Barnmisshandel!

En nära anhörig jobbar i grundskolan och de historier jag får höra är klart skrämmande. Hur fasiken kommer det se ut när dessa barn går ut i vuxenlivet om ett antal år? Många är bra, absolut men vad händer med de barn som redan nu spårat ur? Och var i helvete är föräldrarna?

Följande inträffade nyligen:

Pojke, under 15 kommer till nya skolan efter att ha blivit avstängd från ett antal skolor tidigare. Har skrämt skiten ur sina klasskamrater, begått stölder och skadegörelse, hotat och varit oerhört utåtagerande.

Pappan anförtror min anhörige att sonen behöver strama tyglar och att "han har fria händer" när det gäller sonen.

I veckan som gick spårade pojken ur totalt. Lång historia, men kontentan var stor skadegörelse och hot. För att förhindra att pojken drog iväg tog min anhörige tag i hans arm. Men släppte honom direkt efter att rektorn sagt "lika bra att låta honom gå nu".

Pappan blir kallad till skolan för information, där rektorn låter meddela att han tyvärr kommer att polisanmälas för att markera var gränsen går. Pappan svarar "polisanmäler ni så polisanmäler jag" och kontrar med att polisanmäla min anhörige för misshandel!

Skriver sedan hotfullt brev till rektorn där i princip ingen får tala med hans son, utan hans närvaro. Ingen får fysisk röra honom utan hans närvaro samt att han inkompetensförklarar hela skolan för att de inte kan ta hand om hans son. Och pappan är högutbildad med ett s k statusyrke!

Hur i helvete har denna pappa tagit ansvar för sin son? När skolan försöker hjälpa honom, med att sätta gränser så polisanmäler han. Hur fan tror pappan att sonen har blivit som han blivit?

Detta tycker jag är barnmisshandel på hög nivå, av pappan!

Hur lyckas jag?!

Ibland förstår jag inte hur denna mogna och kloka medelålders kvinna jag de facto är, lyckas klanta till det något så kopiöst. Gör såna där idiotsaker som man borde kunna räkna ut med bakändan att det skulle gå åt skogen. Men inte jag då! Hur många känner ni som:

1. Stukar handen när hon spelar kort?
2. Äter getingar när hon är på picnic
3. Krockar med den ENDA stenen som finns på en tom p-plats av storlek fotbollsplan?
4. Dansar flamenco i korridoren, snubblar och rasar in i en fåtölj så att armhålan fastnar i armstödet?
5. Tömmer vattensängen med hjälp av dammsugare?
6. Fastnar med fingret i våtservettsburken?
7. Får hjärnskakning när jag fäller ned skötbordet i huvudet?
8. Sätter cowboybootsen på fel fot och får klippa bort eländet?

Asch, jag törs inte fortsätta mer för då måste jag låsa in mig!

Tröstlöst hopp

En av de saker jag längtade efter när jag skulle börja skolan var Lucia. I två år hade jag sett min söta långhåriga storasyster stolt gå iväg till skolans Lucia firande. Och nu äntligen var det min tur.

Att gå upp tidigt på Luciamorgon, packa en påse med nystruket nattlinne och den pampiga kronan. En stort händelse för en liten, tanig tjej som drömde om att bli prinsessa som stor. De första månaderna i skolan hade jag ett brinnande intresse för siffror och bokstäver, men när månaderna övergick till december var det bara Lucia jag brann för.

Jag var med på varenda övning, sjöng högt och falsk men kunde alla texter utantill. Lucias dikt deklamerade jag som ett rinnande vatten, med stor inlevelse och det vita nattlinnet hängde nystruket på dörren redan i december månads början.

Jag kunde skrida fram i värdigt tempo, med kronan balanserad på mitt tunna lilla huvud. Stolt och vacker kände jag mig, helt redo för den stora uppgiften.

Så äntligen kom den stora dagen då klassens Lucia skulle utses. På den här tiden praktiserade man inte så mycket medbestämmande i skolan, utan fröken tog ett enhälligt beslut både vad gällde Lucia, tärnor och små nissar.

Spänd satt jag i klassrummet och väntade på frökens val, med bultande hjärta.

Men inte blev jag Lucia inte. Såklart inte. En liten tanig tjej med kortklippt hår hade inte en chans när det fanns en underbart söt docka med blonda lockar i klassen. Jag fick inte ens vara tärna, utan slutade som tomtenisse tillsammans med pojkarna. Skammen var stor, men hoppet dog trots allt inte.

Varje år i skolan tändes samma hopp i början av december, för abrupt krossas några veckor senare. Någon Lucia blev jag aldrig, även om jag lyckades bli tärna i alla fall.

Dåligt minne

är väl bara förnamnet! När både stortrollet och jag glömmer bort bröllopsdagen kan man undra om det beror på att vi har blivit väldigt gamla, och på gränsen till senila.

Eller om vi helt enkelt lever så fullt ut i vardagen att vi missat en sådan detalj.

Eller så är det en dag vi helst vill förtränga, fast det tror jag inte (var nämligen en av de bästa dagarna i mitt liv).

Eller så är det helt enkelt så att varje dag i vårt äktenskap är som en bröllopsdag!

Tror jag kör på det sistnämnda, för det känns bäst!

Para tu Alex

Självklart lyder jag Din uppmaning och here are the results from the Batbut jury:

3 saker jag gillar:
- alla mina troll, stora som små
- mina vänner
- livet i stort (iaf oftast)

3 saker jag tycker illa om och som skrämmer mig:
- likgiltighet, för då minskar krafterna som motverkar det onda i samhället
- psykopater
- barn- och ungdomars rotlöshet i tillvaron, vilket tyvärr resulterar i att många växer upp i avsaknad av gränser

3 viktiga saker i mitt hem (och ej personer alltså):
- min dator, för jobb och nöje
- böcker, vad vore livet utan böcker?
- min höj- och sänkbara säng, som gör underverk med min onda rygg

3 slumpvis utvalda fakta om mig:
- kan lägga benet bakom nacken, vilken kan tyckas onödigt men väcker stor uppmärksamhet
- har sjungit Feelings solo inför publik, trots att jag är totalt omusikalisk
- har varit omslagsflicka på Hallstahammars Dagstidning (när den fanns)

3 saker jag vill göra innan jag dör:
- se mina barn få ett lyckligt liv
- publicera en bok
- se Nya Zeeland

3 saker jag inte kan göra:
- pussa en orm
- stå på händer
- dricka vatten och vissla samtidigt

3 saker jag säger mest:
- älskade gumman (till småtrollen)
- Puss (till stortrollet)
- Men hallå! (till de flesta)

3 kändisförälskelser:
- David Cassidy, som ursäkt kan sägas att jag var 11 år
- George Clooney, och den lär aldrig gå över
- Stig Salming, och här var jag väl heller inte speciellt så stor

Och dessa 3 vill jag svarar (och här borde jag förstås länka, men har glömt bort...)

GammelMamma
Gagga
Lyckliga Grodan

(fast egentligen vill jag många, många fler...)

Äkta kärlek....

Den här länken http://members.aol.com/matt999h/beer.htm tycker jag var rolig. Förstår lite mer av livet nu *s*

Liten språklektion

Snubblade över ett litet hemmagjort lexikon, som kanske kan vara bra att ha (eller inte *s*).

1. Do you shark? (Hajar du?)
2. No but hallo, I feel again you! (Nej men hejsan, jag känner igen dig!)
3. Oops, my heavy coin! (Oj, min tunga slant!)
4. Would you have coffee on the food? (Vill du ha kaffe på maten?)
5. Shot around yourself! (Sköt om dig!)
6. Is it overheadtaken possible? (Är det överhuvudtaget möjligt?)
7. I have never heard on husband! (Jag har aldrig hört på maken!)
8. It's banging and walking! (Det knallar och går!)
9. Beat yourself down! (Slå dig ned!)
10.How much am I guilty? (Hur mycket är jag skyldig?)
11. Close to the eye shoots no hare. (Nära ögat skjuter ingen hare.)
12. And now we will have some bone streching! (Och nu tar vi oss en bensträckare!)
13. The time is only the baby. (Klockan är bara barnet.)
14. Don't be too hot on the porridge. (Var inte för het på gröten.)
15. Hi jump in the cowberry forest! (Hej hopp i lingonskogen!)
16. He's/she´s so blown! (Han/hon är så blåst!)
17. It stretched the time. (Det drog ut på tiden.)
18. Stop drifting with me. (Sluta driva med mig.)
19. Beat up a glass milk! (Slå upp ett glas mjölk!)
20. I just have to strike a seven! (Jag ska bara slår en sjua!)
21. To give again for old cheese! (Att ge igen för gammal ost!)
22. No you! That man didn't walk! (Nä, du! Den gubben gick inte!)

