Morning has broken

Men inte jag. Broken alltså. Alla delar är intakta so far, förutom minpå rygg som numera tillbringar sina dagar i 90 graders vinkel.

Att inga vitala delar är brutna kan bero på att jag var internerad hela gårdagen. Inte av fri vilja och ej heller pga några elakartade baselusker. Nej då, inget mer dramatiskt än ett mellantroll som tvärvägrade att överhuvudtaget titta snön. Än mindre gå ut i den. Hennes själ behövde en dos mammamys, så vi tillbringade dagen med att spela en egenhändigt komponerad variant av Alfapet och avslutade med ett gäng "Finns i sjön". Behöver jag nämna att jag förlorade? Vad gör man inte för att stärka sitt barns självkänsla?

Skidåkning låg långt borta i hennes värld. Samtidigt som en del av henne var besviken på sig själv, att hon gav upp. Försökte peppa henne att komma dithän att hon skulle bestämma det HON ville för sin egen skull. Inte för vad någon annan skulle tycka. Och efter en stund kom hon på att hon nog skulle prova iaf. Men inte skidskola.

Så curlande Trollmor fixar privatlärare (vilket inte rymdes i budgeten) och fick en sen eftermiddagstid. Nästan inget folk i backen och en tålmodig tjej gjorde att Mellantrollet kom hem med lysande ögon och stort leende. "Mamma, jag ska alltid åka skidor. Jag älskar det!" I eftermiddag väntas ny lektion och avslutas med after ski. Dock en alkoholfri variant då den övre åldersgränsen ligger på 10 år. Trollmor platsar alltså inte in.

Jag får väl ägna mig åt att göra snölyktor under tiden. Och så till mitt obligatoriska gnäll: JAG VILL OCKSÅ ÅKA SKIDOR! Förbaskade j*a knä. Undrar om mitt undermedvetna också är sugen på skidåkninng? Inatt drömde jag att jag jobbade som skidlärare. Och att jag skulle lära en sumabrottare att åka. I drömmen plogade jag nedför Olympiabacken med sumabrottaren åkandes bakom mig, med armarna om min midja. Jag var lätt trött när jag vaknade kan jag säga... Och grym träningsvärk i låren. Gills det som träning?

C U folks. Nu ska vi lira Alfapet och äta glasstrutar framför brasan

Resedagbok

Dag 1: Snö. Lagom kallt. Sjuttioelva miljoner människor och alla har bråttom! Triljoner små snögubbar som ska gå i skidskola - vare sig de vill eller inte. Det hör liksom till. Litet troll fastnar direkt. Målet är att kunna åka slalom baklänges nedför backen... vet inte om jag håller med. Mellantrollet tycker mest att det är körigt. Alltför många barn, för lång väntan och alldeles för lite utmaningar. Hon avviker efter halva lektionen och vill hellre gå för att shoppa!
Bastu, snörullning och middag. 22.00 sov hela ligan, så även trollmor.

Dag 2: Mer snö. Lagom kallt. Sjuttiotolv miljoner människor som har mer bråttom än igår. Samma små snögubbar som igår ska gå i skidskolan. Utom mellantrollet. Hon kom på att hon vill absolut inte åka skidor. Trollmor försökte locka med egen lärare för att slippa stöket i gruppen. Hon nappade inte. Föredrar att sitta hemma i soffan och softa framför Scooby Doo. Så det vara bara för trollmor att gilla läget. Så idag blir det inget trampandes av och an i backen, för att hålla liv i fötterna. Istället blir det lite blogging, en brasa och stickning.

Några saker jag aldrig förstått med fjällen är varför stuguthyrarna snålar in på madrasser? Oavsett vilken stuga man bor i, Sälen - Åre - Vemdalen eller whatever, så är det samma vissa. Typ 2 cm tunna madrasser lagda direkt på en plywoodskiva. Förmodligen fick de någon form av mängdrabatt hos något ryskt överskottslager när de skrotade sin stora ubåtsarsenal. Eller så har de kickback från Sveriges samlade napratatkår. Efter 2 dagar här går jag som jag brukar när jag hamnar norr om Uppsala - som Quasimodo med en morot på strategiskt ställe!

Funderar på att chocka min omgivning med att ta en dusch. Tvaga av mig det skyddande fettlager jag byggt upp för att klara mig här vid polarcirkeln. But babes, I'll be back!

Faulty Towers, The Hedemora version

Hungrig trollfamilj. Litet värdshus. Strax efter värsta rusningen. Vi lyckades på nåder få beställa våfflor och kroppkakor. Våfflorna tog 30 minuter att fixa. Kroppkakorna tog 5. Och tanten i kassan var inte lycklig. För barn i restaurangen var inte alls vad hon ville ha. De lät en hel del, de satt inte still och de rörde runt bland souvenirerna.

Tanten såg ut som om hon höll på att få tokspel. Röstläget blev gällare och gällare, ansiktsfärgen rödare och rödare. Då ryckte karln hennes ut. Inte genom att charma gästerna eller ta tag i situationen, utan mer genom att fräsa kraftfullt åt barnen. Och gästerna som inte skötte sig.

På en försynt fråga om när den lilla våfflan kunde tänkas komma fick vi ett fräsande "när den är klar, vi jobbar som attan i köket - tror Du att vi sitter och fikar eller?"

Sedan som genom att under dök våfflan upp. Pang så smälldes den ned i bordet och på dotterns försiktiga "tack" grymtade herr restaurangägare till svar.

Efter oss dök det upp ett antal eftersläntare, som försynt efterfrågade någon av de 3 varmrätter som menyn innehöll. Och fick ett surt "all mat är slut, mackor om ni är hungriga". Allt åtföljt av en sur min. Inget beklagande what so ever.

Under den korta tid som vi satt där var det väl ett tjugotal gäster som vände i dörren. Förmodligen för att aldrig mer komma tillbaka.

I mitt stilla sinne undrar jag då hur de tänkt sig? Det är sportlovsvecka. Det är lilla Vasaloppet. Det är öppet spår. Vägarna är knökfulla med bilister som alla är hungriga. Om man nu har en vägkrog borde det ligga i sakens natur att det är bilresenärerna som är målgruppen. Bör man inte då ha frysen fylld inför den absolut största helgen? Och kanske ha ett eller två extra paket med våfflor?

Och om de nu inte lyckats fixa det så borde de iaf kunna bemöta sina gäster med en viss respekt, och inte som om vi vore ett gäng odrägliga tonåringar i skolmatsalen.

De lär ligga lång borta från en stjärna i Guide Micheline iaf....

The Eagle has landed

Trollvarning utfärdad i fjällvärlden. Nu har en hel drös med fiskmåsar anlänt - skränande, stökiga och allmänt skräpiga. Same procedure as last year.

Till alla oroliga själar - tack för er omsorg och sympati, men som vi säger i Italien; stai tranquila (förmodligen felstavat.... sorry Ilva). Jag ska I N T E åka utför, iaf inte på skidor. En och annan vurpa nedför vägen kan jag förmodligen inte undvika, men eftersom jag lagt ned träningen har jag numera en inbyggd krockkudde därbak.

Efter ett antal operationer för att fixa till ett krånglande knä har både jag och läkarvetenskapen gett upp. Det blir no more kniven i knäet, och således no more down hill. En liten vurpa och jag faller olyckligt kan innebära stelbensoperation av knäet. Visserligen älskar jag skidåkning, men inte så mycket. Och ramlade gjorde jag även på den tiden när jag var vältränad och åkte regelbundet. M a o, jag får fokusera på att vara en stöttande förälder till skidskoletrollen.

