Tröstlöst hopp

En av de saker jag längtade efter när jag skulle börja skolan var Lucia. I två år hade jag sett min söta långhåriga storasyster stolt gå iväg till skolans Lucia firande. Och nu äntligen var det min tur.

Att gå upp tidigt på Luciamorgon, packa en påse med nystruket nattlinne och den pampiga kronan. En stort händelse för en liten, tanig tjej som drömde om att bli prinsessa som stor. De första månaderna i skolan hade jag ett brinnande intresse för siffror och bokstäver, men när månaderna övergick till december var det bara Lucia jag brann för.

Jag var med på varenda övning, sjöng högt och falsk men kunde alla texter utantill. Lucias dikt deklamerade jag som ett rinnande vatten, med stor inlevelse och det vita nattlinnet hängde nystruket på dörren redan i december månads början.

Jag kunde skrida fram i värdigt tempo, med kronan balanserad på mitt tunna lilla huvud. Stolt och vacker kände jag mig, helt redo för den stora uppgiften.

Så äntligen kom den stora dagen då klassens Lucia skulle utses. På den här tiden praktiserade man inte så mycket medbestämmande i skolan, utan fröken tog ett enhälligt beslut både vad gällde Lucia, tärnor och små nissar.

Spänd satt jag i klassrummet och väntade på frökens val, med bultande hjärta.

Men inte blev jag Lucia inte. Såklart inte. En liten tanig tjej med kortklippt hår hade inte en chans när det fanns en underbart söt docka med blonda lockar i klassen. Jag fick inte ens vara tärna, utan slutade som tomtenisse tillsammans med pojkarna. Skammen var stor, men hoppet dog trots allt inte.

Varje år i skolan tändes samma hopp i början av december, för abrupt krossas några veckor senare. Någon Lucia blev jag aldrig, även om jag lyckades bli tärna i alla fall.