Skamvrån!

Blir det nu, för isch sicken hiskeligt tråkig blogg jag fick till. Fast man ska ju inte deleta har jag hört. Får väl försöka skärpa till mig istället.

Moster Troll: Kolla vilken fin vit brudklänning, ska Du ha en sån när Du gifter Dig?
Mellantrollet: Kanske, fast jag gillar blått mer. Men jag gillar klänningar.
Moster Troll: Vem ska Du gifta Dig med då?
Mellantrollet: Men moster, det vet jag väl inte nu heller. Jag är ju bara barn.
Moster Troll: Får jag komma på Ditt bröllop då?
Mellantrollet: Kanske
Moster Troll: Kanske? Varför kanske för?
Mellantrollet: Om Du lever så får Du komma. Du är ju gammal när jag blir stor.

Ibland ska man inte fråga barn så mycket *s*

Ont krut

förgås inte så lätt sägs det, men vad vet jag. Däremot vet jag att med en jäkla envishet, diverse akrobatiska övningar och lite painkillers (à la Alvedon) så kan man bota det mesta. Iaf tillräckligt för att hasa sig fram till datorn och blogga en stund. Själen måste få sitt.

Tävlingsinstinkten har vaknat till liv också! Den lilla rutan till höger (ovanför gästboken) innebär att det går att rösta på denna blogg, med ett enkelt litet klick. Nog om detta.

Under solen intet nytt. Trollen har skött sig strålande, så de har nu blivit förärade med en Tamagosh(eller hur busan det nu stavas). Så här har vi nu fullt med att hålla reda på sovtider, mattider och födelsedagar för de små elektroniska varelserna. Förhoppningsvis går denna dyrkan över inom en snar framtid, för vi lyckades lägga in mattid för de små liven mitt i natten. Och det var inte bra, jag gillar att sova mitt i natten!

Och om ni undrar över den lille gubben på bilden, så är det väl så jag känner mig idag. Hela världen tynger min rygg, men jag stretar på. Envis som en åsna *s*

Grått och trist

Som bara den nu är hösten här och min kropp börjar kännas lite sliten.

Törs inte spekulera i om det beror på överträning (för inte kan det väl vara brist på träning när man jagar efter 2 troll?) eller rent och slätt ålderskrämpor - men jag har ryggskott!

Började smyga sig på lite lätt i söndags efter att delat säng med lilltrollet. Hon har en tendens att likt en bläckfisk sprida ut armar och ben, så det känns som man var omringad av troll. Fast det är bara 1 liten rar tösabit. Mysko!

Måndagen gick i ett nafts, och jag hann inte ens med att blogga! Prioriterade jobbet för en gångs skull, men tänker inte göra det till en vana inte.

Och så kom natten och då var det mellantrollet som marscherade in, bökade ned sig och prejade ut mamma troll mot kanten.

Som grädde på moset körde jag storhandling idag, och kundvagnen knäckte den sista lilla rest som ryggen hängde ihop med. Fingrarna kan knappt trycka ned tangenterna så nu blir det lite vila, för er och mig! Undrar vem som börjar längta först? *s*

C U l8r

Snacka om hundliv!

Ibland kan man känna sig lite trängd, minst sagt. Jag är något av en kamelont, och brukar kunna smälta in i de flesta sammanhang.

Men även solen har sina fläckar, och så även jag. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag lika fläckig som en dalmatiner, det som talar för mig är att jag är snäll. I alla fall när jag inte är bitchig, vilket kan hända ibland. Eller ganska ofta om man frågar stortrollet.

Men det kan vi låta bli, att fråga honom alltså. Äsch, cut the crap och kom till saken!

Kvällens anektdot från Batbutistan förtäljer följande tankeväckande historia:

Var inbjuden på en sponsorfest, som skulle äga rum med studenter från Tekniska Högskolan. Enda ledtråd jag fick var att ALLA höll tal, så jag förberedde ett lite halvekivokt tal, baserat på teknikens olika finesser. Enligt initierade källor var dresscoden på teknis ganska leisure, så jag stolpar iväg i raffig svart top, boots och jeans.

Och kliver in i en smokingmiddag med långklänning! Uppenbarligen var det inte Teknis utan Handels som middagen hölls för. Kände mig som en pingvin bland ett gäng påfåglar. Min bordskavaljer höll god min, fyllde på mitt glas som den gentleman han var och jag drack.

Så började talen, och här var det inte läge med några ekivoka historier av teknisk natur inte. Här hölls det hög klass, spirituellt som fasiken och den ena vassare än den andra. Och så blev det min tur. Lite lätt förfriskad, totalspänd av att vara "helt fel" ställer jag mig upp och förväntansfulla ansikten riktas mot mig.

Ställer mig upp, inser att huvudet är totalt nollat och har ingen aning om vad jag ska säga. Så blixtrar det till och jag hittar en clue, öppnar munnen och ut kommer...... en rap!

Som en parantes kan sägas att det slutade lyckligt. Jag fick även komma året därpå.

Avsked

Som liten hade jag ganska många vänner, men framförallt en bästa kompis. En sån där bästa kompis som man bara kan få när man är 7 år och tillbringad varje vaken dag tillsammans sedan man föddes.

Min bästis hade allt som en bästa kompis ska ha, rolig och full av upptåg. Hon hittade visserligen ofta på, och man visste aldrig vad som var sant eller inte. Men aldrig några elaka lögner, bara sådant som gjorde hennes liv lite mer intressant. Framförallt var hon otroligt lojal, en ganska unik egenskap hos en sådan liten tjej.

Vi kunde slåss som galningar när vi blev osams, men om någon annan trädde in så enades vi genast och gick till gemensam motattack. Vi var de tre musketörerna, men i par. En tanig liten speta, med fräknar och kortklippt hår och en lite robustare tjej med illrött hår och utstående tänder. Inget vackert par, men ack så starka vi var tillsammans.

Vår lojalitet sattes på prov många gånger, för andra små flickor ville gärna bryta denna starka pakt men vi höll kvar. Ett av de starkaste prov på lojalitet fick jag en tidig Lucia morgon. När den stora Lucian avvek för skolgång, skulle efterträdaren utses. Kortklippt som jag var räknades jag genast bort och bästisen med sitt långa röda svall fick överta kronan.

Avundsjukan sög tag i mig, och jag handlade utan att tänka. Höll mitt ljus en kort sekund mot hennes hår, och olyckan var ett faktum. Turligen utan allvarliga skador, men med ett avsevärt kortare hår som resultat.

Min skam var gigantisk, och sorgen av att ha mist min bästis gjorde att jag klev in i klassrummet med tvekande steg. Vågade knappt titta någon i ögonen utan gled in på min plats, tyst och rädd. Bästisen kom några ögonblick senare, väckte genast stor uppmärksamhet med sitt brandluktande korta hår och självklart ville alla höra historien. Och hennes svar var att hon lutat sig över adventsljusstaken.

Att vara barn och mötas av en sådan vänskap var enormt, men säg det som varar för evigt. Dagen efter vår första skolavslutning kommer min bästis hem till mig, stora tårar faller och hon kan knappt tala. De ska flytta till södra Sverige, långt bort och för alltid.

Vi hade sommaren på oss, och då lekte vi som om lekarna snart skulle ta slut. Som om barndomen varade denna sommar och aldrig mer. Vi var i total symbios en lång, skön sommar som alltför snabbt tog slut.

Och vänskapen fick ett abrupt slut, när många långa kilometer hamnade emellan.

Svävande tankar

Kväll, mörkt i rummet, sagan är läst. Väntar på de susande andetagen, istället hörs en viskning:

- Mamma, de där busiga tankarna har kommit nu!
- Jaha, hur är de busiga då?
- Mamma, Du förstår att jag tänker på blommor och blå himmel som Du sagt. Och så kommer ett stort åskmoln. Och det är busigt!
- Men kan Du inte tänka att Du har ett paraply då?
- Jo, men mamma. Då går paraplyet sönder och jag blir blöt.

- Men tänk då att Du går in i ett mysigt hus.
- Men mamma, då kommer vinden och blåser bort huset.
- Men tänk då att huset förvandlats till en luftballong och ny svävar över staden.
- Mamma, det fungerar!

Hösten

Nu kommer hösten med sina sprakande färger, och träden börjar byta kostym. Kylan närmar sig så sakta.

Och appropå kyla så har en vetenskaplig undersökning visat att man har bättre samliv om det idkas med strumporna på! Hade något att göra med att man lättare slappnade av om man behöll kroppsvärmen.