Annars kan jag rapportera att färden var rätt påfrestande på tålamodet, tjatande troll i kombination med isgator och en trollfar som vägrar låta trollmor köra - då tar det tid.... Tur att det går att blogga och sticka i bilen.

Nu är dock lugnet återställt - barnen är matade, snörullade och bastade. Trollmor har intagit mysdressen och varma tofflor, krypit upp i hörnfåtöljen och här lär jag stanna resten av veckan....

Sedan har jag hittat Sveriges eget Faulty Towers.... mer om det i nästa blogg.

Nu ska jag tvångs söva Troll, hela 4 stycken! De ynglar av sig....

Elvis has left the building

Eller på ren svenska, nu har trollfamiljen lämnat Stockholm och anlänt Dalarnas länd. Så nu låter jag som Gunde här i bilen till familjens stora nöje (inte...).

Lägesrapport:

Första kisstopp: Kungsholmen, 5 minuter efter avfärd
Första "när är vi framme": Solna, 15 minuter efter avfärd
Första kräkning: Enköping, 30 minuter efter avfärd

Houston, we are ready for take off!

Alkohol - check
Alvedon - check
Valium - check
Skumgummi - check
Silvertejp - check
Störtkruka - check
Broddar - check
Tvångströja - check
Snus - check
Tålamod - check

Nu är trollmor redo! Fjällen - here we come......

Liten blir stor

Hon var så glad när hon vaknade. Först förstod hon inte riktigt varför, hon var mest förvånad över att vakna innan klockan ringde. Så kände hon den där lyckokänslan som låg och pirrade i magen. Idag var en stor dag. När hon skulle ta steget från barn till tonåring, fylla tretton och bli vuxen. Få sminka sig i skolan, gå på ungdomsgården och göra alla de saker som storasyster redan gjort i två år. Som hon själv suktat efter, längtat och väntat på. Och nu var det äntligen dags.

Det var med nöd och näppe hon kunde ligga kvar i sängen, men hon ville inte förstöra överraskningen. Visserligen var det bara pappa och lillebror, men ändå. Storasyster bortrest och mamma bodde i andra ändan av landet, men ringa skulle hon säkert. Hon låg tyst och lyssnade, väntade på att få höra pysslet i köket, tassandet i hallen och den tysta knackningen på dörren. Men inget hände. Hon väntade och väntade, men förgäves. Så hörde hon röster i köket och förstod att de äntligen var uppe. Men ingen kom. Tiden gick och hon var tvungen att göra sig iordning för att inte missa skolan. Kanske de hade fixat en överraskning i köket?

Men inte. Frukosten åts under den sedvanliga tystnaden, medan hon satt där och väntade. På överraskningen. Som aldrig kom och till slut var det dags att gå till skolan. Mamma hade nog inte hunnit ringa på morgonen. Men när hon kom hem skulle det säkert bli annorlunda! Födelsedagsmiddag och presenter, telefonsamtal och firande.

Väntan i skolan blev en lång väntan på att få gå hem. Att äntligen få presenter och fira. De närmsta kompisarna kom ihåg hennes födelsedag och det blev lite generade kramar. Hon var mest tacksam att läraren glömt bort, så att hon slapp sitta generad och lyssna på "Ja må hon leva". Och så tog dagen äntligen slut.

Hemma var det tyst. Pappa var kvar på jobbet och lillebror hos en kompis. Ett brev från faster och en kort från farmor väntade, i övrigt var det tomt. Storasyster hade förmodligen postat sitt kort för sent, hon hade aldrig varit speciellt bra på att komma ihåg. Och telefonen var tyst. Men mamma kanske ringer senare? Efter middagen.

Som blev en ganska tråkig historia, med bruna bönor och fläsk. Och inga presenter. Inte ens ett grattis. De hade glömt! Men när mamma ringde skulle de bli påminda. Och då skulle de minnsan bli generade.

Men mamma ringde inte. Hon glömde bort. Ingen ringde. Och hon gick till sängs med gråten i halsen. Och känslan av att inte vara viktig. Det tog lång tid innan det såret läkte. Och ärret finns fortfarande kvar.

Lite lättare...

Nu blir det tufft.... Inte så att jag har det tungt just nu, å andra sidan inte direkt uppåt heller. Snarare att jag ägnat mig åt konsolidering. De två senaste veckorna, efter min "aha upplevelse" har jag känt att något har varit på gång. Något som legat och malt inom mig, som ville ut. Och jag har stretat emot, försökt nonchalera vilket visade sig lönlöst. Att jag aldrig lär mig. Alla tecken finns där, men vad gör jag? Biter ihop, låtsas som vanligt och kör på med ryggknas, nackspärr och migrän som följd. Så idag blev det naprapat åtföljd av terapi. Och då äntligen kunde jag släppa efter, låta skiten komma ut. Vilken kraft det är i den typen av rening. Och vilken otrolig energi det kräver att gå runt och låtsas att allt är som det ska, när det inte är det.

Det tuffa då? Jo, jag har fått en insikt om mig själv som gjorde ont att erkänna. För det har även gjort mina barn illa, framförallt mellantrollet. I min strävan att försöka få mellantrollet accepterad i skolan har jag försökt ändra på henne, försökt vara trevlig/rar/social (hela jäkla kittet) så att de andra tjejernas föräldrar (och barnen med) ska tycka "oh vilken rar mamma mellantrollet har". I förhoppningen att då kommer de även tycka om mellantrollet. Idiot! Mänskligt - yes, men ändå idiotiskt!

Istället för att se mellantrollet för den hon är, bekräfta att hon faktiskt har rätt i en hel del av sina tankar (att några av tjejerna är elaka) och hjälpt henne i det så har jag försökt få henne att förstå hur de andra fungerar osv. Inte så att alla andra är elaka - mellantrollet är god. Nej, inte alls. Men däremot de tjejer som de facto är elaka - där ska jag stötta henne, inte försöka ursäkta dem och få henne att förstå. Snarare - yes baby, de är inte snälla men skit i dem då. Ägna Dig åt de som är okej, och glöm de andra. Och självklart måste jag göra samma sak - låta dem vara. Inte bry mig, inte försöka "vinna" dem och deras föräldrar. Utan snarare släppa dem, skita i dem och fokusera på det som är bra.

Nu är det inte så att jag ska sätta igång något "krig", absolut inte. Men att jag ska låta bli att bry mig! Jag måste inte vara gillad av alla, jag måste inte vara accepterad av alla och det betyder inte att jag är sämre för det. Och det är den lärdomen jag måste försöka få mina små troll att förstå.

Insåg idag när det här gick upp för mig att innerst inne är jag heligt jävla förbannad, och det är en positiv ilska. En stark drivkraft, men istället för att låta den komma till tals har jag försökt agera politiskt korrekt. Varit förstående och pedagogisk, förklarat och teoriserat. Men nu jävlar ska jag försöka rota fram den där ilskan igen, använda den drivkraften och därigenom bli stark. Gå de vägar som jag och min familj mår bra av, göra de val som vi behöver göra för vår skull. Och inte försöka anpassa mig till något som inte är jag. Som varken jag eller min familj mår bra av. Jag ska sluta upp att vara en mes i IRL, och släppa fram den "bitch" jag vet bor inom mig.

