Efter lördagens inte helt lyckade party har jag funderat. Rannsakat mig själv, försökt se hur jag gör i min uppfostran och hur jag tänker i genusperspektiv. Inte helt lätt.... För visst vill jag att mina små goa troll ska vara "söta flickor". Visst blir jag glad när andra ser dem och blir bedårade av deras utseende. Och visst tycker jag själv att de är söta. Men det är en balansgång utan dess like. Att bekräfta att de duger, i både utseende och sätt men samtidigt inte uppfostra dem i tron att det räcker med ett sött ansikte.
Runt omkring mig ser jag många föräldrar som fostrar sina barn enligt devisen "killar är stora, starka och tuffa. Tjejer räcker om de är söta". Så växer barnen växer upp, blir tonåringar och andra sidor kommer fram. Andra krav ställs på barnen. Den lilla tjejen som i hela sitt barnliv klarat sig undan besvärligheter och krav genom att lägga huvudet på sniskan med ett charmerande leende, är helt plötsligt en brådmogen tonåring. Med tonårshy, hormoner och kanske inte alls samma charmerande söthet som i yngre dagar. Pojken har vuxit upp från att vara en liten buse, som klarat sig undan med att "killar är sådana" till att fortsätta vara gränslös för ingen har ju innan satt stopp. Var går gränsen mellan att reta den mindre klasskompisen i småskolan till att mobba densamma i tonåren? När ska föräldrarna lära dem vart den gränsen går? När de redan klivit över den?
Och föräldrarna står förundrade och tittar. Vad hände med min söta lilla flicka, som nu är en arg tonåring som inte längre är sötast i klassen. Som måste hitta ett annat sätt att hamna i centrum som hon tidigare alltid varit i. Kanske genom att vara smalast? Eller ha flest skärsår på armarna? Eller vara elakaste tjejen i klassen? Vad gör hon när utseendet inte räcker till en vacker dag? Och vad gör den lille killen, som numera bara får skäll för det som pappa och mamma en gång skrattade åt, ryckte på axlarna och trodde att det skulle växa till sig? Vem förklarar för honom att störst inte alltid är bäst, och att konflikter löser man inte genom sparkar & slag?
Mellantrollet och jag hade en dialog efter helgens party. Jag blir alltid lika förundrar över hennes klokhet vid så unga år (sju på det åttonde). När jag frågade om hon fortfarande var ledsen för att prinsessorna tagit över och uppfört sig illa svarade hon:
Men mamma, en vacker dag inser de också att det räcker inte om man är söt på utsidan om insidan inte är det.
Inlägg
3 timmar sedan
6 kommentarer:
Goa trollungen! Klok är nästan ett för litet ord för den tjejen.
*kramar om*
Klok Trollunge!
Och klok Trollmor, som ser och inser hur barn och föräldrar är och har det.
Klok unge och klok mamma. Det kommer gå bra för trollet.
Jag håller med föregående talare! Vill dock tillägga att uppfostran får man nog börja med liiiiite tidigare än i högstadiet..Annars är man taskig mot barnet för - precis som du säger - hur ska ungen veta att deras uppförande inte passar sig om ingen har nämnt det för dem tidigare? Mina tre söner har fått det itutat i sig att vänlighet lönar sig i längden - för det gör det (för det mesta iallafall) och de har faktiskt överlevt..(14, 20 och 22 år..)
Vad himla bra funderat! Nästan så att man skulle vilja ha det på papper och stoppa i handen på vissa föräldrar!
Och det är allt ett underbart klokt litet troll du har!
At det ska vara så svårt. Jag försöker verkligen att leda mina tre små barn genom livet på ett vad jag tycker verkar vara ett bra och genomtänkt sätt. I det ingår massor av uppmuntran, men nödvändigtvis inte av den arten som bekräftar utseendemässiga prestationer. Ändå (eller kanske just därför?) är min lilla treåriga dotter HELT medveten (på ett ganska äckligt sätt) om sitt utseende och att hon kan spela på det. Det funkar inte på mig - men på resten av världen. Och pojkarna är två försiktiga herrar som oavbrutet får höra (inte från mig men från resten av världen) att de ska gaska upp sig, vara modiga och inte så fega. Vad ska man göra?
Skicka en kommentar