Liten blir stor

Hon var så glad när hon vaknade. Först förstod hon inte riktigt varför, hon var mest förvånad över att vakna innan klockan ringde. Så kände hon den där lyckokänslan som låg och pirrade i magen. Idag var en stor dag. När hon skulle ta steget från barn till tonåring, fylla tretton och bli vuxen. Få sminka sig i skolan, gå på ungdomsgården och göra alla de saker som storasyster redan gjort i två år. Som hon själv suktat efter, längtat och väntat på. Och nu var det äntligen dags.

Det var med nöd och näppe hon kunde ligga kvar i sängen, men hon ville inte förstöra överraskningen. Visserligen var det bara pappa och lillebror, men ändå. Storasyster bortrest och mamma bodde i andra ändan av landet, men ringa skulle hon säkert. Hon låg tyst och lyssnade, väntade på att få höra pysslet i köket, tassandet i hallen och den tysta knackningen på dörren. Men inget hände. Hon väntade och väntade, men förgäves. Så hörde hon röster i köket och förstod att de äntligen var uppe. Men ingen kom. Tiden gick och hon var tvungen att göra sig iordning för att inte missa skolan. Kanske de hade fixat en överraskning i köket?

Men inte. Frukosten åts under den sedvanliga tystnaden, medan hon satt där och väntade. På överraskningen. Som aldrig kom och till slut var det dags att gå till skolan. Mamma hade nog inte hunnit ringa på morgonen. Men när hon kom hem skulle det säkert bli annorlunda! Födelsedagsmiddag och presenter, telefonsamtal och firande.

Väntan i skolan blev en lång väntan på att få gå hem. Att äntligen få presenter och fira. De närmsta kompisarna kom ihåg hennes födelsedag och det blev lite generade kramar. Hon var mest tacksam att läraren glömt bort, så att hon slapp sitta generad och lyssna på "Ja må hon leva". Och så tog dagen äntligen slut.

Hemma var det tyst. Pappa var kvar på jobbet och lillebror hos en kompis. Ett brev från faster och en kort från farmor väntade, i övrigt var det tomt. Storasyster hade förmodligen postat sitt kort för sent, hon hade aldrig varit speciellt bra på att komma ihåg. Och telefonen var tyst. Men mamma kanske ringer senare? Efter middagen.

Som blev en ganska tråkig historia, med bruna bönor och fläsk. Och inga presenter. Inte ens ett grattis. De hade glömt! Men när mamma ringde skulle de bli påminda. Och då skulle de minnsan bli generade.

Men mamma ringde inte. Hon glömde bort. Ingen ringde. Och hon gick till sängs med gråten i halsen. Och känslan av att inte vara viktig. Det tog lång tid innan det såret läkte. Och ärret finns fortfarande kvar.