Ibland blir jag rädd. Mörkrädd. För vad en del mödrar fostrar våra döttrar till. När man ser små 7-8 åringar som är fullfjädrade manipulatörer, som lärt sig att blinka med fransarna och le med darrande läppar för att få sin vilja fram. De har i unga år lärt sig att intrigera för att klättra högre upp på rangordningen och vägen dit går över deras små väninnor. För högst upp på stegen kan bara en vara och den är tydligen vinnare. Leader of the gang så att säga. Och man hamnar inte där genom att vara en bra kompis, att ställa upp för sina vänner eller för att man ex.vis är duktig i gympa. Nej, man hamnar där beroende på hur bra man lärt sig intrigera och manipulera. Och många gånger står mödrarna bredvid, ler lite snett och säger att "jag kan inte rå på min lilla prinsessa, hon har alltid vetat vad hon vill". Jaha, och? Hur ska det sluta sedan?
Idag hade mellantrollet party för damerna i klassen. Och det var.... sådär.... Inte helt lätt. Det finns 2 prinsessor i klassen, med helt olika bakgrunder. Den ena prinsessan är van vid gå på den röda mattan och charmar sina undersåtar till total lydnad medan den andra marscherar längst fram i ledet, och styr gruppen med fast hand och dominans. Jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i någondera sorten, även om tjejerna var för sig är rara.
Mellantrollet förstår inte alls det där spelet, vilket jag iofs är lycklig för. Dock blir hon ledsen av det, för hon har ännu inte lärt sig rycka på axlarna och köra sitt race. Hon är tillräckligt ung och naiv för att tro på rättvisa och godhet. Hon lär tyvärr bli varse...
Hur som, efter att lyssnat en stund på deras tjafs om vem som skulle vara i lag med vem, vem som skulle sitta med vem osv så brann det till i skallen på mig. Höjde rösten markant och sa åt alla att hålla tyst. Första försöket fungerade inte så jag drog upp volymen ett snäpp till och röt "håll tyst eller gå ut"! Och det bet! De satt som tända ljus och lyssnade på trollmors visdomsord:
"Ni är ett litet gäng tjejer som ska sitta och äta! Ni ska inte välja partner för livet utan helt enkelt sitta still i 20 minuter och äta. Klarar ni inte av det utan att tjaffsa om bästis hit och bästis dit lär livet bli otroligt tufft för er. Oavsett var ni sitter har ni en kompis bredvid er, mitt emot er och snett emot er. Så nu gör ni som så att ni sitter ned, äter och slutar tjaffsa. Passar inte det säger ni till mig så ringer jag era föräldrar så att de kan komma hit och hämta er. Nå, vilket vill ni?"
Kan väl säga att det blev tyst. Och alla satt kvar. Men något riktigt lyckat party blev det inte. Tyvärr. Men jag tror att mellantrollet tog det ganska bra ändå. Hoppas jag. För mig blev det ännu en läxa att jag kan inte ta på mig mina barns svårigheter, de måste lära sig själva att hantera dem. Och det är en läxa jag har svårt för...
Inlägg
39 minuter sedan
9 kommentarer:
Jag tycker att du gjorde helt rätt! Precis sånt behöver ungarna höra, kanske trillar 50-öringen ner hos någon iallafall..? Synd att partyt kom av sig bara, men det kommer flera ju! *kram* Förresten, jag länkade till dig från min sida idag..hoppas att det inte gjorde något..
Förstår hur det känns. Skitsvårt när man vill att barnen skall ha det bra och så ballar det/man ur. Man vill ju markera tskigheter od, men det är himla känsligt. Fast jag gör som du. Visar på hur dumt de gör. På gott och på ont. För minstingen tycker ofta att mamma säger pinsamheter! Även om hon håller med."Morskan"
Intressant att studera den där typen av "spel" även om det inte är någon höjdare att behöva uppleva det på barnets party.
Och det är framför allt inget som man vill att ens barn ska behöva genomlida. Har också svårt för att inte ta på mig mina barns svårigheter. Man vill ju dem allt gott.
Jag tycker inte att det var fel gjort! Samtidigt hör ju det här spelet till ett stadie i livet. Man är med ett tag, sedan är man lite utanför, och så har man en allra bästa kompis, sedan går det fint att leka tre... en period... Och självklart går man som vuxen in och styr upp, deklarerar att det är fel, men spelet kommer ändå att finnas där, i skolan, på fritids, på olika aktiviteter och på fritiden. Jag inbillar mig samtidigt att barnen kanske lär sig något av det, så länge det inte går för långt. (Möter ju det här dagligen eftersom vi har väldigt mycket barn på ridskolan, och förstår att du gick in och röt ifrån)
Synd att partyt kom av sig, men det blir säkert fler framöver!
Ja jag kan bara tycka att du har gjort rätt! Som Snurran sa, nån kanske fattar i alla fall, om inte direkt så kanske lite senare. Kanske inte de två prinsessorna, men deras anhang och det kan nästan vara ännu viktigare.
Först och främst så gjorde du rätt som sa ifrån....de behövde det!
Sen känner jag så väl igen mig när du skriver att man inte kan ta på sig sitt barn svårigheter....man skulle vilja. Lägga det på sig själv men det går inte och det kan vara så tungt ibland.
Men vi kan hjälpa dem att förstå och ge dem verkyg att klara sig i olika situtioner. Ösa över dem kärlek och ge dem tilltro till sig själva! Det vet jag att du är bra på med dina troll!
Bra. Det är faktiskt många lärare som jobbar på det här, genom olika former av livskunskap, Lions Quest, Positivet och allt vad det heter.
Men viktigast är ju förstås att föräldrarna lär sina små att alla har lika värde. Emapati och sånt.
Jag känner så himla väl igen det du säger - men det gäller inte bara tjejer. När killar väljer vilket bord de ska sitta vid i matsalen finns det en stark outtalad hackordningslista om vem som får sitta vid "ledarbordet".
Att vissa är ledartyper och drar till sig "undersåtar" går inte att komma ifrån tror jag, men man kan göra barn medvetna om att inte utesluta och såra.
Kämpa på!
Skönt att få stöd! Att uppfostra barn känns ibland som att gå på nattgammal is.. ett felsteg så.... Men å andra sidan, jag är inte den första mamman som tänker så. och det har ju gått bra i några tusen år så varför inte nu med?
Jag säger så här: hellre någon som bryr sig och säger ifrån, än att bara stillatigande sitta och höra på! Det händer alltför ofta i dagens läge - vuxna som inte vill, vågar eller orkar bry sig! You go, Batbut! En dag kommer dina barn att tacka dig, och kanske deras kompisar också!
Skicka en kommentar