Och då undrar jag:
1. Vilket snille kom på att man skulle undersöka en sådan sak?
2. Och hur i helskotta ska man kunna uppbringa ett sensuellt intresse när man ser sin partner naken med tubsockorna på?
3. Blir det ännu bättre med toppluva och lovikavantar?

Övergiven

När jag var liten var mina ben alltid fulla av spring, precis som de flesta barn. Skulle jag någonstans så skuttade, hoppade eller sprang jag. Och helst i full fart, livet var fullt med spännande saker att uppleva och det gällde att hinna med.

En dag tog det slut, springet i benen. Det gjorde för ont att springa, inte ens skuttandet klarade jag av så mamma tog mig till doktorn. Jag hade fått en mystisk utväxt i knävecket, som växte för var dag så operation var enda utvägen.

Dagen för den stora operationen var kommen och mamma tog mig till sjukhuset, pappa var på tjänsteresa utomlands. Det var lite spännande, men mest oroligt. Två veckor i en främmande säng, utan mammas och pappas godnatt. Utan syskon och kamrater, i en främmande stad. Oerhört skrämmande för en rädd liten 9 åring.

Salen var stor och kall, med 8 sängar varav en var min. De övriga sängarna var fyllda med vana sjukhusbesökare, tuffa tjejer i tonåren som såg mig som ett litet kryp. Systrarna var klädda i stärkta vita rockar, och kramar fanns ingenstans att få. Maten smakade inte som hemma, och rutinerna styrde vår dag.

Besökstiderna var hårda, en timme om dagen att fylla på ömhetsförrådet och vila i mammas famn. Det räckte inte långt, men var ändå bättre än för de långväga patienterna. De fick klara sig på brev och enstaka telefonsamtal.

Dagen efter operationen vaknar jag i salen av en sval hand på pannan och mammas mjuka blick. Äntligen var det värsta över, nu var det värken som skulle klaras av och sedan rörligheten. Rullstolen var mitt hem i flera dagar, och min hjälplöshet var stor. Av blygsel tordes jag inte be om hjälp på toaletten, och besöket slutade istället i skam.

Förståelsen för ensamma, hemlängtande barn var liten både hos systrar och läkare. Och för mig fanns inga jämnåriga att ty sig till. Räddningen fanns i pojksalen där ett busfrö på 10 år huserade. Vi fanns varandra i lekrummet och gjorde tillvaron osäker med rullstolsrallyn i korridoren.

Och fortfarande fanns besökstiden som en ljusglimt i tillvaron. När klockan närmade sig två låg jag alltid i sängen, sneglandes mot dörren av förväntan att se mammas glada ansikte titta fram. Men en dag väntade jag förgäves. Inget ansikte dök upp, vare sig mammas eller någon annan känd person. Och tårarna föll. Av sorg och oro.

Senare kom en sköterska med nyheter, pappa hade kommit hem men blivit sjuk i gulsot. Smittorisken var stor så ingen i familjen fick besöka mig, 9 dagar kvar i all ensamhet. För en längtande liten 9 åring är det en evighet och tårarna följde mig till sömns var kväll.

Längtan och ensamhet, sorg och oro. Många var de känslor jag lärde mig fanns, bara ett barn men på väg mot mognad.

Hi hi hi!

You Should Learn Swedish

Fantastisk! You're laid back about learning a language - and about life in general.Peaceful, beautiful Sweden is ideal for you... And you won't even have to speak perfect Swedish to get around!

What Language Should You Learn?

Tänkte faktiskt sluta upp med alla tester, och framförallt inte visa svaren. Men det här var så klockrent så det måste jag bara visa.... Jag tror jag kan klara det! Lära mig svenska alltså....

Tack Grodan http://lyckligagrodan.blogspot.com/!

Desperat!

Efter min test förra veckan och med kvällens avsnitt i färskt minne kan jag bara rapportera att jag VÄGRAR vara Susan! Hon är en mespropp! Jag vill vara Lynette, för annars är jag inte med!

Pilutta er och godnatt!

Norrländska troll

Storasyster och jag leker på vårt rum, leksaker är spridda över hela rummet och skymningen börjar falla utanför. Vi leker fort och intensivt för att bli klara innan sänggåendet.

Lillebror har ännu inte gjort sin entre i familjen, men ligger redo i mammas mage. Med mamma och pappa borta på middag är det både spännande och sorgset. Att somna utan mammas påhittade sagor och pappas stillsamma sång känns ovanligt.

Från köket hörs en entonig sång, utan egentliga ord. Bara mystiska, lite spöklika ljud som vår norrländska barnflicka får fram. Hon är en hemlig person, full med värme men samtidigt en oerhörd distans. Hon är livrädd för pappa, så fort han kommer innanför dörren så rusar hon hem. Alltid utan att säga hej då.

Plötsligt tystnar sången och hennes steg kommer mot vårt rum. En hård, bestämd knackning och sedan öppnas dörren. Vi beordras ut i köket, med hennes mörka och lite dova röst. Väl där klättrar vi upp på kökssoffan och tittar blygt ned i golvet.

Norrländskans kroppspråk visar att hon är förgrymmad på något, förmodligen något vi gjort i barnsligt oförstånd och redan glömt bort. Vi törs inte se henne i ögonen, när hon talar till oss och först hör vi inte vad hon mumlar. Lite högre, och vi förstår att det är något hon vill.

När vi tittar upp stirrar hon oss stint i ögonen, sträcker fram sina händer mot oss och säger åt oss att ta för oss. Försynt tittar vi på de små knytena som ligger i hennes hand, bruna och oformbara. Frågar vad det är med viskande stämma.

Busiga små troll ska sova en hel natt, så mamma och pappa får lugnt svarar hon. Tårarna börjar trilla nedför kinden och jag vill att mamma ska komma. Men hon är långt borta och ingen hjälp finns. Till slut är jag tvungen, jag tar knytet och stoppar det i munnen. Livrädd känner jag knapp hur det smakar.

Först när jag hör min systers lyckliga fnitter förstår jag! Jag känner äntligen smaken, och det är bland det godaste jag ätit. Inget sömnmedel inte, utan härligt gräddig hemmagjord norrländsk kola!

I framtiden

Nu börjar hösten närma sig så sakteliga. Lite kvardröjande sommarvärme förgyller dagarna än så länge, men kvällarna varslar om vad som väntar.

Såg idag hur ett gäng fåglar fått nog, och styrde kosan söderut. När jag blir stor ska jag också tillbringa den mörka årstiden söderöver.

Sittandes på min altan, under en parasoll. Filosoferandes över livet, sörplandes på en kall Martini och med Medelhavet i blickfånget.

Drömmar är viktiga, även om de inte alltid slår in!

Voine voine

Idag är det svårt. Kan inte komma på ett endaste roligt, klokt, filosofiskt eller ens argt att säga. Mysko! Jag som brukar vakna med huvudet fullt av tankar. Och idag var det totalstopp. Enda tanken som fanns var KAFFE! Och efter det har jag tagit mig fram på robotvis.

Ett moment i taget, och firat varje avklarad del med en kopp kaffe eller en snus, när jag ska slå på riktigt stort.

Kan förresten meddela att kallt kaffe är klart överreklamerat, det smakar skit rent ut sagt.

Fick känna mig riktigt ung igår, och sådant är alltid skoj. Träffade två väninnor på middag, den ena är farmor och den andra mormor. Och jag är fortfarande småbarnsmamma! Kände riktigt hur jag studsade hem på ungdomliga fötter. Fast när lilltrollet kom klockan 05.00 imorse var det klart slut med all ungdomlighet, då låg pensionsstrecket nära till hands.

En liten anekdot kan man alltid slå till med för att pigga upp tillvaron (och fylla ut bloggen).

När mellantrollet var 3 år var skillnaden mellan män och kvinnor högintressant, och följande konversation utspelade sig i badet med stortrollet:

Mellantrollet: Pappa, har alla flickor en mus?
Pappa troll: Ja gumman, alla flickor har det.
Mellantrollet: Har mamma en mus?
Pappa troll: Ja gumman, det har hon
Mellantrollet: Har lilltrollet en mus?
Pappa troll: Ja det har hon
Mellantrollet: Har farmor en mus?
Pappa troll: Ja det har hon
Mellantrollet: Men pappa, moster troll har ingen mus. Hon har en katt!