Och med den vetskapen ute i full frihet släppte nackspärren & migränen... mysko....*s*


Fotnot 1: bitch är för mig ett positivt ord, en stark människa som tror på sig själv. Jag vet att det är malplacé men det täcker in vad jag menar på ett kort och konscist sätt

Fotnot 2: så öppen, ärlig och klarspråkig som jag är här är jag inte i verkliga livet. Där biter jag mig i tungan, blir osäker och försöker anpassa mig. Bloggen speglar nog mer min egentliga självbild, som jag i verkliga livet försöker förtränga

What if?

I Stadsköping i välfärdslandet Sverige. Två tonåringar som kommit på glid, en ung pojke och flicka begår ett inbrott. De är påverkade av något, kanske spänning - kanske droger. De smyger genom en sommargrönskande trädgård och tar sig in i huset. Men det går inte som de tänkt sig. De blir överraskade av husägaren, som blir dödad i tumultet som följer.

Flickan tar självmant på sig skulden, då de tror att hennes chans till strafflindring är större. Men icke denna gång. Flickan döms till döden och skall stenas till döds på torget i helgen. Allmänheten är inbjuden.

Samtidigt i en annan del av Sverige, i det propra villasamhället Stadsbo begår en gift kvinna misstaget att bli kär i sin granne. Paret ertappas och kvinnan åtalas. Hon döms till döden genom stening. Även detta evenemang äger rum på det lokala torget och allmänheten är inbjuden.

Skulle detta verkligen kunna hända i Sverige? Idag? På 2000 talet. Föga troligt. Men det händer. I världen. År 2007! Tycker Du det är fel? Använd länkarna nedan:

http://www.petitiononline.com/DL2222/petition.html

http://www.petitiononline.com/Malak/petition.html

Skötselråd

Jag har sagt det förut men tydligen är det ingen som känner sig manad att ta tag i detta. Men skam den som ger sig, jag gör ett nytt försök:

En batbut är I N T E vinterkompatibel. Så många minusgrader som det är idag gör att vingarna blir stelfrusna. Och stelfrusna vingar går lätt sönder. Och går de sönder jag inte flyga. Och kan jag inte flyga så blir jag ledsen. Och blir jag ledsen så gråter jag. Och gråter jag kommer tårar. Och kommer tårar så fryser de till is. Och då blir jag ännu kallare. Och gråter ännu mer. You get the picture?

Så snälla någon vänlig omtänksam människa som har mer pengar än förstånd - send me a ticket till värmen. Asap! Helst före helgen för annars måste jag åka till Sälen... och där är det ännu kallar! Till råga på allt är jag för gammal för att flirta med skidlärarna, headbanga på afterskiin eller slå hot shot rekord i baren - så vad jag ska där att göra vet jag inte. Några förslag?

Dags att avskaffa monarkin?

Efter helgens misslyckade party har det varit turbulent bland de små damerna i mellantrollets klass. Driven av sitt rättvisepatos har mellantrollet försökt få de andra damerna att förstå att det är ouppfostrat att uppföra sig som de gjorde på kalaset. Lite väl optimistiskt att tro att en sån dialog ska fungera mellan små damer i den unga åldern, och utan en vuxen som är med och styr upp dialogen.

Hade iaf ett kortare snack med läraren och gav bakgrunden. Hon förstod till fullo varför reaktionen kommit från mellantrollet och skulle ta en dialog med tjejerna. Stärkt av känslan att jag hade rätt att reagera som jag gjorde beslöt jag mig att ta tjuren vid hornen och prata med drottningmodern till klassens drottning. That did not make may day om man säger som så.

Jag vet inte om jag är lite väl hård men jag tycker att en 7 åring som kommer till skolan med Mp3 spelare, mobiltelefon, gameboy och en 6-7 st Tamagouchisar verkar lite väl.... ja, bortskämd kanske? På kalas är det alltid prinsessklänning oavsett tema och plats, i skolan alltid übertjejigt oavsett väder. Och så är självklart prinsessan söt som socker.

Iaf, samtalet med drottningmodern blev totalt meningslöst. Började lite lugnt med att det hade varit lite stökigt på kalaset och att hennes dottern inte hade varit helt okej. Att hon från börjat markerat att partyt var tråkigt, att hon ville gå hem och hon ville inte alls vara med. Att lekarna var töntiga och så halade hon istället upp sin spelarsenal, kröp upp i soffan och försvann in i sin egen värld. Utom en stund vid matbordet då hon var med och drog igång ett matkrig.....

Drottningsmoderns svar på det hela var helt sonika "att då får vi låta bli att sammanföra dem då!"

Bra sätt att lösa problem! Förstår inte drottningmodern vilken otjänst hon gör sin dotter, när hon uppfostras utan gränser, får allt hon pekar på och inga krav ställs? Tror att hennes stackars dotter lär ramla hårt ned från sin piedistal när hon förstår att världen inte existerar för hennes skull, att omgivningen inte är hennes trogna undersåtar och att ett sött ansikte inte räcker hur långt som helst.

En ömdjuk önskan

Högaktningsfulle medresenär,
Livets vägar äro outgrundeliga såsom Vår Herre så klokt har skaldat. Som av en händelse har våra vägar korsets som en följd härav, vilket har lett till den lyckosamma händelse att min ringa person får nöjet att njuta av Ers beundransvärda person under en kort men ack så lycklig tid.

Jag ber att få betyga Eder min akting, då jag hyser den största respekt för Eder eminenta person vars kunskaper och samhällsklass vida överstiger mina. Dock har jag ett spörsmål jag måste dryfta med Eder och jag är rädd att min ringa utbildning inte bjuder mig tillfälle att uttrycka detta på ett respektfullt sätt, såsom det anstår en ståndmässig person som Ni själv.

Jag ber därför allra ödmjukast om ursäkt om jag på något sätt uttrycker mig otillbörligt, och mer om Er storsinta förståelse för mitt tillkortakommande i detta ärende.

Så vad är det för inscident som föranleder detta brev?

Helt sonika: STÄNG FÖR FASIKEN MUNNEN NÄR NI TUGGAR TUGUMMI! FRAMFÖRALLT NÄR NI SITTER PÅ TUNNELBANAN! Sedan må ni vara bratpacks från Östermalm eller inte.. I do not care! Dålig stil är dålig stil oavsett stadsdel!

Prinsessor och prinsar

Efter lördagens inte helt lyckade party har jag funderat. Rannsakat mig själv, försökt se hur jag gör i min uppfostran och hur jag tänker i genusperspektiv. Inte helt lätt.... För visst vill jag att mina små goa troll ska vara "söta flickor". Visst blir jag glad när andra ser dem och blir bedårade av deras utseende. Och visst tycker jag själv att de är söta. Men det är en balansgång utan dess like. Att bekräfta att de duger, i både utseende och sätt men samtidigt inte uppfostra dem i tron att det räcker med ett sött ansikte.

