Hyenor finns det gott om

I min släkt finns det både snälla lamm, som offrar sig själva för de stora stygga vargarna. Vargarna är duktiga på att ta för sig, utan hänsyn till konsekvenserna. Och så finns där hyenorna. Som inte bidrar till något, vare sig till direkta konflikter eller trivsamhet.
De finns där i skuggorna, bidar sin tid. Och när katastrofen är framme vaknar de till liv.

Födelsedagar glöms, barndop och bröllop likaså. Men blir någon allvarligt sjuk så dyker de upp. Största höjdpunkten i deras liv är när någon nära anhörig hamnar på akuten. Då spelas hela deras register upp. Svartklädda och allvarliga dyker de upp i väntrummet. Vankar oroligt av och an, attackerar sjukhuspersonalen med frågor och böner.

De suger åt sig all uppmärksamhet de kan få, som anhörig. Alla i bekantskapskretsen involveras och samtalsämnet är givet. Genom den olycksdrabbade hamnar hyenorna äntligen i centrum. Rakt i strålkastarskenet och ytliga bekanta ömkar dem. De suger i sig och hämtar kraft, för att sedan kräla tillbaka till sin undanskymda plats bland skuggorna igen.

Numera bryr jag mig inte längre om dem, men jag fascineras av fenomenet. Hur kan man ägna ett helt liv åt att leva för andras olycka? Hur har deras liv blivit så andefattigt att de enbart får näring och livskraft genom andras otur? Och hur fasiken har de hamnat i min släkt? Eller rättare sagt, hur fasiken hamnade jag i det här sällskapet?