Morbit men sant

På väg hem från kyrkogården, där vi hälsat på mormor och läst på gravstenar, utspelar sig följande dialog:

Mellantrollet: Varför har man gravstenar för?
Mammatroll: För att man ska veta vem som ligger i graven, och för att de som lever kvar ska kunna säga något om den som ligger i graven.
Lilltrollet: Får man skriva vad man vill på gravstenen?
Mammatroll: Det får man, precis det man känner.
Mellantrollet: Vem bestämmer vad det ska stå?
Mammatroll: De som lever kvar får bestämma det.
Lilltrollet: När Du dör får jag och mellantrollet bestämma då?
Mammatroll: Det får ni.
Mellantrollet: Om vi är sams när Du dör ska det stå "älskade mamma" men om vi är osams skriver vi "Dumma Dig"!

Vilodagen i Batbutistan

Vaknar på morgonen och sätter ned fötterna. Inser att det som känns som en mjuk fin gräsmatta är en armé av dammråttor, som rustat sig för krig! De har invaderat vårt hem och finns överallt. Likt små gerillasoldater dyker de upp bakom soffan, under bordet och mest mysko av allt - i mina tofflor!

Inser raskt att här är det inte läge att vara passiv och fredsälskande, utan fram dem storsläggan. Dammsugaren gör sin entré och genom mycket väl genomtänkt strategi har jag raskt vunnit slaget, om än ej kriget. De jävlarna lär komma tillbaka!

M a o har jag dammsugit idag, eller som vi säger på engelska - I have been dustsucking! (låter lite roligare då)

Som den goda husmor jag är har jag instruerat stortrollet att laga lunch, själv har jag lyckats klä om matstolarna i raskt takt. Zack, zack, zack så satt det nya tyget som en smäck. Fyllde sedan på med lite klädlagning och strykning, det senare dock under stark protest eftersom det ofta slutar med läkarbesök för min del. Under över alla under, inga skador so far!

Eftermiddagen har ägnats åt att samla energi till att attackera garderoberna! En smygattack för att rensa under shorts och linnen, för att bereda plats åt höstens nödvändigheter. Ut med allt raffigt och romantiskt, fram med mameluckerna! Nu rustar vi för vargavinter.

En liten troll logik kan alltid vara på sin plats:

Mamma troll: varför slog Du lilltrollet?
Mellantrollet: för hon tänkte vara dum.
Mamma troll: men hur vet Du det? Hon kanske inte alls skulle vara dum.
Mellantrollet: Men mamma (hennes favvofras), egentligen är det ju bra för om jag väntat till hon var dum så hade Du blivit arg på oss båda. Nu är Du bara arg på mig ju!

Nu ska jag laga lasagne, om det är någon som undrar. Och om ni inte undrar så ska jag laga det i alla fall. Och dricka rödvin! Shiraz på min ära.

Helt jävla sjukt!

Den 17 årige systersonen med kompis är på väg hem i Stockholmskvällen. Klockan är strax efter elva och höstmörkret har fallit. Promenaden går genom ett lite exklusivare bostadsområde, fyllt med framgångsrika människor.

Helt plötsligt är de omringade av ett gäng killar i samma ålder, som söker lite spänning. Och den spänningen består i att spöa upp systersonen och hans kompis. Helt utan anledning, bara för att de har tråkigt! De får ta emot rejält med stryk, men turligen utan allvarliga följder.

En hel del fredagsflanörer åser detta - utan att ingripa!
Ett otal bilar kör förbi och ser vad som händer - utan att ingripa!
Personal i en affär vägrar släppa in dem!

Killarna får helt klara sig själva, men lyckas få fram mobilen och ringa hem. Polisen tillkallas och grabbarna tas till sjukhus. Lätt skakade och chockade, över händelsen i sig men framförallt över vuxenvärldens flathet att inte ingripa.

Så alla som någonsin sett något liknande utan att ingripa - fy fan så fegt!

HORA!

Hade ett skrämmande samtal idag, som fick mig att fundera på hur en del människor tänker. Jag ringer en äldre herre, en bit över 70 och vi börjar prata om händelserna i Södertälje i veckan. Först lite allmännt om hur obehagligt det var, och hur lätt saker kan gå överstyr. Han skyller på poliserna och anser att de överreagerat, men sedan utspelar sig följande:

Han: Men tjejen ifråga får ju ta på sig en del av skulden?
Jag: Vad menar Du? Varför har hon någon skuld i detta?
Han: Men varför skulle hon gå dit överhuvudtaget?
Jag: Hon skulle till affären, men oavsett varför så måste det väl stå henne fritt att gå vart hon vill mitt på dagen!
Han: Men då får hon ta konsekvenserna!
Jag: Vad menar Du? Vilka konsekvenser?
Han: Eftersom de skrek hora efter henne så visste de nog vem hon var. Och säkert har hon gjort något eftersom de kallade henne så. Hon har säkert varit runt en del, och då får man stå sitt kast.
Jag: Vad fan menar Du? Är det okej att kalla en tjej hora OM hon nu skulle ha legat med några stycken? Och då får hon skylla sig själv? Hur blev hon skyldig till det här?
Han: Förmodligen har hon legat med någon av dem eftersom dom ropade hora, och då är det dumt av henne att gå dit. Och om hon nu inte har legat med någon, varför skulle hon gå dit överhuvudtaget.
Jag: Ursäkta, men hur i helvete kan hon överhuvudtaget bli skyldig på något sätt? Även om hon legat med hela jävla kvarteret har de inte rätt att kalla henne hora. Och om hon nu inte legat med någon, så måste hon väl ha än mer rätt att kunna gå dit och handla. Utan att bli kallad hora eller?

Och så fortsätter samtalet. Kan väl säga att vi inte kom någon vart, men det mest skrämmande var att detta är en smart, intelligent och välutbildad man. Uppenbarligen otroligt fördomsfull!Sedan kommer det mest skrämmande!

Vid lunchen relaterar jag detta samtal för ett gäng killar / karlar i blandade åldrar och sorter. Och alla förstår glasklart hur mannen ifråga resonerat!

Vanliga, hyggliga karlar som jag känner väl och normalt sett respekterar! Har jag varit blind och inte sett vad de går för eller är detta vanligt resonemang?

Snälla, säg att så inte är fallet för isåfall blir jag oerhört mörkrädd!

Niagra falls i Stockholmsversionen

Större delen av denna dag har jag bölat! Som ett jäkla Niagara fall. Ögonen har numera antagit formen av röda små springor, med svart litet mascaraklet som extra piff på härligheten.

Jag har bölat av sorg & oro, av trötthet & utmattning, av glädje och lycka. Jag tror nog att jag även lyckades böla en skvätt av ren tristess. Undrar om detta är övergångsåldern eller typiskt kvinnligt? Who gives a shit! En ren reflektion.

Lite pinigt blev det dock ute hos en uppdragsgivare, när han gav mig en komplimang och tårkanalen vreds på. Han sidosteppade raskt in på sitt kontor, framstammandes ett svagt "trevlig helg". Stackaren, han undrade nog vad som hänt med hans högeffektiva och supercoola konsult *s*.

Det undrar även jag ibland, men än så länge är jag svarslös! Men som de säger, stay tune för det kommer mera...

PS!

Vill bara meddela att ryktet om min seriositet är något överdrivet. Eller för att vara lite internationell, my seriousity is overdrived!

Jag och jag själv

Brittsommaren har lämnat oss och hösten har stormat in. Bloggen är tyst och känns lite ensam. Är hypen över? Har vi dragit oss tillbaka och förberett oss inför vinterns isolering, eller är det en temporär nedgång?

Känner mig lite tom efter en stark emotionell upplevelse jag hade idag, där jag kom till en del insikter om mig själv. Bilden ovan får bli en symbolik för mitt "andra" jag, en sida jag hittat tillbaka till och som gärna får ta mer plats i mitt liv.

Trots att halvseklet närmar sig med stormande steg är jag fortfarande en tonåring på många plan. Osäker och fåfäng, kaxig ibland. Hävdelsebehov och blyghet. En levande människa helt enkelt! Komplex såsom livet självt.

Och så blond! Igen! Så nu får jag se om "Blondes have more fun" eller så får jag återgå till mitt rödfärgade hår.

Frankrike i grått

Jag har alltid gillat Rivieran, trots dess snobbism och ibland främlingsfientlighet. Jag har alltid hittat något att njuta av. Rivieran tilltalar mig helt enkelt.

Denna gång upptäckte jag återigen nya sidor, det grå och vardagliga, i ett regn som öste ned värre än någonsin. Nya utmaningar ställdes och jag såg med fräscha ögon på invanda saker.

Den soliga, gyllene kusten var dränkt i en grå dimma, och vattenångorna steg. Lite spöklikt och otillgängligt, hemlighetsfullt.