Runt omkring mig ser jag många föräldrar som fostrar sina barn enligt devisen "killar är stora, starka och tuffa. Tjejer räcker om de är söta". Så växer barnen växer upp, blir tonåringar och andra sidor kommer fram. Andra krav ställs på barnen. Den lilla tjejen som i hela sitt barnliv klarat sig undan besvärligheter och krav genom att lägga huvudet på sniskan med ett charmerande leende, är helt plötsligt en brådmogen tonåring. Med tonårshy, hormoner och kanske inte alls samma charmerande söthet som i yngre dagar. Pojken har vuxit upp från att vara en liten buse, som klarat sig undan med att "killar är sådana" till att fortsätta vara gränslös för ingen har ju innan satt stopp. Var går gränsen mellan att reta den mindre klasskompisen i småskolan till att mobba densamma i tonåren? När ska föräldrarna lära dem vart den gränsen går? När de redan klivit över den?

Och föräldrarna står förundrade och tittar. Vad hände med min söta lilla flicka, som nu är en arg tonåring som inte längre är sötast i klassen. Som måste hitta ett annat sätt att hamna i centrum som hon tidigare alltid varit i. Kanske genom att vara smalast? Eller ha flest skärsår på armarna? Eller vara elakaste tjejen i klassen? Vad gör hon när utseendet inte räcker till en vacker dag? Och vad gör den lille killen, som numera bara får skäll för det som pappa och mamma en gång skrattade åt, ryckte på axlarna och trodde att det skulle växa till sig? Vem förklarar för honom att störst inte alltid är bäst, och att konflikter löser man inte genom sparkar & slag?

Mellantrollet och jag hade en dialog efter helgens party. Jag blir alltid lika förundrar över hennes klokhet vid så unga år (sju på det åttonde). När jag frågade om hon fortfarande var ledsen för att prinsessorna tagit över och uppfört sig illa svarade hon:

Men mamma, en vacker dag inser de också att det räcker inte om man är söt på utsidan om insidan inte är det.

Scary...

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag då och då snear ut på någon reklam. Jag tycker generellt att nivån på TV reklamen är låg och taffligt gjord (nu lär väl en och annan gå i taget). En klar underskattning av människors intelligens ibland. Just nu retar jag mig på shamporeklamen. Är det någon som seriöst tror att livet blir underbart bara för att håret smörs in med vaselin och sedan slängs med som värsta fläkt i helvetet? Lite jobbigt dock att all dylik reklam ser i princip ser likadan ut. Och eftersom jag har som regel att bojkotta produkter vars reklam jag inte gillar så får jag nog snart tvätta håret med såpa! Hellre det....


Sedan måste jag bara fråga... även om det kanske är lite elakt.... Men....

Är det någon mer än jag som tycker att Pernilla W i sitt nya bruna hår och lysande ögon ser ut som Ödlegeneralskan i serien V?

Mothers from hell...

Ibland blir jag rädd. Mörkrädd. För vad en del mödrar fostrar våra döttrar till. När man ser små 7-8 åringar som är fullfjädrade manipulatörer, som lärt sig att blinka med fransarna och le med darrande läppar för att få sin vilja fram. De har i unga år lärt sig att intrigera för att klättra högre upp på rangordningen och vägen dit går över deras små väninnor. För högst upp på stegen kan bara en vara och den är tydligen vinnare. Leader of the gang så att säga. Och man hamnar inte där genom att vara en bra kompis, att ställa upp för sina vänner eller för att man ex.vis är duktig i gympa. Nej, man hamnar där beroende på hur bra man lärt sig intrigera och manipulera. Och många gånger står mödrarna bredvid, ler lite snett och säger att "jag kan inte rå på min lilla prinsessa, hon har alltid vetat vad hon vill". Jaha, och? Hur ska det sluta sedan?

Idag hade mellantrollet party för damerna i klassen. Och det var.... sådär.... Inte helt lätt. Det finns 2 prinsessor i klassen, med helt olika bakgrunder. Den ena prinsessan är van vid gå på den röda mattan och charmar sina undersåtar till total lydnad medan den andra marscherar längst fram i ledet, och styr gruppen med fast hand och dominans. Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i någondera sorten, även om tjejerna var för sig är rara.

Mellantrollet förstår inte alls det där spelet, vilket jag iofs är lycklig för. Dock blir hon ledsen av det, för hon har ännu inte lärt sig rycka på axlarna och köra sitt race. Hon är tillräckligt ung och naiv för att tro på rättvisa och godhet. Hon lär tyvärr bli varse...

Hur som, efter att lyssnat en stund på deras tjafs om vem som skulle vara i lag med vem, vem som skulle sitta med vem osv så brann det till i skallen på mig. Höjde rösten markant och sa åt alla att hålla tyst. Första försöket fungerade inte så jag drog upp volymen ett snäpp till och röt "håll tyst eller gå ut"! Och det bet! De satt som tända ljus och lyssnade på trollmors visdomsord:

"Ni är ett litet gäng tjejer som ska sitta och äta! Ni ska inte välja partner för livet utan helt enkelt sitta still i 20 minuter och äta. Klarar ni inte av det utan att tjaffsa om bästis hit och bästis dit lär livet bli otroligt tufft för er. Oavsett var ni sitter har ni en kompis bredvid er, mitt emot er och snett emot er. Så nu gör ni som så att ni sitter ned, äter och slutar tjaffsa. Passar inte det säger ni till mig så ringer jag era föräldrar så att de kan komma hit och hämta er. Nå, vilket vill ni?"

Kan väl säga att det blev tyst. Och alla satt kvar. Men något riktigt lyckat party blev det inte. Tyvärr. Men jag tror att mellantrollet tog det ganska bra ändå. Hoppas jag. För mig blev det ännu en läxa att jag kan inte ta på mig mina barns svårigheter, de måste lära sig själva att hantera dem. Och det är en läxa jag har svårt för...

Friday on my mind...

Åh sicken rolig fredag jag haft... not! Har påbörjat företagsdeklarationerna... och det är inte roligt. Förutom att det är en hel bunt med siffror som ska stoppas hit och dit, så ser jag också den samlade skattemassa som lagts in. Och hur mycket pengar som passerat. Och hur lite som finns kvar. Men allra värst är att jag får kortslutning. Fattar inte ett endaste dugg och känner mig allmänt korkad.

Besides that så undrar jag vart ni tagit vägen? Inga kommentarer längre... eller jo visst, några trogna självar är det och ni är uppskattade. Själv känner jag (ärligen, utan att gå med hoven) att jag tappat schwungett i min blogg. Stämmer det? Visserligen gillar jag att skriva främst för min egen skull, men jag behöver samtidigt bekräftelsen på att ni finns och läser. Funderar på att ta en liten paus, låta mina tankar mogna och komma igen när huvudet är up & running igen.

Äsch, nu blev det blaj blaj men min vana trogen så redigerar jag inte utan kastar det rakt ut i cyberrymden.

Nu ska jag let's dansa!

Aha...

Har haft en otroligt häftig upplevelse idag. En sån där "aha" variant som drabbar en några gånger i livet. Jag har jobbat hårt med mig själv, försökt få någon slags självinsikt och idag föll en hel del bitar på plats. Det var som ett slags "hallelulja moment" för mig, kändes som om jag ville ställa mig upp och säga "Jag är trollmor och jag är människa, med fel och brister" i samma andra som man gör på AA. För det är vad jag är, människa med fel och brister. Och nu tror jag äntligen att jag fattar vad det handlar om.

I min strävan att bli hel har jag kämpat med att vara bra, duktig. Kunna allt, orka massor, prestera och vara den perfekta mamman, hustrun, vännen, dottern, arbetsmänniskan. Och jag har varit otroligt duktig, men ändå inte nöjd. Något har saknats.

