Bättre förr?

Så länge mina föräldrar var gifta levde de i ett förhållandevis traditionellt äktenskap, för den tidsåldern. Mannen var den som satte maten på bordet och kvinnans uppgift var att laga den. På semesterbilder ståtar pappa med vit skjorta och slips, trots sommarvärmen. Mamma iklädd knälång kjol, blus och en liten cardigan slängd över axlarna. En mönsterbild för den lyckade medelklassfamiljen, där lyckan strålade utåt och själarna trasades sönder inunder.

Mina första levnadsår tillbringades i en liten trea och det var även där mamma startade sitt egna företag. I sovrummet, mellan blöj- och matpassen av lillebror. Det växte och blev riktigt framgångsrikt, vilket fick till följd att vi kunde klättra på framgångsstegen och flytta till nybyggt radhus. Ett område för tjänstemän med deras dekorativa hemmafruar, så gott som alla med 2,5 barn och hund. Där stack mamma ut som en påfågel, då hon var en av de få kvinnorna som hade ett s k karriäryrke. Visst var det helt acceptabelt att arbeta utanför hemmet, när barnen väl uppnått skolålder men helst skulle det vara deltid och i någon form av omsorg.

Om det var det som gjorde att de sista bitarna av gemenskap luckrades upp eller om fundamentet var fel från början vet jag inte, men det var iaf inte länge som vi bodde där som lyckliga familjen. Och när pappa lämnade hemmet så blev mamma den enda ensamstående kvinnan i området. En orm i paradiset, ett hot mot alla lyckliga äktenskap runt om oss. De grannar som tidigare tittat in på en fika försvann med blixtens hastighet och gud nåde den grannman som erbjöd sig att klippa gräset. Han blev sedd av kritiska ögon, inte bara av sin egen fru utan av alla runt om. För självklart var min mamma på jakt efter en ny man. Iaf enligt omgivningens fördömande åsikt.

Ett fördömande som även drabbade oss barn, för det visste väl alla att skilsmässobarn var problembarn. Inte för att vi gett dem bevis för det, men det var nog bara en tidsfråga. Så i rent förebyggande syfte rensades även vår bekantskapskrets upp vilket fick till innebörd att vi mer eller mindre blev isolerade. För vem vet, kanske det var smittsamt?

Mamma stod ut i 5 år, sedan gav hon upp. Flyttade till södra Sverige och sökte lyckan långt ut på landet. Långt bort från intriger, men även från social kontakt och förströelse. Och där någonstans började den riktiga resan nedför. En resa som tog 25 långa smärtsamma år innan den var över. Och det utan lyckligt slut.