Lite som "you think you know me, but you ain't seen nothing yet"

Mitt första egna troll

När Du kom till oss för 6 år sedan hade vi väntat i många år. Hoppet var uppgivet, Din tillkomst en utopi. Men Du kom, och Du valde oss till föräldrar. En gåva och en utmaning, men jag hoppas Du gjorde ett klokt val.

Jag kan inte alltid skydda Dig. Dina egenskaper gör Dig sårbar, men också så oerhört speciell. Inte alla har förmågan att uppskatta det, så slösa inte med Dina gåvor. Spar Din kärlek till de som förtjänar dem.

Din väg till vuxenlivet kommer säkert bli snårig, redan i barndomen har Du haft en krokig stig att vandra. Ibland blir det fel, men jag vägleder Dig efter bästa förmåga och finns där när vägen blir för tung. Alltid med kärlek och tilltro till Dig.

Den värld vi lever i är rädd, för det okända och annorlunda. Människor är rädda och många intolleranta. Men det finns undantag, och möten med dessa stärker Dig. Hjälper Dig frammåt. Och jag hoppas Du möter många sådana. Min kärlek och kraft är alltid där för Dig!

Jag hoppas livet behandlar Dig väl, låter Din kärna bestå och frodas. Växa sig stark!

Styrka

Nu sover alla mina troll, och tystnaden har infunnit sig. Små lätta flämtningar blandas med stortrollets tunga andning. Rogivande och trösterikt. Min familj! Den jag aldrig trodde jag skulle få modet att skaffa.

Att släppa någon så nära kändes som en omöjlighet. Närhet innebar fara, risken att bli sårad, utnyttjad eller ignorerad. Att inte bry sig gjorde inte lika ont, men gav heller ingen större lycka. Nu har jag frid i mitt liv, kärlek och närhet. Min familj, min trygghet och styrka.

Oron finns där än, men av andra skäl. Jag vill stärka mina troll att klara framtiden, att möta den med styrka och tillit. Att kunna hantera motgångar och finna vägar till harmoni.

Jag önskar att de alltid kan bära med sig känslan av att var älskade, att räcka till. Jag hoppas att de i världen kommer möta människor som kommer uppskatta dem, dela sin vänskap med dem. Att livet kommer behandla dem väl, och lära dem respekt för sig själva och andra.

Jag hoppas de blir lika bra vuxna människor som de är små troll!

Desperat husfru är jag!

Tänk så många bra tester det finns så man kan få reda på vem man är *s*. Denna test http://abc.go.com/primetime/desperate/quiz/index.html kändes lite aktuell nu... Själv bidde jag den Susan, som är totalt lost. Själv kände jag mig som en blandning mellan Bree och Mrs Hubbards syster (och hoppades på Gabrielle *s*)

On the spot

Och här står jag, den till höger alltså! Utanför Picasso muséet i Antibes. Här konsumerades konst på högsta nivå. Köpte dock inget hem, låg liksom något över min budget. Tror nog stortrollet dragit om jag pantsatt huset för en Picasso reproduktion. Numrerad dock!

Annars kan jag meddela att jag aldrig kommer dra mig tillbaka till Rivieran full time. Det skulle sluta med att jag blev en manisk shopoholic som pimplade vin en masse. Fyllde dagarna med tennis, golf och cocktail partyn. Och that is not me! Om man däremot kan kombinera som syster min skulle jag gärna slå till. Fint hus i bergen, nere under låg- och mellansäsong. Målar lite och sköter huset, åker däremellan hem och jobbar. Det skulle fungera.

Gjorde ett seriöst försök att shoppa upp mig på en ny garderob, men när jeansen kostade lika mycket som en månads amortering på sommarhuset så backade jag. Lite snålt kanske, men å andra sidan såg jag ut som en avocado i dem. Spetsig uppe och nere, med en stor bulle på mitten. No way José!

Om andan faller på kanske lite mer reseberättelser dyker upp (eller om ni smickrar mig för det faller jag alltid för *s*)

Liten språklektion

Konstigt vad bra man kan prata utrikiska med lite vin i kroppen! Alla hämningar försvinner och fantasin tar aldrig slut, de hemsnickrade varianterna är nästan bäst:

Backthought betyder baktanke

Blacksick kan översättas med svartsjuka

Cock in the throat är helt sonika en tupp i halsen

Shit la meme betyder skit detsamma (gammalt, men vedertaget)

Rape with the champion kan beställas, och då får man ripa med champinjoner

Something to screw with kan behövas när man ska försöka få i en skruv

I'm wet my trousers betyder att jag blötte ned mig

Tänk så kul man kan ha det, med så enkla medel *S*

FY ATTAN

Frustrationer är inte bra, och absolut inte instängda sådana. Efter att ha renat fötterna med regnvatten och innanmätet med vin så rensar jag själen med följande lista:

FY ATTAN för:

1. RADIOREKLAM - Inte all, men de helt utan klass som intelligensbefriar folket. Tror någon att jag skulle köpa en bil för att jag här en maniskt skrikande karl tala om hur suverän service de här? Should not think so! Eller kopieringsapparater? Ser jag en apparat av det märket lär jag fly så långt ögat når!

2. FLYGPLATSOCKUPANTERNA - som absolut måste ha sin väska på stolen bredvid sig, så att stackars Märta 98 år får stå upp. Det är 2 sorter; Pensjobengt och Britta på semester, eller så är det Juppijohan på tjänsteresa. I do not like!

3. PARFYMMARODÖRERNA - som av någon total outgrundlig anledning dränker sig i parfym alt rakvatten innan de ska beblanda sig med folk. Man hittar dem överallt... Känntecknet är oftast medelålders, skulle vilja men inte alltid är världsvana, gärna vita strumpor i loufers för herrarna och höga sandaletter för damerna, med tillhörande shorts alt kjol.Kommer oftast i flock, och ofta på golfbanor. Funderar starkt på ansiktsmask!

4. MESSERSCHMITTARNA - som finns i alla läger. Värst är de som är i 60 rycket, som sett och gjort allt. De envisas med att världen är oförändrad sedan deras peak och tror att hjulen snurrar på samma sätt. Totalt stängda för ny information och håller envist fast vid sin devis, sett allt, hört allt och vet allt, trots att de stängde av för nya intryck någon gång i förra seklet.

Tror det får räcka så, annars finns risken att min bitch stämpel kommer tillbaks. Just nu surfar jag på en våg av välvilja och det vore synd att förstöra genom att visa mitt riktiga, griniga jag *s*

Straffskott!

Så här smidig och levande känner jag mig nu!

Läste mitt senaste inlägg för en gångs skull.. Och gäsp så tråkigt! Tror nog att huvudet mår något bättre av lite sömn. Ankom hemmet kl 02.30 imorse, väcktes 4.45 av lilltrollet som kröp upp i sängen och har sedan jobbat hela dagen. Har t o m lyckats tänka!

Men nu är det tvärnit! Ska ta detta lilla utmattade huvud och lägga mig raklång.

Förhoppningsvis återkommer jag vassare än någonsin (skulle inte tro det, men man kan ju alltid hoppas *s*)

Vägen till Côte d'Azur

Klockan 4.25 tassar jag försiktigt ut ur lägenheten, efter att mjukt ha pussat både stora och små troll. Solen har inte börjat sin dag än och mörkret är total.

Plockar upp reskamraten på väg till Arlanda, och konversationen är mycket lågmäld. Hon är inte heller det piggaste så här i vargtimmen.

I korta drag kan resan beskrivas som en total mardröm. Resvan som jag är (och lite snobbig) så får jag totalt frispel när folk trängs vid gaten som om planet skulle gå utan att de hunnit ombord. Och väl på planet så ska det duttas och fixas så att kön i gången antar gigantiska mått.

Trodde att när vi väl var i luften så skulle lugnet infinna sig, men ack vad jag bedrog mig! Jag hade hamnat på samma plan som ett gäng människor på väg till Kryssning i Medelhavet. Och det hojtades, hoades och skålades tvärs över hela jäkla planet! Öronproppar hade inte varit fel!

Landar lätt utmattad i Nice och bespetsar mig på att matt av sensommarhettan vid Medelhavet.
Oupa! Så bidde det inte! Som synes av bilden så vräkte det ned, syndafallet var intet i jämförelse. Det regn som föll spräckte det 25 år gamla rekordet! Tack för det kära vädergudar.

Vad kan man då annat göra än att dricka vin, bubbla goja och shoppa? Och det gjorde jag, men det följer i nästkommande krönika.

Onödigt vetande

Men jag kan meddela att jag är trött så in i bäng, ser små runda prickar när jag tittar på skärmen. Antingen har jag dragit med mig en drös Moscitos hem eller så är det ett allvarligt fall av sömnbrist. Eller skitiga solglasögon ... För vem busan törs visa sig utan seriös maskering idag?