Den senaste veckan har jag retat mig på småsaker, hos människor jag gillar. Inte riktigt förstått varför och försökt leta efter orsak. Så slog det mig igår - jag är avundsjuk. En egenskap som jag har kämpat emot, för inte är väl det något som en "god och perfekt människa" kan vara? Men det går! Däremot är jag inte missunsam och det är en jäkla skillnad.

Jag är inte perfekt, det vet jag. Men nu har jag också (tror jag) lärt mig att jag inte BEHÖVER vara perfekt för att vara en bra människa. För jag är bra, i mig själv. Trots att jag ibland är avundsjuk, trots att jag ibland skriker och blir förbannad, trots att jag gör fel och misslyckas ibland.Jag tror nu att jag börjar se mig själv som andra ser mig. Och vet ni vad det häftigaste av allt är? Jag gillar det jag ser. Och jag kan säga det utan att känna mig förmäten, generad eller pinsam!

Shit, jag kanske börjar bli vuxen....*s*

Re-run....

Nu är jag sådär less på mig själv. Igen. Typ femtioelfte gången sedan i julas. Men hur länge ska det hålla på? Och nej, det är inte PMS. Inte ens EMS. Eller UMS. Nej tack, jag står över sånt. Inte av egen fri vilja, utan naturens egna lagar har bestämt så.

Äsch, det har säkert med åldern att göra. Alla våra perioder brukar ju kunna relateras till ålder; trotsåldern, den har jag fixat (även om trollfar säkert tycker annorlunda). Pubertetsåldern har jag också klarat av. Giftasåldern? Yes även den är fixad. Medelåldern är jag mitt uppe i (tror jag, det beror ju på hur länge jag hänger kvar).

Nej ser ni, istället har jag hamnat i övergångsåldern. Undrar bara vad jag ska övergå till. Att bli gammal? Eller klok? Jag menar, det hörs ju på namnet. Jag ska över gå till något annat. Men vad? Jag gillar ju att vara ett hyperaktivt troll. Ska jag inte få fortsätta med det? Hallå? Är det någon som vet? Vad ska jag övergå till? Snälla, säg att jag kommer att övergå till att vara soft, cool, charmig, smart och alldeles underbar! Då är det okej. Men om tanken är att jag ska bli en gnetig gammal surkäring så vill jag inte vara med! Pilutta er!

Nu ska jag sova. I min lila pyjamas. Och rynkiga panna. Med min lilla näsa.
Godnatt

Trollterapi

Som ett led i att stärka småtrollens självkänsla har jag börjat med lite hemmagjord terapi. Varje kväll säger de 3 bra saker om sig själva, och sedan säger jag tre bra. Förutom att de lär sig tänka bra om sig själva så blir det en positiv avslutning på kvällen oavsett hur dagen varit. Fast ibland.....

Trollmor: Okej gumman, ska Du börja?
Lilltrollet: Jag är jättebra kompis.
Trollmor: Det är Du verkligen.
Lilltrollet: Och så är jag bra på att sjunga högt
Trollmor: Det också
Lilltrollet: Men jag är allra bäst på att retas!

Pausbild....

I väntan på tid, inspiration och hemsida.....*s*

Tvist i trollskogen

Läxläsning. Protester. Kan själv. Men kan inte. Vill ha hjälp. Men inte. Och så ilska. Tårar. Bråk. Sedan försoning.

Trollmor: Förstår Du vännen varför jag blev arg på Dig?
Mellantrollet: För att jag inte kunde läxan?
Trollmor: Nej gumman, det var inte därför. Jag blev arg för att Du skrek åt mig, och sa dumma saker när jag skulle hjälpa Dig.
Mellantrollet. Men när jag gör fel blir jag så arg. Och så hjälper Du mig inte som jag vill.
Trollmor: Men hur vill Du att jag ska hjälpa Dig då?
Mellantrollet: Genom att göra läxan åt mig!
Trollmor: Det kommer jag aldrig att göra hjärtat, för då lär Du Dig inte.
Mellantrollet: Jag veeet...
Trollmor: Vet Du vad jag tror? Att när Du blir sådär arg så blir Du egentligen arg på Dig själv.
Mellantrollet: Kanske
Trollmor: Och jag förstår det. Men det betyder inte att man får säga vad man vill. Jag blir jätteledsen när Du säger att Du hatar mig, att jag är en dålig mamma och såna saker.
Mellantrollet: Men jag menar det inte. Jag blir bara så arg.
Trollmor: Jo, jag vet. Men då får Du säga andra saker, som att Du tycker att jag är dum t ex.
Mellantrollet: Men ibland är Du dum!
Trollmor: Ja, det är jag. Alla människor gör fel ibland. Men Du gumman, hur tycker Du att en bra mamma ska vara?
Mellantrollet: Som Du.
Trollmor: Älskling, jag vet att jag är en bra mamma eftersom jag är Din mamma. Men om Du fick önska precis vad Du ville, hur skulle Du vilja att en bra mamma var? Jag kanske kan lära mig saker av det.
Mellantrollet: Vill Du att jag ska säga det?
Trollmor: Ja, om Du vill.
Mellantrollet: Okej. Hon ska ha ganska kort ljusbrunt hår, grön-blå ögon, liten gullig näsa och rosa läppar. Och så ska hon ha ljusblå pyjamas med vita ränder. Ganska mjuk mage. Och lite rynkor i pannan. Så ska en bra mamma vara!

Anja, släng Dig i väggen!

Okej att Du åker bättre utför än mig. Det kan jag inte förneka. Å andra sidan, om mina knän hade hållt så vem vet? Då kanske Du fått Dig en riktig fight i backarna.... Experterna säger att en av Dina stora fördelar är tyngden Du lägger på skidorna. Hallå! Ska vi snacka tyngd så lär Du ligga i lä. Jag har en hel del dövikt att tynga ned laggen med. Inga onödiga muskler här inte.

Men nu kom jag ifrån ämnet! Du har en gimmick har jag sett. En segergest. I form av en säl!

Vill bara informera om att jag är en jäkel på sälen! Mestadels ofrivillig sådan, men ändock... Och jag började för många herrans år sedan. Kan man kalla det för varumärkesintrång? Går det att patentera en segergest? Fast i mitt fall är det väl snarare en livsstil... Sedan måste jag också påpeka att jag varierar min säl på många fler sätt än vad du gör. Vad sägs om följande exempel ur livs levande livet:

1. Höggravid halkar jag utanför porten. Åker ryggledes nedför backen, med armar och ben rakt upp i luften. Även kallad "Sälen goes downhill"

2. Uppdressad till tänderna i high heels kliver jag in på krogen, i den lilla svarta. Halkar på en förflugen mattkant och glider in i restaurangen på mage. Den varianten kallas ""Nightlife"

3. Med barn och matkassar på väg in i tunnelbanan när fötterna bestämmer sig leva sitt eget liv. Kasar graciöst in på mage, med dubbelbarnvagnen som vågbrytare. Den har jag döpt till "På resande fot".

4. Hopp i land väntar. Jag är redo med tamp och tar ett skutt för kung och fosterland. En bit av tampen har förvirrat sig och agerar fälla. Det blir en relativt smärtsam glidning in över bryggan, med magen som bromskloss. Händelsen benämns numera som "Skärgårdssälen"

Så vad tycks, vem är mest lämpad att erhålla rättigheterna till Sälen?

