick jag inte det så skulle jag rymma. Inte komma tillbaka förrän håret var långt och öronen fixade.
Inför det faktumet gav mina föräldrar med sig och operationen blev av. Håret växte och öronen blev fina. Men tagget i hjärtat satt länge kvar.
Inlägg
3 timmar sedan
7 kommentarer:
man ska vakta sin tunga.. förlupna ord som inte är elakt menade kan sätta spår för livet..
hu.. vilket ansvar vi har som vuxna..
en av mina barndomskompisar var med om något liknande.. hon har oxå opererat sina öron..
Det värker i hjärtat. Jag hade komplex för mina öron... Nu är dom borta. Den yngsta dottern har utstående öron och blivit mobbad av en tjej. Hon pratade med oss om det, då sa jag att om hon vill kan hon svara att det är för att hon ska höra bra. Den andra gången hände det men inte mera... Vi har kollat med henne om hon vill göra något åt, nej det vill hon inte. Läkaren har sagt att huvudete kan förändras i propotiner, så vi väntar och ser...
Stackare liten, men du visade guts redan då genom att spara och bestämma dej!
Och numera har jag snygga öron *s*
Men visst, man ska tänka sig för för även de oskyldigaste kommentarer kan ha en stor påverkan på någons liv
Mmmm. Man får vakta sin tunga.
Själv har jag alltid varit retad för min näsa och hatat den. Nu är den... ja, vad ska jag säga... en bit av mig. En lång bit.
Ja, man ska tänka sig för.. Mycket sägs med ett skratt.. men den som det pratas om o det handlar om.. kke tar det på ett annat sätt.. Svårt!
Fundlirerar varför det är så lätt att anmärka på mindre positiva/vackra saker hos medmänniskor..
Man, Jag, får ju så mycket mer tillbaka om jag ser det braiga.. o är lite snäll..ibland iaf..
En liten fråga.. är det oki om jag länkar till din blogg?
Biggis, Du som har så söt näsa! Fast jag kan förstå hur det var som yngre.
Excessa, visst är det mysko. Att vi så enkelt säger elaka saker men så svårt för snälla. Och självklart, länka Du. Det tar jag som komplimang.
Skicka en kommentar