Och detta helt utan rester av alkohol i kroppen. Även om ingen tror mig har min totala konsumtion max uppgått till en normal riviera lunch (ni vet, av de där bling bling damerna som sitter nere vid Croisetten, försöker le utan att ärren går upp och som tutar helt friskt?)

Funderar på en liten reseberättelse kan vara på sin plats, återkommer i ärendet

Friden är slut!

Hemma igen efter några intensiva dagar på Rivieran. Inga mångmiljadärer så långt ögat kunde nå, men en hel del original stötte jag på.

Solen sken med sin frånvaro, det har inte regnat så mycket på 25 år som när jag var där. Lite typiskt, men jag fick ändå ihop hela 4 timmar på stranden. Och jag har badat! Bara en sådan sak.

En ganska trött och fantasilös blogg, som förhoppningsvis piggar upp sig under dagen. Jag har klart kommit över det stadium när jag klarade mig med 4 timmars sömn.

Återkommer med reserapport när huvudet vaknat.

STÄNGT FÖR SEMESTER

Nu får ni en välbehövlig paus! Bloggade järnet igår så abstinensen blir jag nog utan. Tar INTE den bärbara med mig.

Om ni anfalls av överdriven saknad, skriv ut bilden och rita in en liten fladdermus i stolen närmast. That's where I'll be! Glöm inte paraplydrinken dock. Syns på måndag!


ps: lovar inte att jag helt håller mig borta, blir abstinensen för svår söker jag upp ett internet café

This is me!

Igen... fast i annan skepnad! Stort tack Lyckliga Grodan för det eminenta bidraget. Speglar min karaktär och mitt hämningslösa sett. Tack grodan, Du är en fin liten gröning *s*

Och konstnären heter Lisa Toft!

Opålitliga djur!

Jag säger ju att katter ska man inte lite på!

Sista minuten svammel

Word verification har ju rensat en del bland spammen. Thank lord för det. Fast jag undrar, är jag knäpp eller inte. Jag läser hela tiden in olika betydelser i orden. Och hur ofta som helst blir det något obscent. Behöver man söka för det eller är det vanligt utbrett?

Förresten undrar jag om och när jag kommer bli upptäckt av någon halvblind, lite lätt åderförkalkad förläggare som tycker att "henne ska vi ha". Och så erbjuder han mig en drös med dollares, och så slutar jag mitt byråkratiska pedanteriarbete. Skaffar mig en liten skrivarstuga där jag kreerar totalt mystiska skriverier, som höjs till skyarna för att ingen förstår vad jag egentligen menar. Men ingen törs avslöja sig. Lite som Kejsarens nya Kläder! Bra va!

Eller så kanske jag springer på en multibultitultimiljonär på Rivieran, som simmar i pengar. Han har en soft dag, och vill göra en god gärning. Hittar denna lite lätt bedadgade 2 barns mamma vilset yra omkring på croisetten. Drabbas av ett gigantiskt medlidande och erbjuder sig sponsra hennes fortsatta leverne. Så jag åker hem i egen privatjet, med min assistent som tar hand om allt praktiskt. Dimper ned i 4:an på Söder och ägnar mig åt att utforska min kreativitet.

Och av en slump så ramlar ett av mina alster ut genom fönstret. Förbi på gatan går den store konstmencenaten (hm, är nog fel på stavningen där) och han går i taket av lycka! Han har hittat 2000 talets stora konstnär. Också här får jag en drös med pengar, och han bygger ett museum till min ära. Och jag irrar runt i min stora våning, skriver lite här och duttar lite tavlor där.

Pressen att prestera gör att jag blir utbränd och min kreativitet hämmas. För att söka lugn och ro i själen går jag i fängelse, står över 3 slag och börjar sedan om från Gå.

Ja, ni ser själv. Jag ska nog inte klaga, jag fortsätter som förut för det verkar lugnast!

Jag är rar!

Om jag aldrig hade sett min blogg innan, hamnade här och läste igenom de senaste bidragen skulle jag kallt konstatera:

"Detta är en bloggbitch helt utan dess like, maniskt hämndlysten och helt humorbefriad"

Men hallå! Det är jag inte. Jag är snäll, rar, empatisk, spirituell, kolerisk, pratsugen, diskussionslysten, fördomsfull, otränad, sliten, galen, rolig och en hel massa andra saker. Jag kan bättre än så här! Bläddra bakåt och fastna inte på den här sidan.

Vore det inte för alla snälla och fina kommentarer jag fått skulle jag raderat alla inlägg som har med "ni vet vad" att göra.

För övrigt saknar jag fortfarande Mats Olssons kåserier i Expressen!

Oups!

Tänker nog inte klaga på mitt utsatta arbete någon mer gång....




Ikväll blir det blogga av i preventivt syfte, ska åka på gammal hederlig husmorssemester. För så heter det väl när man överger stora och små troll för att vila upp sig.



Tänker ägna resterande del av veckan åt:
1. dricka paraplydrinkar
2. ligga i en solstol
3. eventuellt simma lite lättjefullt i poolen
4. sova länge

Snacka om utvilad jag kommer att vara *s*

Den skamliga hemligheten

Vi skulle få sova i mammas säng, jag och storasyster! En liten fest mitt i vardagen, för sova i mammas säng tillhörde ovanligheterna.

Uppbullade bland kuddar, med mamma i mitten ligger vi och pratar om allt möjligt, när mamma plötsligt säger med allvarlig röst "jag måste berätta något för er. Pappa och jag ska flytta ifrån varandra, vi ska skiljas".

Trots att jag har få minnen från min barndom är denna kväll glasklar för mig. Och även känslan jag fick då. En klump i magen, och en oerhörd sorg. Livet skulle inte längre vara samma sak.

Att som barn bevara en stor hemlighet är svårt, och jag berättade om skilsmässan för min absolut bästa vän. Min enda vän egentligen. Hon tröstade och förstod, på det sätt som en tioårig flicka kan förstå en annan liten flicka. Och det kändes något bättre, mitt i all bedrövelse. Jag hade ju någon att dela den skamliga hemligheten med.

När jag kommer in på skolgården nästa dag möts jag av en kör av flickor som skallar "skilsmässobarn, skilssmässobarn" och min tillit till vänskap fick sig en allvarlig törn. Den jag delgett min hemlighet stod längst fram i kören och log ett elakt leende.

I den lilla stad jag växte upp i var skilsmässa något skamligt, ett relativt nytt påfund på 60 talets slut. Det hände inte, i alla fall inte i välartade s k tjänstemannafamiljer. Men det gjorde det, i vår familj.

Och livet var aldrig sig riktigt likt efter det.

Giv mig styrka!

Ibland frestas tålamodet till sitt yttersta. Försöker hålla humöret lugn och sansat, men ibland är det svårt...*s*

Mamma troll: Men Du får väl inte k l i p p a luggen själv!
Mellantrollet: men den var för lång
Mamma troll: men den är väl inte för lång, vi klippte luggen förra veckan.
Mellantrollet: mamma, kommer Du inte ihåg att jag krockade med den där tanten idag.
Mamma troll: men det var ju för att Du såg ned i gatan och inte upp
Mellantrollet: jo, men där ser Du ju. Det är för att luggen är för lång som jag såg ned i gatan. Annars hade jag fått luggen i ögonen.
Mamma troll: Nej det är inte riktigt så, utan hade Du tittat rakt fram så hade Du sett tanten och inte krockat.
Mellantrollet: jo men det är ju det jag säger. Att luggen är för lång.
Mamma troll: oavsett vilket så får Du inte klippa håret själv.
Mellantrollet. men mamma, hur ska jag veta det?
Mamma troll: därför vi har sagt det förrut.
Mellantrollet: men mamma, det var ju länge sedan. Och ni säger så mycket saker. Jag kan inte komma ihåg allt som ni säger. Det här glömde jag bort.
Mamma troll: men Du är stor nog att veta att man inte klipper sig i håret själv.
Mellantrollet: men mamma då, jag kom inte ihåg att jag var så stor!

Senare på kvällen kommer den glasklara logiska förklaringen:

I mellantrollets huvud bor snälla tankar och busiga tankar. Ibland bråkar dom, och idag vann de busiga tankarna! Det är en förklaring jag kan köpa *s*

Tillbaka till vardagen

Efter en händelserik helg fylld av pirater och annat löst folk, har nu vardagen infunnit sig. Trots att jag försöker intala mig att jag är en flexibel person, har jag upptäckt hur beroende jag är av rutiner. Håller mig liksom på banan och ser till att jag gör det jag behöver.