Lilltrollet vill bli stor

Lilltrollet: Mamma, är det sant att Du inte kan få fler bebisar?
Trollmor: Ja gumman det är det.
Lilltrollet: Är Du ledsen för det?
Trollmor: Lite ledsen ibland, men samtidigt har jag fått de bästa små troll jag kan få
Lilltrollet: Jag är ledsen för det mamma.
Trollmor: Jaså hjärtat, varför är Du det?
Lilltrollet: För nu kommer jag aldrig bli storasyster.
Trollmor: Skulle Du vilja det?
Lilltrollet: Ja! För alla i min klass är storasystrar. Nu kommer jag alltid vara minst!
Trollmor: Gumman, Du kan aldrig någonsin vara minst!
Lilltrollet: Det är jag visst det!
Trollmor: På det sätt att Du inte har yngre syskon, men inte annars.
Lilltrollet: Jag förstår inte vad Du menar mamma?
Trollmor: För i Dina tankar och i Ditt hjärta är Du jättestor gumman. Och det är det viktigaste som finns!
Lilltrollet: Lovar Du det? Är det sant?
Trollmor: Det lovar jag älskling. Förstår Du hur jag menar?
Lilltrollet: Tror det mamma. Det känns iaf bra i magen när Du säger det!
Trollmor. Och det gumman betyder att det är sant.
Lilltrollet: Mamma, nu är jag glad igen.

Over & Out från Trollmor!

Nu har jag blivit tvingad, hårt och brutalt, att uppgradera till nya blogger versionen. Vi får väl se om detta tekniska geni (not) lyckas.... eller inte. Om inte kommer jag försöka se hjälplös ut, blinka med mina blå (som är gröna) och hoppas på att någon snäll människa därute ilar till min hjälp.

I övrigt ber jag att ödmjukt få ställa följande fråga:
Varför i hela fridens namn har man med sig sina yrkestitlar i en bröllopsannons? I do not get it!

Lite kvällsfägring?

Nu har jag fusat igen! Men jag kan fortfarande inte fotografera......

Men lite färgfägring blev det iaf så här på söndagen, så håll tillgodo!

Another Saturday night....*

Skönt att man inte längre behöver vara pinsam för att man ägnar en lördagkväll åt att titta på Melodifestival. När jag var hälften så gammal som idag så var det garanterat töntvarning att ägna sig åt dylika ting.

Nu kan jag dels med ålderns rätt hämningslöst frossa i evenemanget, och dels har det numera fått nästintill trendstämpel på sig. Så skönt när tiden hinner ikapp!

Förutom att jag gillar att hacka sönder artisternas klädsel, uppträdande och sång så är det ett eminent program att sticka till. En vuxenponscho, en mössa till maken samt 1/5 kofta till trollmor. Inte illa pinkat av en trähäst!

Sedan måste jag bekänna - jag är nog lite småkär i Ola Salo! Inte bara i Ola, utan hela j*a The Ark. Trots saftig förkylning, hög feber och iklädd mysdress modell pinsam så började det rycka i benen. Fasiken, jag började känna igen det gamla festsuget i tarmen. Och det var inte igår inte. Tankarna började genast virvla runt "GT, jeans, boots, dansa, GT, jeans, boots, dansa". Hade det itne varit för febern så vet jag inte hur det slutat....

Om det sedan är mitt kranka tillstånd eller om jag blivit blödig på gamla dagar vet jag inte, men jag klämde faktiskt fram en liten tår när skolfröken tog sig till final. Jag gillar underdogs. Och jag gillar äkta, oförfalskad glädje. Och så är jag en stor fan av Simon & Garfunkel, lyckligtvis är jag också omusikalisk så jag kan inte säga om det var en bra eller dålig efterapning. Men det är en annan historia, som jag överlåter åt andra att berätta.

Inatt kommer jag inte hångla med JB! Jag kommer drömma extatiska drömmar om när jag är på turné med The Ark, jazzar loss med Salo. Tror att Aladåberna som bakgrundsdansare skulle höja temperaturen ytterligare några grader.... Agent Biggis -fixa det! Please! Så är vi kvitt sen (lite utpressning får man väl idka?)

Och med de orden ber Trollmor & The Ark önska er en goder afton. Nu ska vi ned i baren och festa.... (in my dreams)

*en absolut favorit, en gång känd som Cat Stevens

Tunga tankar i Trollskogen

Mellantrollet: Mamma, när ska Du dö?
Trollmor: Om väldigt, väldigt lång tid hoppas jag gumman
Mellantrollet: Mamma, jag vill inte att Du ska dö!
Trollmor: Det vill inte jag heller, men det kommer dröja länge.
Mellantrollet: Vem ska ta hand om mig när Du dör mamma?
Trollmor: Vet Du hjärtat, förmodligen är Du vuxen och har egna barn när det är dags.
Mellantrollet: Men det kan Du inte veta säkert? Du kan inte lova det!
Trollmor: Nej älsklingen, det kan jag inte. Men jag hoppas och tror att det är så.
Mellantrollet: Vet Du vad som är värst med att tänka att Du kommer att dö en dag?
Trollmor: Nej älsklingen, vad tycker Du är värst?
Mellantrollet: Att jag är rädd för att glömma bort Dig då.
Trollmor: Vet Du hjärtat, att Du kanske glömmer bort mig i sådär "vanliga" tankar, men innerst inne i Ditt hjärta så kommer Du alltid ha kvar ett minne.
Mellantrollet: Men när Du dör så kommer jag aldrig få se Dig mer igen! Och då blir jag ledsen när jag tänker på det.
Trollmor: Det blir jag med gumman. Men då brukar jag tänka att när jag dör, så kommer jag sitta på ett moln däruppe och titta ned på Dig. Och när det sedan är Din tur så kommer jag vänta där på Dig.
Mellantrollet: Men tänk om jag inte hittar Dig då mamma? Om jag åker till fel moln?
Trollmor: Det kan inte Du bestämma älskling, utan det är jag som sitter och dirigerar Dig rätt däruppe.
Mellantrollet: Vet Du mamma, nu känns lite bättre. Jag älskar Dig mamma.
Trollmor: Och jag älskar Dig raringen!

Hur tänker folk?

Jag brukar försöka undvika debatterna här på bloggen, oftas för att de förekommer på/mellan bloggar som jag läser men sällan kommenterar. Verkar då lite väl förmätet att helt plötsligt börja kommentera när "kriget är igång".

Men nu kan jag inte riktigt hålla mig, för jag blev otroligt illa berörd idag. Allas vår prinsessa råkade använda en del (i mitt nycke) ord i totalt fel sammanhang. En del reagerade starkt medan andra tyckte det var helt okej. Precis som det brukar vara. En sida för, en sida emot.

Jag ska inte sticka under en stol med att jag gillar att läsa de här inläggen, verbalt krig kan vara underhållande. Ibland förvånas jag, ibland förstummas jag och ibland blir jag bara matt. Men idag blev jag alltså illa berörd. För idag ligger det ute en film. En helt underbart vacker film, om en otroligt charmig liten pojke. Det blir jag inte upprörd av. Men i det sammanhanget. Och med den rubriken;

"Jag vill inte skriva vad han är, det kanske är förnedrande?"

