Förlöst!

Just så känns det. Vet inte om jag riktigt kommer få fram den här euforiska känslan jag bär omkring med. Har varit med om något otroligt häftigt idag, som jag vill fästa på pränt. För om backlashen kommer kan jag backa bandet, och kanske hitta tillbaka igen.

Som vi alla bär jag med mig en del i bagaget, det förflutna poppar upp ibland med både bra och tråkiga saker. Av någon underlig anledning har man lättare att förtränga de lyckliga stunderna och låta de grå få alltför stor plats i livet. Jag har kämpat med mina demoner, försökt hitta rationella fungerande sätt och lyckats hyffsat. Men ändock har något fattats. Känslan helt enkelt! Jag har saknat tilliten till mig själv och därför vacklat vid motgång.

Men idag konfronterades jag med den känslan, och det blev oerhört tydligt för mig hur jag agerar. Och framförallt hur mitt sätt att agera kan påverka andra. Jag talade helt ifrån hjärtat, utan att tänka och formulera mig innan. Pang på och ut med skiten. Det var inga snälla ord, men sällskapet var helt rätt. Förstod och lät mig ösa ur mina känslor och det var så oerhört förlösande!

Kändes som om jag dumpat en ryggsäck med skit, och gick på små moln hem genom ett oerhört vackert Söder. Solen sken och alla intryck var färgstarka, glasklara och levande.

Känslan sitter i än, har varit med mig hela kvällen och jag känner att jag faktiskt LEVER, inte bara överlever. Jag är närvarande och känner i vareviga sekund. Jag känner mina barns kärlek och den enorma gåva jag fått att bli mor till dessa små troll. Jag känner harmonin och kärleken i stortrollets närvaro.

Jag är helt enkelt suveränt jävla lycklig, för jag tillåter mig känna!