Det där frimärket jag blev i bloggen tidigare, vet jag inte om det stämmer. Känner mig mer som ett fyrkantigt paket, med raka räta linjer.

Lite sjunk har det blivit efter händelsen i helgen. Vet att det känns fånigt, men det har verkligen lagt sordi på blogginspirationen.

Egentligen är det tragiskt, att det finns människor som utan eftertanke (får vi hoppas iaf) går in för att förstöra för andra. I detta fall vårt oskyldiga bloggnöje, men det förekommer även i andra sammanhang där spåren sitter i längre.

Vad är det som gör att vissa människor tycker sig kunna sätta sig över vanlig moral och etik? Är det samma bakgrund som gör att vissa människor inte orkar bry sig om det som är fel i samhället? Som kör principen "sköt Dig själv och skit i andra".

Tänk om vänlighet, moral och etik blev populära egenskaper igen. Vad mycket trevligare vårt samhälle skulle vara.

Respekt är ett väldigt viktigt ord, men förknippas i mina öron med självupptagna människor som kräver respekt för sin egen person och glömmer sina egna skyldigheter mot andra.

Men fan om jag tänker låta negativa krafter styra mitt liv! No way! Jag kommer att blogga i tid och evighet, om allt och intet. De som inte gillar mina bloggar är välkomna att antingen kommentera dem eller ge fasiken i att läsa dem. Men INGEN ska komma och förstöra detta nöje för mig!

Från Piraten

Det förekommer flertalet stora internationella studier kring säkerheten på Internet, bl.a. gällande bloggar.Jag vill därför förtydliga följande:

1. Det förekom ingen inloggning, ingen hackning, inget hävdande av annan persons identitet.a. Vid val av alias och refererande url-länk användes likadana alias som fanns i bloggens befintliga kommentarer.
2. Ingen form av förolämpning användes vid de postade kommentarernaa. Ordet"trista" användes för att skapa en reaktion och därmed kunna påvisa känsligheten kring anonymiteten.
3. Inget brottsligt uppsåt fanns eller finns.

"Piraten" beklagar om detta upprört Er till denna milda grad, men måste samtidigt konstatera att säkerheten gällande inlägg på s.k. bloggar är bristfällig. Experimentet är sedan igår avslutat och tack vare Ert engagemang kan det därmed anses bevisat att anonymiteten vid öppna bloggar ej är garanterad"

Detta kom idag, och det är väl bra så. Men jag hävdar fortfarande:

1. När någon väljer att officiellt uttala sig i mitt namn är det intrång, oavsett vad man säger
2. Kommentaren som lämnades i mitt nick hos Mamselamsen anser jag vara en förolämpning
3. Om jag blir utvald att delta i ett experiment bör jag bli tillfrågad, annars är min personliga integritet kränkt
4. Inget brottsligt uppsåt fanns och det må så vara. Men att plantera kommentarer som är avsedda att orsaka missförstånd kan faktiskt skada de relationer som byggs här på nätet. Möjligen inte brottsligt men klart omoraliskt!

OM någon önskar använda mig i experiment framledes, kontakta mig per mail så kan jag säkert ställa upp - beroende vad det gäller. Gör ni det utan min vetskap kommer jag att "jaga" er också!

This is me!

Ska genast avboka alla tankar pån "Finn Dig själv" kurser och liknande. Med alla totalt vetenskapliga tester som finns på bloggen så kan jag finna mig själv genom att svara på några mycket djuplodande frågor. Och vips, så får jag fram vem jag är! Tur för oss vilsna självar....*s*

Du är färgstark, detaljerad och intressant - Precis som ett frimärke på Posten.Folk lägger märke till dig. Ena dagen kan du se ut som kungen för att nästa månad vara inspirerad av blommor. Kända personer är oftare frimärken. Du gillar förändring, men värnar om det gamla. Frimärket är en person man fäster sig vid, och som stiger i värde ju mer man lär känna. Din dragningskraft lockar folk i alla åldrar. Frimärkspersonen har ofta god kontakt med sin familj. Du har öga för detaljer och fokuserar mer på hur saker ser ut än att lägga namn på minnet. Du är intresserad av färg och form, och uppskattar handgjorda saker. Frimärket hittar man i smågodishyllan eller på en utställning. Ibland dyker du upp på någon fanclubsajt


ps: om det hade varit något negativt vete busan om jag visat det....

ps 2: en mer personlig blogg kommer senare ikväll, för nu är det jobb som gäller

ps: 3: har inte hört ngt från Telia ännu, återkommer i ärendet. Har mailat bloggportalen om det inträffade, om de är sugna på att lägga ut en allmän varning

ps 4: har jag inget mer att säga *s*

En orm

En orm har nästlat in sig här på bloggen. Istället för att ägna dagen åt trivsamt bloggeri, lite kommenterande här och där så har jag mestadels varit förbannad och känt mig utnyttjad.

Jag och några till har fått kommentarer lagda i våra namn. Den svagsinte person som roade sig med detta har inte trätt fram eller hört av sig så här kommer det:


IP ADRESS ÄR 81.233.210.64

Och jag har gjort en anmälan hos Telia!

ANMÄLAN!

Kommer göra en abuse anmälan på den som "talade" i mitt namn om inte personen ifråga hör av sig till min mail och förklarar sig, och gör sammaledes hos Gagga och Mamselamsen! Om de gör en anmälan eller inte kan jag inte svara för. Jag har IP adressen och det är en Telia server så inget större problem.

Förklaringen om att det var ett "experiment" köper jag inte, vad skulle det leda till isf?

Att lägga elaka ord i min mun och rikta dem mot Mamselamsen kunde ställa till en hel del. Som tur är är det tänkande människor här på Bloggen (utom en del pirater då), och de inser att vare sig jag, Biggis, Lyckliga Grodan eller Gagga skulle uttrycka sig på det sättet.

Men som sagt, hör av Dig antingen här på Bloggen eller mailen så undviker Du iaf min Abuseanmälan. Ser att Du är hos mig ganska så ofta så detta lär Du se!

Patetiskt!

Någon har kommit på det mycket patetiska nöjet att surfa runt och lämna spydiga kommentarer på bloggar, i andras namn. Jag själv har bl a blivit drabbad.

Jag säger tillräckligt med dumheter själv, utan att andra behöver göra det åt mig! Men rena elakheter brukar jag försöka undvika.

Hoppas att de som genom bloggen känner mig kan genomskåda de falska kommentarerna. Och kanske t o m ha överseende med den patetiske lille varelse som ägnar sig åt sådana nöjen.

Livet

är en sällsam dans till vilken vi alla är inbjudna, oavsett hur vi dansar!

Förresten...

Så undrar jag fortfarande var Mats Olsson är! Om han är besatt med munkavel, befria honom nu! Och hur jävla lång semester som helst kan karln inte ha!

Aha!

Nu förstår jag! Har alltid undrat varför det heter Hot Dog!

Älskade barn

Dina ögon rymmer all världens visdom, trots Dina unga år. En klok gammal själ i en barns kropp. Men också en börda, tung att bära.

Din blick är allvarsam, och djup. Sorgsen mitt i glädjen.

Jag vill locka fram skrattet i Dina ögon. Höra Dig fnittra åt ingenting. Se Dig sorglöst springa runt, jaga en fjäril eller ingenting.

Din lilla kropp är mjuk, fast spänd av oro. Allvarsam och försiktig. Trevande i Dina steg.

Jag vill fylla den av tillit. Styrka den med kärlek. Hålla om Dig på vägen. Skydda Dig stark. Se benen fulla av spring.

Din röst är tunn av sorg. Brister ibland. Tystnar när orden blir för stora. Din röst är mjuk. Försiktig. Försynt.

Jag vill få Dig att ropa av lycka. Höra orden bubbla av skratt.

Jag vill Dig all lycka som finns. Jag vill Dig allt, av kärlek

En alldeles vanlig dag

- Mamma, måste jag ha dom här byxorna?
- Det är ju en present. Från Lodon.
- Mamma, dom sticks.
- Nej då. Ta dom!

Mammas present var fin, men också problem. De var annorlunda. Inte som de andra. Och Du ska inte tro att Du är något. Du är ingenting!

- Kolla fladderbyxorna. Töntigt. Gå till skolan i pyjamas

Rösterna följde efter. Hela vägen hem. Snabbar steg. Skyndade mot räddningen. Stänga dörren. Äntligen tyst. Inga glåpord.

- Hur var skolan idag? Tyckte kompisarna byxorna var fina?
- Bra mamma. Jättebra.
- Vad kul.

Skärp er tjejer!