Kanske jag missupfattat, kanske det inte alls är menat som jag tolkade det. Men jag fick ont i magen. Vad har den lille söte grabben med den här diskussionen att göra? Vet han om att han är med som slagträ i debatten? Varför inte bara stå för vad man gjort, skita i bortförklaringar utan säga: Okej, nu använde jag ordet CP på ett sätt som en del av er tycker är förnedrande. Ber om ursäkt för de som tog illa upp, det var inte meningen.

Istället ska det argumenteras, förklaras och bortförklaras in absurdum. Fasiken människa, sticker man ut hakan åker man ibland på en smäll och det får man leva med. Så enkelt är det.

Trista trollmor!

Jag har hållit mig lite lugn på sistone. Väntat och hoppats på att mitt lågmälda humör ska gå över. Men förmodligen har jag ett ton sorg som ligger därinne och ska ut. Och sedan kommer jag precis som fågeln Fenix resa mig ur askan. Men jag saknar mig själv, mitt glada och ibland även roliga jag. Känner mig grå, trist, ful, gammal, sur, elak och totalt oälskad!

Men jag får väl vänta ur det, för det går över. Det gör det alltid. Som någon mycket klokt sa i en kommentar nedan så kan jag ju ta mina uppgörelser i drömmarna och på det sättet rensa. Förmodligen det jag håller på med, för jag drömmer helt vansinniga drömmar. Om vänner som inte längre finns med i bilden, om mamma, om lärare osv.

Den där resan som jag är ute på har kanske inte kommit så långt som jag hoppades och trodde, så det är bara att hålla hårt i biljetten ett tag till.

Att det sedan verkar bli vargavinter väder gör inte saken bättre. Plussa på med sjuka små troll och en halvkrank trollmor. Vad får man då? En trist trollmor! Men vänta ni bara, en vacker dag så vaknar hon ur sin vinterdvala och kommer tillbaka. Full med kloka (que???) ord att förgylla er vardag med. Några mer galna empiriska historier kan det inte bli för jag har ju blivit mogen och förnuftig (eller hur???)

Äsch, nu blir det bara trams! Nu skuttar jag graciöst ned i sängen och hånglar med JB istället.

So long babes

Fyrkantiga ögon

Har jag lyckats införskaffa. Genom ett idogt TV tittande. Jag är ingen TV freak, men idag har jag nog fasiken sett allt från Dr Phil till Extreme Makeover. Tycker inte att jag fått så mycket lärdom i mig, men en del saker har jag fått insikt i:

1. Jag är glad att jag inte är född i USA. Det är inte riktigt mitt stuk
2. Jag skulle aldrig i hela mitt liv fläka ut mitt liv på det sättet i TV, oavsett hur många dollares jag blev erbjuden
3. Jag skulle aldrig i hela helvetet operera mig till skönhet i den utsträckning som de gör i Extreme Makeover. Jag får ont i kroppen bara jag tänker på det.
4. Jag gör helt fel när jag pussas. Tydligen ska man fokusera på de 3 P:na: position, plutning och prestanda. Och jag som alltid har trott att det bara var att tuta och köra. Gå på känsla liksom. Efter att ha skådat dagens program så är jag expert. Behöver ni hjälp -ring Trollmor!

Och vadan denna TV tittar dag då? De små trollens förkylningsbaciller har slutligen knäckt trollmor, så jag har antagit horisontal läge. Har lyckats hitta ett sätt så jag kan sticka när jag ligger... iaf ponschos.

Nu återgår jag till mitt plattläge och väntar på my man, Mr Woodshimself. Tror t o m jag ska borsta gaddarna innan, om han nu skulle vilja testa de tre P:na!

To Russia with love!

Kära Ludmilla,
Jag håller helt med Dig - vi skulle säkerligen ha en underbar framtid tillsammans. Anledningen till att jag inte svarat på de mail Du bombaderat mig med är helt enkelt att jag försöker tygla mig. Att inte falla för frestelsen. För enligt vad Du har att erbjuda är det allt för att göra en människa salig av lycka. Mig med. Om det inte vore för två små detaljer:

1. Jag är en heterosexuell kvinna
2. Jag är lyckligt gift

Så snälla Ludmilla, räcker nu! Jag kommer inte falla till föga, så bit ihop eller bryt ihop. Whatever, bara lämna mig ifred.

Tackar allra ödmjukast!

I natt jag drömde...

Jag brukar alltid drömma, oftast nästan psykadeliska drömmar som är så långt ifrån verkligheten man kan komma. Som häromdagen när jag spelade kort med tanterna i ateljen. Ibland händer det att mitt undermedvetna är igång och jag drömmar om saker som pågår i mitt liv. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag drömt om människor i min närhet, om saker som ska komma att ske och sedan har de inträffat i verkligheten. Det är lite läskigt, om än fascinerande.

Inatt drömde jag om mamma. Något jag inte gjort på väldigt många år. Det är mer 7 år sedan hon dog och den första tiden förekom hon ofta i min nattliga vila. Sedan verkade det som om jag försonades med ödet och drömmarna slutade komma. Tills inatt.

Det var en väldigt underlig dröm. Vi var i Frankrike och vädret var helt underbart. Satt i mammas trädgård och filosoferade över allt och inget. Jag hade vita shorts på mig och ett glas juice i handen. Så står mamma i altandörren. Hon är klädd i en klänning hon hade när jag var liten. Mamma var arg på mig, för att jag hade glömt något. Vad det var kommer jag inte ihåg. Hon börjar skälla på mig, och jag försöker förklara varför jag glömt det. Det har något med min mail att göra, om jag hade läst mailen så hade jag inte glömt det. Och jag blev frustrerad, kände mig orättvis behandlad eftersom jag försökte läsa mina mail och hon vägrade låta mig låna hennes dator. I verkligheten ägde min mor aldrig någon dator.

Ju argare jag blir desto vagare blir mamma, hon liksom tonar bort för att sedan helt upplösas i dimma. Och jag börjar gråta. Inser att jag inte kommer att se henne igen och att det sista jag säger till henne är hårda ord. Att vi skils åt som ovänner. Precis som vi gjorde i verkliga livet. Och jag vaknar med en klump i magen.

En nära vän, också hon med en komplicerad relation till sin mor, är just i fas med att ta slutgiltligt avsked från sin mor. Och hon är stark, hon har lyckats försonas med det som varit och kan ta ett kärleksfullt adjö av sin mor. Förmodligen är det de tankarna som satt igång mina drömmar. Jag avundas henne inte den sits hon sitter i, men om jag hade fått en andra chans hade jag försökt göra samma som hon - försonats med det som varit medan jag hade chansen.

Kärleken är...

Jag har funderat mycket på det där med kärlek på sistone. Varför det egentligen är så svårt. När man älskar någon så behöver man tillit, till sig själv och sin partner. Man måste låta människor komma nära, och då är man även sårbar. Ett felaktigt ord, en otydlig blick så drar man sig undan. Och tvivlet på kärleken kommer.

Den man älskar vill man väl. Framförallt när det gäller ens barn. Helst av allt vill man bära fram dem genom livet, låta dem slippa alla umbäranden och enbart uppleva lycka. Men ju mer man ger dem, desto mer kräver de. Inte av illvilja, utan för att det är människans natur. Var går gränsen? Att veta var den är gör att de blir trygga, även om orden säger annorlunda.

Mina troll utmanar mig nästan jämt. Både verbalt och med handlingar. Jag inbillar mig att de är för att de törs. Att de vet att jag älskar dem oavsett vad som händer, att det är därför de törs ta ut svängarna. De vet att jag finns där. Trots allt.

