Jag har funderat mycket på det där med kärlek på sistone. Varför det egentligen är så svårt. När man älskar någon så behöver man tillit, till sig själv och sin partner. Man måste låta människor komma nära, och då är man även sårbar. Ett felaktigt ord, en otydlig blick så drar man sig undan. Och tvivlet på kärleken kommer.
Den man älskar vill man väl. Framförallt när det gäller ens barn. Helst av allt vill man bära fram dem genom livet, låta dem slippa alla umbäranden och enbart uppleva lycka. Men ju mer man ger dem, desto mer kräver de. Inte av illvilja, utan för att det är människans natur. Var går gränsen? Att veta var den är gör att de blir trygga, även om orden säger annorlunda.
Mina troll utmanar mig nästan jämt. Både verbalt och med handlingar. Jag inbillar mig att de är för att de törs. Att de vet att jag älskar dem oavsett vad som händer, att det är därför de törs ta ut svängarna. De vet att jag finns där. Trots allt.
Men de kan samtidigt göra mig så arg. Så otroligt frusterad att jag ibland bara vill gå därifrån. Stampa i golvet som jag vore 5 år och vråla "ni älskar mig inte för då skulle ni göra som jag säger". Oftast biter jag ihop om den värsta ilskan, men ibland så brister det. Jag höjer rösten rejält, skriker ordentligt och blir arg så tårarna sprutar. Och då når jag dem. Vi försonas genom kramar och pratstund i soffan. Och lugnet infinner sig igen. Till nästa gång.
Ibland gör det mig rädd, att jag kan bli så arg på några jag älskar så mycket. Samtidigt är jag trygg i att jag kan hantera den ilskan, för jag skulle aldrig bära hand på dem. När det blir för mycket är det stekspadarna som får ta smällen.
Samtidigt finns där en viss oro, med tanke på vad jag bär med mig i bagaget. Är min ilska normal? Eller blir även andra så arga på sina barn?
Inlägg
3 timmar sedan
9 kommentarer:
Joodå, vi andra blir också så arga emellanåt! Det där med stekpadarna får du gärna utveckla, vad gör du med de stackarna?
Tack Snurran, skönt att höra att det är fler än jag. Jo, när jag blir så arg att det kokar brukar jag daska stekspaden i diskbänken hårt och rejält! Det låter en del, men det släpper ut ilskan på ett bra sätt...*S* Mycket moget eller hur?
Du behöver inte vara orolig. Vi kan nog alla bli just så där arga emellan varven. Huvudsaken att man kan hantera ilskan och att det går över och man försonas så fort som möjligt.
"Lustigt" att du skrev om detta just nu... så där arg och frustrerad blev jag på den där jag bor med igår. Vill bli bekräftad och känna mig utvald. En tallrik gick sönder i diskhon... det där med stekspaden låter bättre. Tack för tipset.
Undrar om det inte är en del av kärlekens natur att de man älskar mest är de som vet vilka knappar de ska trycka på för att man ska bli mest vansinnig. :-)
Huvudsaken är ju som du säger att man inte bär hand på varandra och att man blir vänner igen.
Jag minns att jag var galen på min mormor, jag rentutav hatade henne - men det var i stridens hetta det! Mormor är ju den jag älskat mest av alla alltid. Helt tills Loppan dök upp! :-)
Kortfattat: Du är helt normal!
PS: Ang. föregående kommentar så fick jag ett tips en gång av en dam. Man ska köpa udda tallrikar på loppis för ett par kronor styck och ha i lager när man behöver ngt att kasta med! ;-)
Filifjonkan menar att barn måste se och lära sig att ens moder inte är en maskin utan en människa med känslor precis som de. Det är naturligtvis tillåtet att bli arg.Att din stekspade åker på stryk är väl alldeles utmärkt sätt att avreagera sig. (ref till min tall) Ett barn som aldrig ser en arg mamma eller en mor som visar arga känslor tror jag får fel uppfattning om de vuxna och om livet när de själva blir arga.Kanske har andra andra åsikter men du får lysna på alla och plocka loss det som du kan använda för dig själv! och du Den man älskar agar man heter det ju vad nu det kan vara värt.. :)
Ja, jag kan bli så arg så det svartnar för ögonen ibland.
Jag känner mig ändå hyfsat normal.
Tack Roland, kloka ord!
Kajsa Karin, fördelen är att stekspaden håller längre...*S*
Kimmi, med betoning på "ganska" ? *S*
Tack Filifjonkan, Du har säkert rätt! Jag tar det till mig.
Therese, så skönt att jag inte är ensam.*s*
Skicka en kommentar