Just så vill jag bara ryta ibland. Fattar inte varför vi tjejer kan vara så sviniga mot varandra. Gäller absolut inte alla, men just idag är jag känslig.

Mitt lilla mellantroll har gått 2 veckor i skolan. Kommer in i en klass som enda tjej från sitt dagis. Hon får inte vara med! När x frågar om trollet vill leka med henne, kommer y fram och säger att x ska leka med sina kompisar. När mitt lilla troll frågar de andra tjejerna om hon får vara med i leken så finns det inte plats! Kanske senare någon gång. Med detta har inte hänt än! Ibland när hon letar på rasten så har de gömt sig så hon inte ska hitta dem! Fy fasiken vad barn kan vara elaka mot varandra! Och fy fan för föräldrar som inte är med och styr sina barn bättre än så! Jag blir totalt rabiat av allt som heter mobbing, och när mitt barn är i farozonen blir jag stridstokig!

Gissa vem som marscherar till skolan på måndag för ett litet snack! Det är inte säkert att det fortsätter så här, men skolan ska fan i mig redan nu reagera och ta tag i situationen så det inte spårar ut!

Och "while I'm at it". Linda, coola ned Dig. You made your point, vi förstår att Du dissar Mete Marit (eller vad hon nu heter). Men ge fasiken i att fylla hela bloggen om det, och ge tusan i att skryta om den uppmärksamhet det väckts i tidningarna. Det är snudd på mobbing det Du håller på med. Lägg ned!

Lite sent...

Men det här verkar väl inte så dumt?

Dagen efter sorgen

Euforin från igår är kvar, landad men ändock kvar. Harmonin har sakta börjat sprida sig i min kropp. Den tränger ut sår jag trodde läkts för länge sedan, men nu upptäcker att jag bara gömt. Läste igår en oerhört fin blogg hos "Ett liv i Exil" (sorry för missad länk), där han skrev om sin fars död. Så starkt och finstämt, vackert. Men den väckte avund hos mig.

Den sorg jag trodde var läkt tog plats igen. En sorg som inte är lätt att tala om, en sorg som är något av ett tabu. En sorg för något man inte gör.

Min mor tog sitt liv, sjuk i själen och sliten av livet gav hon upp. Hon valde att själv sätta stopp för sitt lidande, men lämnade mig kvar. Med frågor och ilska, dåligt samvete och längtan, med ett utsläckt hopp.

Vår relation hade varit trasslig, kaotiskt och ibland kärleksfull, men alltid problematisk. Jag trodde att nu var lösningen nära, vi skulle ha något att enas kring. Mitt första barn var på väg, och vilken väg till gemenskap kan vara bättre än ett barnbarn?

Då väljer hon att för evigt gå sin väg. Ett svek som jag än inte kan förstå och som jag kämpar med att förlåta.

Uppdaterad:

Fått massor med fin respons, och jag tackar för den. Blir varm av omtanken som finns där ute. Vad jag egentligen ville med detta vet jag inte, behövde få ur mig det. Ilskan och vreden som finns kvar. Och kanske ett litet försök att sudda ut det tabubelagda i ett självmord. Människor tar livet av sig varje dag! Och många skäms för att prata om det. Som om det vore en skamfläck som smittar av sig. Precis som man kan drabbas av fysiska sjukdomar kan själen bli sjuk. Det är ett faktum och det är något vi måste lära oss att tala om. Öppet, och kanske hjälper det någon.

På begäran!

Från Mamma Mu och henne lyder jag alltid! (skippar länkarna just nu för jag har inte hunnit gå repeatkursen!

1. Bygger och fixar du mer hemma sedan gör-det-själv-programmen blivit så populära?
Nej, har alltid fixat, byggt, målat om hysteriskt. Stortrollet törs knappt komma hem för han vet inte vilket projekt som är på gång

2. Vilket är ditt bästa gör-det-själv-tips?
Inred efter DIN smak, inte efter andras. Det är Du som skall trivas där varje dag, gästerna är bara på besök så shit the same om de blir impade eller inte

3. Vilket är den fulaste grejen man kan ha i ett hem?
När man har något för syns skull och inte för sin egen skull, då blir det fult för det bryter mot ens eget sinne och smak


4. Vilken är den snyggaste?
För mig vår soffa à la amerikamodell - hur stor som helst i tobaksbrunt!

Fritt fram för vem som som önskar svara!

Upplyst!

Tack vare den gode Alex har jag blivit lite klokare och kommit till insikt denna morgon. Känns som en bra och lugn start inför helgen.


Your birth on the 11th day of the month makes you something of a dreamer and an idealist.
You work well with people because you know how to use persuasion rather than force.
There is a strong spiritual side to your nature, and you may have intuitive qualities inherent in your make up, too.

You are very aware and sensitive, though often temperamental.
Although you have a good mind and you are very analytical, you may not be comfortable in the business world.
You are definitely creative and this influence tends to make you more of a dreamer than a doer

Eller kanske den här

You are a dependable creature, but you do tend to be stubborn.
You like material possessions and love to win at games.
You hate being bossed around or losing.
You may succumb to your physical strength when upset.

Star wars character you are most like: Chewbacca


Fasiken också, försökte länka men totalt misslyckat idag. För tidigt, mer kaffe, nytt försök senare... Tar en tur till Gaggas blogglektion och återkommer!

Generad

Nu har jag varit både emotionell och sentimental, behöver neutralisera mig själv med lite humor så det inte blir så hallelulja sliskigt *s*.
Sensmoralen i detta kan vara mycket, min tolkning är att lita aldrig på en katt! *s*

Kloka troll!

Det är mycket existensiella frågor just nu. Hur barn blir till och vart man tar vägen när man dör är konstanta frågeämnen. Lilltrollet ska enbart läsa böcker där bebisar blir till och föds i kubik och kvadrat. Hon har hela grejen klar för sig, med snoppar och snippor. Frön och ägg. Glasklart! Men en sak har hon inte klurat ut, så det får mamma lösa;

Lilltrollet: mamma, vart kommer fröna till bebisarna ifrån?
Mamma troll: från pappan
Lilltrollet: det vet jag ju, men vart kom dom ifrån innan?
Mamma troll: hur då menar Du?
Lilltrollet: jo innan första bebisen kom och den blev stor och mamma, så måste ju dom fröna kommit någonstans ifrån. Vart kom dom från?

Vad svarar man på den?

Tar sedan nästa madame till nattning, vårt mellantroll. Hon har mycket tankar på himlen och mormor ängel. Gud är en mystisk och intressant sak, som hon är lite nyfiken på.

Mellantrollet: mamma, finns Gud?
Mamma troll: för somliga gör han det, och för somliga inte
Mellantrollet: mamma, är det sant att Gud skapade allt?
Mamma troll: för de som tror på honom så är det så
Mellantrollet: men mamma, vem var det som gjorde Gud då?

Behöver jag säga att även här blev jag svaret skyldigt?

Förlöst!

Just så känns det. Vet inte om jag riktigt kommer få fram den här euforiska känslan jag bär omkring med. Har varit med om något otroligt häftigt idag, som jag vill fästa på pränt. För om backlashen kommer kan jag backa bandet, och kanske hitta tillbaka igen.

Som vi alla bär jag med mig en del i bagaget, det förflutna poppar upp ibland med både bra och tråkiga saker. Av någon underlig anledning har man lättare att förtränga de lyckliga stunderna och låta de grå få alltför stor plats i livet. Jag har kämpat med mina demoner, försökt hitta rationella fungerande sätt och lyckats hyffsat. Men ändock har något fattats. Känslan helt enkelt! Jag har saknat tilliten till mig själv och därför vacklat vid motgång.

Men idag konfronterades jag med den känslan, och det blev oerhört tydligt för mig hur jag agerar. Och framförallt hur mitt sätt att agera kan påverka andra. Jag talade helt ifrån hjärtat, utan att tänka och formulera mig innan. Pang på och ut med skiten. Det var inga snälla ord, men sällskapet var helt rätt. Förstod och lät mig ösa ur mina känslor och det var så oerhört förlösande!

Kändes som om jag dumpat en ryggsäck med skit, och gick på små moln hem genom ett oerhört vackert Söder. Solen sken och alla intryck var färgstarka, glasklara och levande.

Känslan sitter i än, har varit med mig hela kvällen och jag känner att jag faktiskt LEVER, inte bara överlever. Jag är närvarande och känner i vareviga sekund. Jag känner mina barns kärlek och den enorma gåva jag fått att bli mor till dessa små troll. Jag känner harmonin och kärleken i stortrollets närvaro.

Jag är helt enkelt suveränt jävla lycklig, för jag tillåter mig känna!