Men de kan samtidigt göra mig så arg. Så otroligt frusterad att jag ibland bara vill gå därifrån. Stampa i golvet som jag vore 5 år och vråla "ni älskar mig inte för då skulle ni göra som jag säger". Oftast biter jag ihop om den värsta ilskan, men ibland så brister det. Jag höjer rösten rejält, skriker ordentligt och blir arg så tårarna sprutar. Och då når jag dem. Vi försonas genom kramar och pratstund i soffan. Och lugnet infinner sig igen. Till nästa gång.

Ibland gör det mig rädd, att jag kan bli så arg på några jag älskar så mycket. Samtidigt är jag trygg i att jag kan hantera den ilskan, för jag skulle aldrig bära hand på dem. När det blir för mycket är det stekspadarna som får ta smällen.

Samtidigt finns där en viss oro, med tanke på vad jag bär med mig i bagaget. Är min ilska normal? Eller blir även andra så arga på sina barn?

Trollmors undermedvetna talar

Inatt har jag spelat Vändåtta med tanterna i ateljen, iklädd balettdräkt och med Robin W's Madonna dånandes i högtalarna.

Ska jag tolka det som att mitt undermedvetna tycker att jag ska bli nunna?

Bättre förr?

Så länge mina föräldrar var gifta levde de i ett förhållandevis traditionellt äktenskap, för den tidsåldern. Mannen var den som satte maten på bordet och kvinnans uppgift var att laga den. På semesterbilder ståtar pappa med vit skjorta och slips, trots sommarvärmen. Mamma iklädd knälång kjol, blus och en liten cardigan slängd över axlarna. En mönsterbild för den lyckade medelklassfamiljen, där lyckan strålade utåt och själarna trasades sönder inunder.

Mina första levnadsår tillbringades i en liten trea och det var även där mamma startade sitt egna företag. I sovrummet, mellan blöj- och matpassen av lillebror. Det växte och blev riktigt framgångsrikt, vilket fick till följd att vi kunde klättra på framgångsstegen och flytta till nybyggt radhus. Ett område för tjänstemän med deras dekorativa hemmafruar, så gott som alla med 2,5 barn och hund. Där stack mamma ut som en påfågel, då hon var en av de få kvinnorna som hade ett s k karriäryrke. Visst var det helt acceptabelt att arbeta utanför hemmet, när barnen väl uppnått skolålder men helst skulle det vara deltid och i någon form av omsorg.

Om det var det som gjorde att de sista bitarna av gemenskap luckrades upp eller om fundamentet var fel från början vet jag inte, men det var iaf inte länge som vi bodde där som lyckliga familjen. Och när pappa lämnade hemmet så blev mamma den enda ensamstående kvinnan i området. En orm i paradiset, ett hot mot alla lyckliga äktenskap runt om oss. De grannar som tidigare tittat in på en fika försvann med blixtens hastighet och gud nåde den grannman som erbjöd sig att klippa gräset. Han blev sedd av kritiska ögon, inte bara av sin egen fru utan av alla runt om. För självklart var min mamma på jakt efter en ny man. Iaf enligt omgivningens fördömande åsikt.

Ett fördömande som även drabbade oss barn, för det visste väl alla att skilsmässobarn var problembarn. Inte för att vi gett dem bevis för det, men det var nog bara en tidsfråga. Så i rent förebyggande syfte rensades även vår bekantskapskrets upp vilket fick till innebörd att vi mer eller mindre blev isolerade. För vem vet, kanske det var smittsamt?

Mamma stod ut i 5 år, sedan gav hon upp. Flyttade till södra Sverige och sökte lyckan långt ut på landet. Långt bort från intriger, men även från social kontakt och förströelse. Och där någonstans började den riktiga resan nedför. En resa som tog 25 långa smärtsamma år innan den var över. Och det utan lyckligt slut.

Lite morgongodis

För ett tag sedan skröt jag om mitt vackra fat som var på G. Och nu är det klart! Slumpat till ett stort, läckert bordsfat som kan pigga upp tillvaron. Nu är jag en värdelös fotograf så jag kan inte riktigt göra det rättvisa. Men jag är nöjd iaf!

Glasklar logik!

Mellantrollet: Är Du glad att jag inte kan simma?
Trollmor: Nu förstår jag inte riktigt gumman. Varför skulle jag vara glad för det?
Mellantrollet: Men mamma, om jag kunde simma så skulle jag nog simma jättefort.
Trollmor: Jaaaa?
Mellantrollet: Och så skulle jag ju simma som alla andra.
Trollmor: Jaaaa?
Mellantrollet: Men förstår Du inte då?
Trollmor: Njae, Du får nog förklara.
Mellantrollet: Då hade jag ju inte simmat åt fel håll!
Trollmor: Åt fel håll? När då?
Mellantrollet: När jag var ett litet frö! Alla andra frön simmade ju åt andra hållet. Men jag simmade åt andra hållet och så blev jag ditt barn. Hade jag kunnat simma hade någon annan blivit min mamma eller hur?

En helt vanligt torsdag...

Vi har förmånen att slippa detaljplanera våra dagar, då jag är egen och maken just nu "between jobs". Jag har snabbt vant mig vid den här flexibiliteten så när det dyker upp dagar med späckade scheman får jag nästan yrsel. Ju äldre jag blir desto sämre blir jag på stress. Idag slog jag förmodligen något slags rekord....

Imorse lämnade maken små troll i skolan., medan Trollmor gör lite jobb hemifrån. 9.30 ska jag vara i Söderälje för att träffa biståndshandläggaren och försöka få hemtjänst till trollfarfar. Strax före 9 ringer maken, han är på väg för att hämta litet troll som måste hämtas hem. Innan dess ska de ta en sväng förbi apoteket, vilket gör att de anländer strax efter 9. Bara trampa hårt på gaspedalen och jag kommer precis klockan 9.30 hem till trollfarfar. Ingen där! Men det är lugnt, jag har nyckel och tar mig in själv. Trollfarfar är på väg hem från tandläkaren och bör komma när som helst.

Handläggaren kommer, en trevlig kvinna kring 50 rycket. Vi tar en fika, pratar och väntar på Trollfarfar. Och väntar. Och väntar. Jag ringer tandläkaren och får besked att Trollfarfar lämnade strax efter klockan 9. Ringer mobilen som han utrustats med, det enda som händer är att det ringer i sovrummet. Så mycket för den mobilen! Strax efter halvelva måste damen gå och vi bokar ny tid. Själv kastar jag mig i bilen och far ut för att leta efter Trollfarfar. Hittar honom vandrandes på vägen. Dock kom han inte ihåg riktigt var han hade varit efter tandläkaren..... Sedan erinrade han sig! Han hade varit på apoteket för att hämta ut sin medicin. Dock inte med receptet utan med burken i handen! Tyckte att det räckte för att få ut en ny medicin, men det gick inte. Konstigt *s*.

Ned på stan för att fixa fullmakter på banken, rakhyvlar, apoteket och lite annat smått och gott. På apoteket blir det lite strul... Han har överdoserat sin medicin och får egentligen inte hämta ut något mer på ännu en månad! Men efter lite pock och flirt samt stillsam övertalning får han det. Jag hade iaf med mig receptet!

Så långt min förmiddag.... och jag är redan trött!